Kategoriarkiv: Historia

Historisk tidskrift indexerad i Web of Science

Världens främsta databas över vetenskapliga artiklar inom humaniora och samhällsvetenskap har numera även med Historisk Tidskrift. 

Sedan slutet av 2014 indexeras artiklar som publiceras i Historisk tidskrift i den internationella databasen Thomson Reuters Web of Science (tidigare ISI Web of Knowledge). Databasen indexerar ledande och inflytelserika vetenskapliga tidskrifter inom olika ämnesområden.

Indexeringen är ett bevis på att Historisk tidskrift visar att den anses som en högklassig skrift som är värd att beakta.

Lite elakt kan man å andra sidan säga att det har den varit hela tiden, men att den engelspråkiga världen på grund av bristande språkkunskaper inte haft tillräcklig kunskap om detta. För jag köper inte idén om att det är den engelspråkiga världen som definierar vilka icke-engelska institutioner som håller en hög kvalitet.

För svenska historieforskares del ger det här ytterligare en vinst eftersom Web of Science ofta används för bibliometriska analyser i olika sammanhang, och det kan därför vara fördelaktigt för artikelförfattare att publicera sig i tidskrifter som indexeras i Web of Science (åter igen ett bevis på den engelska forskarvärldens rundgång)

Databasen är tillgänglig i sin helhet via de flesta universitets- och högskolebiblioteks elektroniska samlingar.

Ingen heraldik

Databasen Thomson Reuters Web of Science innehåller inte en enda artikel indexerad med ordet ”heraldry” så jag kan konstatera att även om den är vetenskaplig så är den inte fullt så vetenskaplig som man kunde hoppas 🙂

The English Aristocracy 1070–1272: A Social Transformation

Boktips

En recension jag använder för att den var bra, och för att boken i sig är intressant.
Jag tror dock inte att kungamaktens utveckling i sig skapade feodalismen, snarare att kungamaktens utveckling var en följd av det feodala systemet som i sin tur skapades genom en förändrad syn på familj, släkt, klan och vänskap som man kan se under perioden 800-1200-tal.

In 1070, ‘knight’ was a description of a military role which men of various social backgrounds might fulfil, but by 1300 ‘knighthood’ was a defining element of noble status, with its own rituals and symbols and rights and responsibilities, and difficult to enter for those not born to it.

For David Crouch, this development is representative of a “social transformation” through which an “unconscious aristocracy (a social élite definable by modern historians)” became an exclusive and hierarchical “nobility (a self-conscious and privileged social élite identifiable to contemporaries)”.

Professor Crouch does not claim to be the first to identify this transformation. Indeed, in an earlier book, The Birth of Nobility (2005), he showed how centuries of scholars have struggled to explain it, and how important it has been, not only to our understanding of the medieval aristocracy, but also to how historians have modelled medieval cultural, political, and social structures as a whole.

Because the aristocracy was the most significant medieval secular social group, changes within it affected the whole of society, culture, law, politics, piety and power. The question for historians has been not whether the aristocracy’s transformation took place, but how and why.

For Crouch, previous explanations grounded in theories about feudalism or family structure, the growth or decline of royal power, the moral influence of the church, or in our understanding of agrarian, economic or military developments, are not satisfactory. For him, the crucial element is increasing self consciousness within this social elite itself, manifested in its representation of itself.

This both created and then came to be defined by the knightly ethos.

Crouch is a brilliant scholar who has been working on the medieval aristocracy for 30 years. His 1992 work The Image of Aristocracy examined their rituals and symbols andThe Birth of Nobility looked at how they have been understood by historians. In a way, this book is the completion of a trilogy.

He takes the ideas he formulated there about this self-conscious development of exclusivity and explores how it came about through a broad spectrum of themes he considers to have been important to the make up of the aristocracy.

He begins with the knight and knighthood, moves on to military culture, then looks at relationships with the king, before considering domination by violence, the exercise of noble justice, and codes of conduct, chivalry and piety. Much work on the aristocracy is based in contemporary chronicles and romance literature – and Crouch is a master of both.

But the real strength of each chapter of this book is that his years of work in the archives have given him an unrivalled knowledge of the documents and government records produced by and for the aristocracy themselves. These are here in abundance and provide precious and telling insights into the real lives of the medieval aristocracy.

Two caveats. First, this is not a book for the complete beginner. Crouch assumes a sound basic knowledge of English medieval history and for extensive discussion of other interpretations of this social transformation you are referred to his earlier work.

In fact, the more you know, the more you will get out of this book, not least because – and this is the second caveat – it is possible to enjoy the book and gain a great deal from it, but not to be completely convinced by the overarching claims.

I am, I think, convinced for now, but it is worth highlighting that not everyone will be, or even should be.

 

Författare: David Crouch
Förlag: Yale University Press

Kvinnornas hjälmar

Att titta i svensk heraldisk litteratur för att få veta mer om kvinnligt vapenbruk är sorgligt.
Det står inget vettigt och det som står är nästan alltid fel.

Självklart får både kvinnor och män bära hjälm. Det finns ingen anledning till varför inte. Men låt oss för enkelhetens skull betrakta historien.

Kvinnor sägs inte bära hjälm därför att:

1 De inte deltog i torneringar.

2 De inte deltog i strid med hjälm på huvudet.

Det första argumentet är intressant.  Det har hållits tornerspel i Sverige under medeltiden. Av källorna att döma blev de mer sällsynta under 1400-talet än de var under 1300-talet.

Tornerspel hållna efter medeltiden är endast skådespel och kan jämföras med dagens tornersällskap. Medan medeltidens torneringar närmast kan jämföras med formel 1 eller annan mycket riskabel elitidrott var det senare mer en fråga om uppvisningar.
Alltså har varken kvinnor eller män deltagit i någon tornering efter år 1500, varför alla som därefter antagit vapen borde lämna hjälmen åt sidan.

Hjälmprydnad bara i tornerspel

Vad vi vet var det endast i tornerspel som hjälmprydnaden användes. Och i processioner.

De svenska källorna nämner några deltagare i tornerspel och några vapenböcker antyder ytterligare ett antal personer. Dessa är de enda vi vet har deltagit i ett tornerspel och som därför har rätt till hjälmprydnad. Alla räknas till de uradliga släkterna och knappt någon av dessa finns kvar idag.

Då är frågan om vi idag ska anse att en idrottsutövning för 600 700 år sedan ska bestämma vilka identifikationstecken som män respektive kvinnor ska ha idag.

Kvinnor var inte med i strid

Detta argument är också besynnerligt. Att först, för flera hundra år sedan, stoppas från att delta i strid och sedan använda detta förbud som argument för att det var en sedvänja som är värd att bevaras är så krystat att det blir pinsamt.

Både synen på kvinnors deltagande i försvarsmakten och bruket av hjälm i fält har ändrats så då finns det ingen anledning för heraldiken att argumentera för en sed med hänvisning till ickeheraldiskt, men militärt nyttjande, av stridsutrustning.

Konsten att lägga till kvinnor

Den heraldiska forskningen liknar i mångt och mycket den forskning som förr dominerade humaniora. Utgångspunkten är, och har alltid varit, mannen. De texter som skrivs har dessutom en manlig målgrupp.

Man skulle till och med kunna säga att normen är en äldre man som har minst en vuxen son. Det senare visas genom betoningen av att i flera böcker ta fram olika differentieringssystem som ska utkristallisera den förstfödde sonen från de övriga barnen. Varför detta ska göras brukar däremot inte förklaras.

De andra i samhället, framför allt kvinnorna, är avvikare. De omnämns i förbigående och deras vapen ges epitet som ”damvapen, ”Fruntimmersvapen” eller ”Kvinnosköldar”. I läran om vapen fördjupar man sig i ”Offentlig heraldik”, ”Adlig heraldik”, ”Släktvapen” eller ”kvinnlig heraldik”. ”Manlig heraldik” finns däremot inte, eller kanske ska man vända på det och säga att allt är manlig heraldik.

Att lägga till kvinnor

Vill man åstadkomma en förändring så räcker det alltså inte att lägga till kvinnor eftersom man då inte tar fasta på de problem som finns inlagda i den vetenskapliga processen, det vill säga hur kunskap skapas.

Det som måste slås fast är att även män tillhör ett kön. Könstillhörighet, liksom ras, klass, kultur utgör således delar av den subjektivitet som alla forskare bär på. Den har betydelse för hur kunskap skapas – och vilken kunskap som skapas och ges giltighet.

Kvinnoperspektivet sätter således att man i forskningens utgångspunkter, problemställningar och metoder i fråga tar hänsyn också till den rådande normen och kritiserar denna som ett naturligt tillstånd.

Neutral forskare

Forskningen måste också bryta sig loss från sin självsyn på den neutrale forskaren som är osynlig och fri från klander. Hans/hennes kön, sociala förankring och identitet har betydelse för forskningens resultat. Alla forskare bär på olika subjektiviteter som är formade av det liv de själva lever och den världsbild och det samhälle de är en del av. Forskaren kan inte ställas till ansvar för den kunskap hon/han skapar.

All forskning har en inneboende riktning eller strävan och det är bara att hoppas att denna strävan går i en riktning som gynnar heraldikens alla nyttjare.

Sveriges tre kronor – en teori

Svenska riksvapnet i en spansk vapenbok från sekelskiftet 1500.
Svenska riksvapnet i en spansk vapenbok från sekelskiftet 1500.

När fick Sverige Tre kronor?

Det har tjatats i sekler om dessa våra tre kronor, och tyvärr har ingen ännu kommit på ett bra svar till vapnets uppkomst. Det enda säkra är att vapnet finns uppmålat i Avignon år 1336.

Under senmedeltiden och en bit framöver hävdades det att Tre kronor var Erik den heliges symbol. Det är emellertid osannolikt  att han verkligen själv förde denna sköld eftersom det inte fanns någon känd  heraldik i Sverige när kungen levde, knappt någon annanstans heller. Men det kan ändå ligga lite sanning i myten.

Kung Erik Knutsson (1210-1216) har ett sigill med två motvända krönta leoparder.

Hans son, kung Erik [läspe & halte] Eriksson (1224-29, 1234-49) hade ett vapen som visar tre stolpvis ställda krönta leoparder (ungefär som Danmarks och Englands riksvapen). Färgerna var troligen blått och guld.

Systersonen Valdemar Birgersson (Bjälbo-ätten) förde samma vapen som sin morbror, men med silverleoparder istället för guldleoparder när han blev kung.

Troligen rör det sig om samma vapen som här har utvecklats. Det spännande är att Valdemars krönta leoparder förlorar sina kronor 1275 när Valdemar förlorar sin tron till brodern Magnus. Samtidigt tar Magnus upp en av dessa leopardkronor och sätter den på sitt lejon (Bjälbo-ättens vapen). Och runt sin sköld (märk väl: inte i skölden) låter han placera tre kronor – en ovanpå och en på var sida om skölden.

Jag tror att vi här ser ett exempel på heraldisk förkortning, där kronorna markerar kunglig värdighet. Snart nog därefter kan dessa kronor ha kommit att förknippas med den gamla kungliga ätten (den erikska) och placerats i en sköld. Tinkturerna hämtades sannolikt från Bjälbo-ättens vapen.

Kung Magnus Eriksson tar upp de tre kronorna som symbol för riket medan han låter sitt släktvapen vara symbol för kungamakten. Förutom skölden i Avignon finns Tre kronor i Ängsö kyrka och på mynt från 1354.

Kungabaner för Erikska ätten, version 2
Kungabaner för Erikska ätten, version 2

Okände hertig Johan – vår förste häxbrännare

Prins Johan av Sverige, hertig av Östergötland

Hertig Johan av Östergötland, prins av Sverige och son till kung Johan III och drottning Gunilla Bielke. Bortglömd potentat som var förste häxbrännaren i Sverige. 

Hertig Johan (1589-1618) var son till Johan III och drottning Gunilla Bielke. Hans liv är idag nästan helt bortglömt och det är sällan han nämns ens av hertig-forskare.  Och det finns skäl till det.

Johan var en häxbrännare.

Som vasahertig hade Johan i princip oinskränkt makt inom sin domän. Han kunde grunda städer, ta in skatt och döma folk efter lag och eget huvud. Det senare kom att bli hans specialitet.
Hertig Johans far, kung Johan III, var en man som ägnade stor tid åt religiösa spörsmål. Han kom med tiden att bli allt mer extrem i sina åsikter och det är sannolikt att han förde över sina idéer på sin omgivning och såg till att hans barn fick den uppfostran som han ansåg lämplig. Eftersom Johan den äldre dog när Johan den yngre endast var tre år är det uteslutet att någon religiös ådra förts över direkt från far till son.

Raderades från tron och historien

Johan uppfostrades av sin farbror hertig Karl och umgicks därmed med sina kusiner, den fem år yngre Gustav Adolf (1594-1632) och lille  Karl Filip (1601-1622). Vid den här tiden – mellan 1592 och 99 – var Johans halvbror Sigismund kung över Sverige. Inbördesstriderna tvingade emellertid bort Sigismund och hertig Karl tog över den svenska tronen.

Men  – den rättmätige tronarvingen  var ju Johan. Han var då endast tio år gammal och sköts helt enkelt åt sidan av sin farbror Karl som själv tog över tronen. Slå upp valfri historiebok och se om Johan står med där, eller om historikerna helt enkelt förbigår honom. Hur som helst tycks Johan har accepterat att hans roll var mer sekundär än den kunde ha varit och att han trots allt ändå var en av Sveriges mäktigaste män genom sin plats i riksstyrelsen efter Karl IX:s död.

Häxbrännaren

Det intressanta med hertig Johan är hans bidrag till den svenska historien. Han var nämligen Sveriges första häxbrännare.

I sitt äktenskap med kusinen Maria Elisabet (dotter till Karl IX) tycks den religiösa fanatismen växt sig extremt stark. Tillsammans med sin kaplan Claudius Prytz anklagade hertigparet en kvinna som var känd som Togohäxan för hertigparets sjukdom.

I en skenprocess med alla tänkbara tramsiga bevis, där tortyr och vattenprov var givna ingredienser, kom domstolen fram till att Togohäxan var skyldig. Hennes straff var att brännas på bål (levande, som enda kända person i Sverige).

Processen gjorde att hertigparet lät instifta en ny lag i sitt hertigdöme som gjorde det möjligt att döma häxor till mycket stränga straff. Den gamla lagstiftningen gav inget stöd för dödsdomar och tortyr.

Minnet av häxbränningarna levde kvar

Om hertig Johan startade den första häxhysterin i Sverige så hade det ändå det goda med sig att minnet av dessa dumheter länge levde kvar hos både hög och låg. När Sverige 1668-1676 drabbades av nästa våg av häxhysteri med dödsdomar mot oskyldiga förekom det inga processer i Götaland.

Redan då 1668-hysterin tog fart sa Per Brahe om häxjakten i Östergötland på 1610-talet:
Att förfara alltför skarpt med dem som äre inifcerade, efter de inbilla sig mycket som inte är realt, och den skarpa executionen lär öka trolldomen, som i H. Johans tid skedde”, och
Hr Riksdrotsen påminte sig om Hertig Jans furstinna. Hon begynte till att låta bränna några, så att på sistone icke en hustru var, som icke allenast var beskylld”.

Heraldiskt släktbegrepp, en förvirrad historia

Släktbegreppet är av största betydelse för vapenrätten. Flertalet skribenter tar emellertid inte upp begreppet. Det agnatiska släktbegreppet är underförstått.

De senaste decennierna har diskussionen blivit mer varierad och som en följd av detta har den teoretiska heraldiken fått två huvudgrupper, en som är liberal och en som är mer konservativ än föregående generationer eftersom den inte ser undantag utan strikt håller sig till en given regel.

Harald Fleetwood skriver följande i ”Svensk heraldik”: ”Vanligen menar man dock med stamtafla en dylik förteckning, upptagandes blott de stamfaderns afkomlingar, hvilka tillhöra hans egen ätt, dvs bära hans namn.”.

Per Andersson, som företräder det agnatiska släktbegreppet som det enda giltiga inom heraldiken. I ”Heraldiska vapen i Sverige” kommer han in på dessa frågor.
”Antagande, förvärv och förande av släktvapen grundas på den agnatiska släktprincipen.” [s 22].
Rätten att föra ett släktvapen tillkommer släktens agnatiska medlemmar samt ingifta kvinnor”.
Den här meningen är intressant på flera sätt, om Anderssons övriga idéer tas med. Den innebär att en dotter, gift med en man som har ett eget vapen, faktiskt inte längre har rätt att föra sitt eget vapen i sin grundform, medan hennes svägerska, som saknar ett eget vapen, har rätt att föra sin svärfars vapen. Och en dotterdotter har absolut inga av de rättigheter som tillkommer hennes ogifta faster.

Ändå avstår han från att förespråka briseringar inom vapenbruket.
”Brisering, som innebär förändringar av ett vapen … företrädesvis för att utmärka en viss gren av en [agnatisk] släkt, är föga utbredd inom svensk heraldik.” [s 14].
Det betyder att det inte är möjligt att ens föra en variant av morfaderns vapen.

Casimir Sparre Lindhe har givit ut två böcker om heraldik där han främst behandlar vapenkonst. Men något om vapenrätt och släkt kommer han ändå in på, här från ”Heraldica hodierna” (1995).

”Släktvapen komponeras och används flitigt enligt släktprinciper. Om ett barn i obruten manslinje härstammar från släktens stamfader, kallas detta för agnatisk succession.” [s 8].
”Släktskap på manslinjen är ett ättebegrepp, som betyder släkt på fädernet i rakt nedstigande led, från far till son, farbror, farfar och sondotter.” [s 8].
”Rätten att använda släktnamnet tillkommer släktens agnatiska medlemmar samt ingifta kvinnor”. [s 8].
”Motsatsen är kognatisk succession – härstamning från kvinnor (sidolinjen)”, [s 8].
Här rör Lindhe till det ordentligt när han inte tar hänsyn till namnlagen från 1982 och upphöjer namnlagen från 1901 till det evigt sanna. Släktnamnet ärvs numera inte alls på det sättet och gjorde inte heller det 1995. Kognatisk är inte heller kvinnolinje utan mans- och kvinnolinje. Tveksamt om man idag kommer undan med att kalla kvinnolinje för sidolinje eftersom det betyder att mannen per definition är norm.

”Den som redan har ett godtagbart släktvapen (adligt eller borgerligt) bör naturligtvis använda detta oförändrat och utan tillägg av nya emblem”. [s 28].

”Ibland fogade man dessutom till vapnet en ny liten detalj – ett särskilt bitecken – ett tillägg av små figurer för att redovisa samhörighet mellan olika ättegrenar, yngre börd, sidolinje eller adoption”. [s 8].
Detta bruk förekommer inte alls inom den adliga heraldiken från 1626. Före det året, och kontinuerligt sedan medeltid när det gäller ofrälse vapen har vapen briserats lite hur som helst utan något egentligt system.

Så valde man en kung i Sverige

Sveriges baner (flagga) 1260-1350.
Sveriges baner (flagga) 1260-1350.

I den svenska medeltidshistorien är en ständigt återkommande tvistefråga vem som egentligen valde den svenske kungen: svearna, götarna eller båda tillsammans. Vad man kommer fram till beror på hur man tolkar äldre västgötalagen eller kung Knaphövdes öde.

Jag tror att man närmar sig frågan från fel håll, från ett mycket romantiserande håll.Från Erik den heliges död och fram till Magnus Eriksson går det 160 år. Under den tiden har vi (minst) 12 män som kallar sig kung. Så hur kom de till makten? Var det någon endaste en som vi valdes av folket på ett ting, såsom Västgötalagen säger att en kung ska väljas (oavsett hur man nu tolkar det mytiska ordet ”svear”).

Hur blev kungen kung?

Magnus:
Slog ihjäl Erik den helige (E) och blev kung c:a 1260
Sverker (S):
Slog ihjäl Magnus och blev kung 1261
Knut (E):
Sköt/slog ihjäl Sverker och blev kung c:a 1267. Dör en naturlig död 1296.
Karl (S):
Utses 1296 till kung av okända stormän. Utser sedan själv sin son till tronföljare.
Erik (E):
Störtar 1208 Karl genom uppror.
Johan (S):
Efterträder 1216 Erik som dött en naturlig död. Osäkert vem som utser honom till kung.
Erik (E):
Efterträder 1222 (som sexåring) Johan som dött en naturlig död, endast 22 år gammal.
Holmger (E):
Puttar 1229 undan den ännu omyndige Erik från tronen.
Erik (E):
Återinträder som kung efter Holmgers död 1235.
Valdemar (B):
Utses 1250 av stormän till Eriks efterträdare.
Magnus (B):
Genom uppror 1275 störtar han sin bror Valdemar.
Birger (B):
Efterträder 1290 sin far Magnus.
Erik (B):
Uppsätts 1319 som minderårig (endast 3 år) som kung av de stormän som just störtat Eriks farbror Birger och avrättat dennes son, Eriks kusin.

Inte vid något tillfälle säger någon källa att den nye kungen har åkt på Eriksgata, valts av några ting eller stått på Mora stenar. De uppgifterna kommer först under 1300-talet, samtidigt som den skrivna propagandan (Erikskrönikan mm) gör sitt intåg i Sverige.

Nä, jag kan inte finns att Västgötalagen har så mycket stöd i den politiska verkligheten. Den är nog främst en partsinlaga från en grupp som vill styra upp konflikterna om kungatronen, men ett misslyckat inlägg.

Vad som förvånar mig är att så många debatterar själva texten, men att det är så få som väljer att se den politiska verklighet som texten sägs skildra.

(E) = Erikska ätten
(S) = Sverkerska ätten
(B) = Bjälboätten = Folkungaätten

Scandia för historieintresserade

Tidskriften Scandia är en av två förnämliga vetenskapliga skrifter inom historia. Nu finns den, delvis, online.

Scandia är fortfarande en pappersskrift, viket är synd. De har inte heller lagt upp äldre artiklar på nätet, vilket är ännu tråkigare. Jag misstänker att det beror på en kombination av dålig ekonomi, krångliga upphovsrättsregler och en bristande känsla för vilka vinster det ger hela historievetenskapen att enkelt få tillgång till även 100 år gamla artiklar.

Som medeltids-lekmanna-forskare saknar jag verkligen lättillgänglig tillgång till arkivmaterial och litteratur. Och det känns som om vissa delar av forskarvärlden inte inser problemet (eller värre, inser att det är denna tillgång som gör att de bibehåller sin position) medan andra kämpar som galningar för att sprida kunskapen.

Det har dock inte så mycket med Scandia att göra. Så gå hit, läs bloggen och titta runt.

Läs Scandia här.

Riddarhuset visar sköldens baksida

Bild från Riddarhusets utställning Sköldens baksida.
Bild från Riddarhusets utställning Sköldens baksida.

Nu vänder Riddarhuset på sköldarna och ställer ut en okänd baksida. Se utställningen på Riddarhuset hela sommaren 2015.

När Riddarhuset för några år sedan inventerade alla sina sköldar (vapenplåtar) passade man på att fotografera både fram- och baksida. Baksidorna visade sig ibland innehålla mycket spännande information.

Nu visas dessa baksidor på Riddarhuset. Se uppgifter om konstnären som målat plåten, intressanta skisser och spår av tidigare restaureringar.

2015 års sommarutställning på Riddarhuset utgörs av fotokopior på detta dolda kulturarv som aldrig tidigare visats och som annars hänger mot väggen i Riddarhussalen, osynligt för ögat.

Utställningen visas

Under Riddarhusets besökstimme varje helgfri måndag–fredag kl. 11.00–12.00. Entré 60 kronor (40 kronor för studerande/pensionärer). Gratis med My Stockholm Pass.

Jesper Wasling 2010_1a