En knight banneret var en militär befälhavare under medeltiden. Titeln används såklart bara i nuvarande Storbritannien men fanns det motsvarigheter i Sverige?
Eftersom det inte fanns några stående arméer under medeltiden fanns det inte heller några fasta officerare. Uppdraget som befäl i strid var därför flytande men ändå till viss del reglerat.
Det baner som en Knight banneret förde var rektangulärt. Det saknade alltså tungorna som fanns i de högre befälhavarnas standar men var inte heller enkla vimplar (pennon). Det går att se i vapenböcker vilka dessa knight bannerets var eftersom deras baner ibland finns med.
I engelskan var en knight banneret högre än en knight bachelor men lägre än earl och duke, som båda var baroner, det vill säga landägare. Åtskillnaden mellan Knight bannerets pch baroner försvann under första halvan av 1400-talet, enligt Given-Wilson; The English Nobility in the Late Middle Ages, sid. 60-62
Svenska bannerets
Här blir det lite klurigare. Det finns inte någon hänvisning till en medeltida person som skulle haft en egen titel på slagfältet, men i bland annat Erikskrönikan står det att kungens baner fördes i stridståget. Bars det av en som var formell befälhavare eller var det någon annan form av ära? Vi vet inte.
Vi skulle kunna titta på heraldiska sigill. Det finns inte ett enda där en frälseman använder en fana som sköldmotiv. Däremot finns det flera exempel på att de används som hjälmprydnad på samma sätt som våra kungar och hertigar hade fänikor på hjälmen. Till skillnad från kungarnas fänikor saknar frälsets varje form av tecken eller symbolik.
Litteratur
Given-Wilson, Chris; The English Nobility in the Late Middle Ages : The Fourteenth-Century Political Community (1996)
FÄLTTECKEN Är de fanor och standar som användes av armén. Ursprunget är de personliga fälttecken som befälhavare använde innan stående regementen etablerades.
Fälttecken bars under varje slag och markerade var varje enhet var placerad. Från medeltid fram till 1800-talet sågs de som regementets mest värdefulla ägodel och var tillverkade av dyrbara material och vackert dekorerade. Eftersom det var en stor skam att förlora sina fälttecken och ärofyllt att erövra fiendens utkämpades de hårdaste striderna ofta i dess närhet. Av det skälet bevarades också erövrade fälttecken och i Sverige finns de flesta på Armémuseum i Stockholm.
Beroende på truppslag har fälttecknen olika namn. Infanteriets kallas för fanor. Kavalleriet fälttecken kallas standar. Mellan dessa två enheter fanns dragonerna som var beridet kavalleri så det är inte oväntat att deras fälttecken ibland kallas standar, ibland fana.
Infanteriets fanor hade kungens namnchiffer eller riksvapnet på ena sidan och ett tecken som var helt eller till största delen plockat från landskapsvapnet på det andra. Även standaren som kavalleriet och dragonerna förde hade oftast olika motiv på vardera sidan; en sida hade landskapsvapnet, den andra hade kungens namnchiffer (monogram). Skillnaden mellan dessa var att kavalleriets standar var kvadratiska medan dragonfanorna var tvåtungade.
I alla truppslag under stormaktstiden hade varje kompani ett eget fälttecken så ett regemente hade åtta fanor eller standar. Sju av dessa kallades för kompanifanor respektive kompanistandar och dessa hade ett identiskt utseende. Möjligen kunde kompaniets namn vara inbroderat. Överstens eget kompani, livkompaniet, förde däremot en livfana respektive livstandar som alltid var vit. Vid armens nyordning 1731 bestämdes det att varje infanteriregemente endast skulle ha fyra fanor, två per bataljon, mot tidigare en per kompani. Under Karl XIV Johan minskades antalet fanor ytterligare, till ett per regemente. Idag har alla svenska regementen endast ett fälttecken var.
Fälttecken har funnits sedan medeltiden men före stormaktstiden är bruket inte reglerat. Motivet är oftast heraldiskt, i regel med befälförande riddares märke (som kunde vara sköldens motiv eller en unik flagga) men kunde också vara ett monogram eller en helgonbild. Dessa fälttecken ses ofta i medeltida frälseätters hjälmprydnader och de är då rektangulära med längre höjd än bredd, eller tvåtungade. Baner är det ord som användes fram till 1500-talet.
Under Gustav Vasa infördes mer enhetliga fanor för rytteriet och fänikor för fotfolket. Mot slutet av århundradet började rytteriets fana att kallas kornett. Fanan övergick då till fotfolket medan fänikan försvann.
Jespers eget 50-årsfirande (2017) i traditionell stil, utan flagga.
Flaggning vid bemärkelsedagar är något oväntat nytt. Först under mellankrigstiden börjar den göra sig gällande på allvar.
Visst flaggar du när någon i familjen fyller år. Och visst ser dina grannar gillande på dig när du gör det. Det är en tradition som inte ifrågasätts av någon.
Ändå är den inte speciellt gammal. Inte ens födelsedagsfirandet är speciellt gammalt, så som vi ser det.
Namnsdagen viktigast
Länge, ända fram till mellankrigstiden, var firandet av namnsdagen den stora händelsen. I namnet låg så mycket mer än bara namnet. Man hade det efter någon anfader som gått bort och det var även samma namn som en helig person i Bibeln. Det låg helt enkelt någon magiskt över namnet.
Födelsedagen var däremot bara dagen man föddes. Den var inte så intressant. Till och med dopdagen, då man hälsades (föddes) in i församlingens gemenskap var mer betydelsefull än födelsedagen.
Däremot köper jag inte skälet att man inte visste sin födelsedag. Svenskarna var tämligen läskunniga redan på 1600-talet och redan då antecknade prästen när ett barn hade fötts. Den som mot all förmodan inte visste när han var född behövde alltså bara fråga prästen på söndagen när han var i kyrkan. Möjligen kunde han få vänta till söndagen efter med att få svar. Födelsedag står även på gravstenar från denna tid och framöver.
Födelsedagen i modern tid
Det är först i modern tid som firandet av födelsedagen tar fart, och då tänker jag främst på mellankrigstiden. I BVTs lexikon för god ton från 1928 nämns bemärkelsedagar så här:
”Vi leva i jubilarernas tid, och det tordes kunna ifrågasättas, om ej dessas firande nått en alltför stor omfattning” (sid 22)
Men det var bara män som avsågs i förra citatet. Om kvinnorna skriver BVT så här:
”Även kvinnan, såväl i hemmet som den självförsörjande, blir numera ofta föremål för omfattande hyllningar å större bemärkelsedagar, t.ex. 50-årsdagen, något som fordom var föga brukligt, då allt alluderande på en kvinnas ålder ansågs mindre just. ” (s 23)
Likande uttryck märks i andra etikettböcker från denna tid, och eftersom målgruppen för dessa böcker var borgarklassen (stor vikt läggs vid visiter och hur man då ska bete sig inför hembiträdet) drar jag slutsatsen att födelsedagsfirande då precis börjat komma in i samhällets ekonomiska elit.
Till det kommer att våra två stora födelsedagssånger ”Ja må hon leva” och ”Med en enkel tulipan” båda hör till det sena 30-talet. Den försa är med födelsedagstext belagd 1940 och den andra skrevs 1938.
Och så flaggandet. Svenska flaggans dag blev officiell 1916 och det är svårt att tro att det fanns någon betydande privat flaggning innan dess. Men något hade nog börjat hända, annars hade inte grosshandlare JP Åhlén att i Åhléns och Holms katalog vågat sig på att erbjuda 2000 gratis flaggor till de första som kunde visa att de hade en minst 12 meter hög flaggstång. 16 000 ansökningar (Flaggor, sid 68). Så någon gång vid denna tid tog intresset för flaggning igång på allvar. Det var för övrigt grosshandlare Åhléns gåva som inspirerade bestyrelsen för Svenska flaggans dag att 1918 påbörja sin utdelning av fanor, den sed som nu är själva kärnan i firandet av Svenska flaggans dag.
Ännu 1936 var emellertid firandet av svenska flaggans dag i stort sett helt koncentrerad till Stockholm och eftersom enda möjligheten att få ta del av festligheterna var att antingen vara på Stockholms stadion eller se en journalfilm kan vi misstänka att f utanför huvudstaden var speciellt engagerade i detta firande.
Förutom att man 1936 förde ut själva utdelandet av fanor till hela landet så sammanställde man nu för första gången en regelsamling för hur man skulle flagga och förslag till allmänna flaggdagar. Dessa blev fastslagna 1939. (Flaggor, sid 71)
En enkel slutsats
Jag säger att 1930-talets andra halva är tidpunkten då flaggandet på bemärkelsedagar slår igenom hos svenska folket. Det är detta decennium som ser födelsen av födelsedagssånger, ett allmänt accepterande av firandet av födelsedagen som sådan (och inte bara enstaka märkesår) och det är nu som svenska flaggan verkligen är en svensk flagga med egna officiella flaggdagar och regelverk (=tradition).
Tidigare exempel på flaggning finns, men de bör ses som undantag.
Men visst känns det som om detta ämne bör utforskas lite mer?
Läs mer om födelsedagar och flaggning
BVTs lexikon för god ton (1928, Albert Bonniers förlag)
Stiftelsen Läckö institutet; Flaggor. Från fälttåg till folkfest (1993)
Trasiga flaggor ska man bränna men gäller detsamma för vapensköldar, undrade en följare? – Nej, säger jag. Heraldiken har inga såna regler.
Historien är fylld av trasiga sköldar som får finnas kvar. Det kan vara spruckna stenskulpturer, illa åtgångna begravningsvapen i kyrkorna eller ett slitet exlibris i en bok. Inget av dessa tas ner för att brännas eller förstöras så som man (gärna) gör med flaggor.
Skälet är enkelt. Först får man inse att en flagga slits fort och den är därför ett förbrukningsobjekt utan större konstnärligt värde. Men eftersom man inte vill slänga en nationssymbol i närmaste sophög har man skapat lite ritualer kring hur flaggor, och då främst nationsflaggor, ska förstöras. Eld brukar vara förstahandsvalet.
Heraldiken är lite annorlunda eftersom den dels sällan är massproducerad vilket gör att den har ett ekonomiskt konstnärligt värde även i sprucket tillstånd, dels fyller den sin funktion som idnetifikation även i näst intill utslitet tillstånd. Och misslyckas den i båda dessa tenderar den heraldiska bilden att finnas på en plats som har ett kulturhistoriskt värde (exlibris i mycket gammal bok, unikt begravningsvapen i övergiven kyrka eller kanske enda kvarvarande dekorationen på den gamla fasaden) varför den ändå får finnas kvar.
Uppfyller din trasiga bild inget av ovanstående kan du gott slänga den i soporna. Den enskilda heraldiska framställningen är inget heligt föremål som ska hållas i aktning utan ett förmål som vilket som helst. Har det ett affektionsvärde kan du däremot behålla det.
Sedan måste jag medge att jag inte tycker att en flagga behöver vördas heller. Det är trots allt bara ett enkelt föremål och ska du nödvändigvis vörda gamla föremål tror jag att du har hundratals viktigare prylar hemma än en gulblå duk av polyester som kostade 350 kronor på Jula.
Sedan 1893 har Sverige firat svenska flaggans dag med mer eller mindre entusiasm. Men var det egentligen vi firar? Vad är en svensk flagga?
6 juni närmar sig och vi ska fira den svenska flaggan. Några väljer kanske att fira nymodigheten med ett gult kors på blått. Men den blir ju inte en svensk flagga förrän på 1897, bekräftat genom Flagglagen 1906. Innan dess är det en flagga som används för vissa, men inte alla offentliga verksamheter. Krasst kan man säga att den gulblå korsflaggan enbart var till för att identifiera svenska fartyg när dessa var till sjöss, företrädesvis utanför svenskt farvatten. Den svenska korsflaggan användes inte av kungahuset, riksdagen eller armén förrän sent 1800-tal.
Men alla traditioner är till för att förändras, så även den svenska flaggans traditioner och utseende. Så är du intresserad av hur den har förändrats genom århundraden kan du titta på de här två artiklarna:
1893 är för övrigt ett årtal att ta med en nypa salt. Det var året man på Skansen i Stockholm började fira svenskhet genom att bland annat använda den nymodiga svenska rektangulära flaggan.
Svenska flaggans dag blev däremot först 1916, och då främst i huvudstaden. En riksorganisation för att fira denna dag kom till först 1933 och nationaldag blev det 1983. Ledig nationaldag blev det ännu senare, först 2005.
Armémuseum digitaliserar sina fanor. Nu finns fyra volymer med danska och ryska fälttecken publicerade på deras hemsida.
Och jag hämtar min information från Armémuseum.
Det var 1677 som Karl XI beslöt att låta avbilda alla fanor och standar som Sverige vunnit som troféer i krig. Syftet var att bevara minnet av dessa segertecken för eftervärlden även om själva föremålen skulle förstöras av ålder.
Konstnären Olof Hoffman fick uppdraget att måla och det var en uppgift som upptog resten av hans liv, fram till hans död 1709. Av hans hand skapades bilder av tusentals fanor och standar som då förvarades i Arsenalen.
Två hundra år senare befann sig hela trofésamlingen tillfälligt i Nordiska Museet medan Riddarholmskyrkan, där de normalt förvarades, renoverades. Krigsarkivarien Johannes Petrelli passade då på att inventera hela samlingen och anlitade ett flertal konstnärer för att avbilda de fanor som tillkommit efter Olof Hoffmans död eller som Petrelli ansåg hade blivit felaktigt avbildade. Avbildningarna är inbundna i 30 volymer vilka tillhör Krigsarkivets samlingar men finns deponerade i Armémuseums arkiv. Det är dess som nu digitaliseras och görs tillgängliga för alla intresserade.
Olof Hoffman (c:a 1640-1709) skapade förutom dessa bilder även utkast till ett flertal regementsfanor och altarprydnader.
Ibland förvånar människorna mig. Som varför anarkokapitalisterna har en flagga för sitt ideologiska kollektiv.
Anhängarna av denna ideologin förkastar alltså idéen om ett kollektiv som överordnat individen. Individen är centrum för allt. Ändå tycker de att det är mödan lönt att ta fram en flagga som de som anser sig tillhöra denna ideologi (se, en till konstruerad historia om identitet, som nämndes i ett inlägg häromdagen), även de som inte rimligen kan ha ingått ett ”avtal” med övriga anhängare. De blev helt enkelt en del i ett kollektiv helt automatiskt och utan reflektion.
Följarna av denna ideologi kanske inte är så relevanta för mig, men de är ett fint exempel på hur komplex en människa är. Ideologin går enkelt uttryckt ut på att det inte behövs någon stat, att en stat (eller annan överhöghet) är av ondo och att allt kan lösas med jämbördiga förhandlingar mellan jämbördiga parter. Att den här ideologin var obsolet i förhållande till samhällets utveckling för sisådär 2 miljoner år sedan, och rent pinsam sett till stenåldersekonomin, låter jag passera i tysthet.
Men för den vapentagare som vill ha en svartgul sköld delad av en ginskura, kan det här vara värt att känna till.
Hubert Herald är en liten guldgruva på nätet. Denna till synes trista hemsida är fylld av kunskap om mängder av statsvapnens utveckling runt om i världen.
Jag tittade in på den svenska sidan och tycker att den i allt väsentligt (har inte granskat detaljerna) ger en bra beskrivning av hur det svenska riksvapnet utvecklades nder medeltiden och vilka – få – belägg vi faktiskt har.
Värt att notera att alla belägg är bilder som vi tolkar. Det finns inte ett enda dokument där en officiell representant för riket Sverige faktiskt förklarar för menigheten att vapen X eller flagga Y från DATUM ersätter märke Z som symbol för Sverige. Allt är gissningar, om än kvalificerade sådana, från experter inom heraldik.
Men just därför är det av stor betydelse att se dessa olika forskares och skriftställares texter så att du som varande/blivande heraldiker kan jämföra dem, se vad som saknas och kanske göra en annan tolkning av materialet.
Så här på 1 maj passar det bra med en kort tillbakablick på äldre tiders symboler och flaggor på just 1 maj.
Landshövding Treffenberg talar inför de strejkande i Sundsvall 1879. Tidningen Fäderneslandet var vid denna tid Sveriges största tidning. Notera att inga flaggor är avbildade, bara parollen ”Arbete och Bröd”.
Under Sundsvallsstrejken 1879 bar de strejkande den blågula fana främst. Det centrala vid denna tid var att man hade tecken att följa, vilket var inte lika viktigt. Även i andra sammanhang fram till 1880-talet förekommer den svenska flaggan hos socialisterna.
Redan i början av 1890-talet förekom det att arbetare i strejk och demonstration förde den blågula flaggan i stället för den röda. Anledningen var att delar av arbetar tog avstånd från socialismen. De bör dock inte ses som representanter för arbetarrörelsen utan mer som självständiga aktörer som inte tog ställning politiskt. Flaggan hade vid denna tid inte heller samma militära laddning som den fick under det sena 1890-talet.
Röda fanan var inte given
De liberalt influerade fackföreningarna, bokbindare och typografer som ansågs ha en högre prestige än andra yrkesgrupper, var också de som var mest tveksamma till den röda fanan. I Göteborg valde dessa under hela 1890-talet att föra fram sina krav under en blå paroll. Då fanan för dessa grupper inte i första hand var ett stridstecken utan en samlingssymbol var valet av färg av en annan karaktär. Först då dessa organisationer blev uttalat socialdemokratiska kom den röda färgen att ersätta den blå.
Först med första internationalens beslut 1889 om att ta den röda fanan till sig kom den att bli det främsta kännetecknet för hela arbetarrörelsen. I omnämningar och sånger före dess var fanan färglös. Det var med de 1:a-majdemonstrationer som 1891 hölls över hela västvärlden som den röda färgen som symbol slog igenom. Det dröjde emellertid till efter sekelskiftet innan den röda färgen var den i stort sett allenarådande färgen på fanor och baner.
Nationalsymbolerna
De svenska nationalsymbolerna har en lång historia men kort tradition. Som symbol för nationen kan de inte dras längre tillbaka än till 1890-talet. Att nationalsymbolerna framfördes mot slutet mot 1800-talet skall ses mot både den utrikes- och inrikespolitiska scenen. De var de konservativa som var de drivande. Enligt deras syn rådde i Sverige ett kristillstånd orsakat av norrmän, ryssar och socialister. Alla dessa var hot mot den svenska nationen.
Lösningen låg i att den svenska nationen enade sig under en paroll och en föreställning; att Sverige måste bevara sig inom sina gränser. Den starka konservativa prägel som därmed gavs nationalsymbolerna skrämde bort de lägre klasserna. De kunde inte uppfatta dem som annat än ett bevis för att det kapitalistiska samhället inte skulle erkänna arbetarna. Det tog därför lång tid innan socialdemokraterna kunde acceptera symbolerna för Sverige. Först i och med att den konservativa stormen bedarrade och den utrikespolitiska debatten stillades efter Norgekriserna kunde även arbetarna tänka sig att acceptera nationalsymbolerna.
Nationalismen blir allt starkare
En ökad nationalism även hos socialdemokraterna kan dock skönjas under hela 1890-talet. Dess grund står att finna dels i det hot som upplevdes från öst, dels att deras egen definition av nationalism klargjordes. Under det sista decenniet av 1800-talet sker följaktligen en dramatisk omsvängning hos socialdemokraterna. Nationen som grund för statsstyret och nationalismen erkänds. Emellertid kan man inte säga att socialdemokraterna har anammat den borgerliga synen på nationen helt igenom. Att den blågula fanan hålls tillsammans med den röda är hos socialisterna bara ett tecken för den svenska arbetarrörelsen. Ännu uppfattar sig arbetarna inte som hemma i nationen på samma sätt som borgerligheten. Den röda fanan är det centrala och betecknar arbetarrörelsens inneboende internationalism. Den svenska flaggan är i detta sammanhang endast ett tecken för lokalavdelningen Sverige i världssamfundet.
Vägen mot en socialdemokratisk nationalism var dock påbörjad och den var deras egen. Litet internationalism leder bort från fosterlandet, mycket sådan leder tillbaka dit igen, litet patriotism leder bort från internationalen, men mycket sådant leder åter dit.
– Citat av den franske socialistledaren Jaurés.
Notera
Just det här inlägget har tidigare varit en sida men det var så kort att det gör sig bättre som inlägg eftersom jag inte har med några noter eller andra hänvisningar.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
