Alla inlägg av Jourhavande heraldiker

Vapensköld

Den danske adel efter 1849

Lämna en kommentar

Boktips

Här ett tips på en bok som jag inte ens läst: ”Den danske adel efter 1849” , men en bok jag gärna vill titta närmare i.

För att förstå ett samhälle måste man förstå dess ”adel”, den reellt makthavande klassen. I vissa tider är det präster, i andra köpmän eller riddare. Under några sekler från 1500-1900 var det i Europa ämbetsmannaadeln. Hur denna grupp såg på sig själv och sin makt är viktigt att förstå när de mot slutet av 1800-talet började ge upp sitt maktmonopol och övergå till ett med demokratiskt synsätt.

Boken Den danske adel efter 1849 fokuserar på just denna period i Danmark och är därför ett intressant inlägg samt presenterar forsknigsläget som det ser ut idag. Det borgar inte minst författarna Bente Scavenius, Knud J.V. Jespersen, Ditlev Tamm, Jesper Laursen, Birgitte Possing, Anna von Lowzow och Jes Fabricius Møller för.

Sedan finns det också lite heraldiska anknytningar, inte minst i kapitlet Adel, status og symbolik.

Adel – Den danske adel efter 1849
Redigeret af Lars Bisgaard, Mogens Kragsig Jensen
Gads Forlag

 

Historia

Fransk blogg om blasonering av vapensköldar

Lämna en kommentar
Utdrag från Züricher Wappenrolle
Utdrag från Züricher Wappenrolle

En ny fransk blogg går på djupet med blasoneringens språk. och heraldikens historia. Läs den.

Tyvärr för mig är den på franska, så jag missar detaljerna, men Translate-funktionen funkar riktigt bra. Anne har en sund och vetenskaplig inställning till heraldikens utveckling som ligger en bra bot ifrån många av dagens heraldiker. En historikers syn snarare än en heraldikers.

De senaste åren har historiker runt om i Europa börjat att så smått intressera sig för heraldik och de gör då upp med många traditionella föreställningar om heraldikens framväxt och utveckling.

Och än mer med synen på vad som är ”rätt” heraldik, för det är något som är synnerligen ovetenskapligt. Jag skulle till och med vilja säga att det är både oseriöst och populistiskt att framhärda i åsikten att en viss tidsperiod vad bättre än en annan på att tolka heraldiken.

Det är ju tvärtom så att heraldiken i sig har fyllt olika behov i olika tidsåldrar och därför anpassats (inte anpassat sig, för heraldiken är i sig inget levande väsen) av de människor som brukat heraldiska vapen. Hade heraldiken inte anpassat sig hade den försvunnit för länge sedan.

Bloggen Le Langue Du Blason hittar du här

Vapensköld

En heraldisk ordbok snart här

Lämna en kommentar

 Jag skriver på en heraldisk ordbok och hoppas att den snart ska vara klar Saknar dock en illustratör, men det löser sig nog.

Funderar dock på vad den ska vara bra för. Ska den vara en bok eller ska den göras digital. Det finns klara för- och nackdelar med båda.

Det jag däremot med säkerhet vet är att den ger de mest genomtänkta och fördjupade definitioner på heraldikens 2000 vanligaste begrepp som någonsin skrivits ner på något nordiskt språk, även om det säkert finns invändningar att göra.

Klart det finns det. Trots allt så har jag ju skrivit boken därför att jag tycker att alla andra ordböcker och andra sammanställningar vägt lite för lätt.

 

Vapensköld

Om döda vita engelska män

Lämna en kommentar

Boktips

Bokmässan. Strosar och möts av Johan Hakelius, krönikör på Aftonbladet, som är iklädd en rutig kostym av det mer uppseendeväckande slaget.

Går vidare och kommer fram till ett bokstånd som säljer samme Hakelius pocketversion av Döda vita män som jag inte tidigare bläddrat i. Min nyfikenhet väcks och jag slår på måfå upp ett kapitel mot slutet av boken. Det handlar om Iain Moncreiffe of that Ilk, den kände heraldikern, genealogen och fnittrande whiskeyavsmakaren.

Det sista fick jag höra av Malcolm Howe som vid kongressen i Uppsala 1992 drog en mängd historier om excentriska brittiska heraldiker.
Moncreiffe är för heraldiker mest känd för att han skrev “Simple heraldry” och “Blood royal”. Köper boken på stört för så ofta stöter
jag inte på en biografi över en heraldiker.

Hakelius bok är en sanlöst rolig biografi över ett dussin brittiska excentriker från förra seklet. Förutom Iain Moncreiffe får vi möta
förebilderna för figurerna i “En förlorad värld”, en engelsk fascist som lika gärna kunde ha blivit premiärminister för både Labour
och Torys samt mängder av andra spännande personer.

Så även om boken i sig inte har något med heraldik att göra så får jag ändå på något underligt sätt en djupare förståelse för varför den för
skandinaver så excentriska brittiska heraldiken ser ut som den gör.
Och vem vet. Boken kanske inspirerar någon till att skriva biografier över svenska excentriska heraldiker. Nog är det ett par stycken
som är värda att porträtteras på det här vänligt respektlösa sättet.

 

Johan Hakelius
Döda vita män
ISBN: 978-91-85517-12-1

Historia, Vapensköld

The Stowe armorial – Vapenskölden Grenville Diptych

Lämna en kommentar
Grenville Diptych, skapad för 1a markisen av Buckingham.
Grenville Diptych, skapad för 1a markisen av Buckingham.

 

Denna fantastiska skapelse är INTE en vapensköld. Det är en minnessköld (och skrytobjekt) skapad på initiativ av George Nugent-Temple-Grenville, 1a markisen av Buckingham. 

Skölden är välkänd bland heraldiker, men ändå förvånansvärt okänd. När den diskuteras så förfasas många över vad kvadreringen kan leda till. Som om det vore en riktig sköld.

George Nugent-Temple-Grenville föddes 1753 och gick bort 1813. hans far var premiärminister och själv var han utrikesminister. 1774 upphöjdes han till markis (hans son Richard Temple-Nugent-Brydges-Chandos-Grenville utsågs senare till hertig. Förutom högre titel hade han även ett än mer imponerande efternamn).

710 vapensköldar

Vapenmålningen består av 719 släktvapen. Några återkommer flera gånger, några sägs vara suspekta (möjligen påhittade) vapen för förnäma män från tiden före heraldikens gryning. Men många är relevanta för viscount-släkten Cobham.

Skölden finns i taket i biblioteket i slottet Stowe. Den kallas därför The Stowe Armorial. Arkitekten bakom var Sir John Soane och biblioteket byggdes mellan 1805 och 1807

Namnet Grenville Diptych som vapenskölden nu är känd som är egentligen ett felaktigt namn. Grenville är ett släktnamn medan ordet ”diptych” avser ett altarskåp eller motsvarande målning som är skapat som två blad som stängs/kan stängas som en bok (kan alltså vara två träskivor eller ett skåp med två dörrar).
Vapenskölden är alltså per definition INTE en diptych.

 Om detta och mycket mer har historikern Andy Boddington skrivit på sin blogg 
Nationalism, Vapensköld

Modiga William Lejonet

Lämna en kommentar
Skottlands riksvapen med lejonet
Skottlands riksvapen Teckning: Sodacan. Licensierad genom CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Skottlands kung William var en modig man, kan tyckas. Hans smeknamn var ju lejonet.

Kung William (1164-1214) är känd under tillnamnet lejonet. Han är den medeltida skotska kung som suttit längst på tronen och hans arv är därför betydande. Men arvet är kanske mer heraldiskt än politiskt.

Så speciellt militärt framgångsrik var han inte. Tvärtom regerade han på nåder av den engelska kungamakten. Och det kan nog förklara hans heraldiska arv – det skotska lejonet.

Det var William som placerade ett lejon i det skotska huvudbaneret, ett baner som sedan blev det heraldiska riksvapnet. Det finns ingen bevarad bild på Williams lejon, men hans son har sin kungasköld upptecknad i Mathew paris bok Historia Anglorum, från omkring 1250. Liljeinfattningen är då en bård belagd med liljor. Lejonet finns även på Alexanders stora sigill, men då helt utan liljor och bård.

Att lejonet kommer från Englands riksvapnet får nog ses som självklart – som en form av vasalltecken – , även om jag knappast tror att skotska nationalister riktigt vill erkänna det.

 

Kung Williams av Skottland sigill
Kung Williams av Skottland (1165–1214) sigill, utan heraldiskt motiv.

 

Kung William på Wikipedia

Svenska Heraldiska Föreningen

Idag är det styrelsemöte

Lämna en kommentar
Svenska Heraldiska Föreningens vapen. Teckning: Thomas Falk
Svenska Heraldiska Föreningens vapen. Teckning: Thomas Falk

Svenska Heraldiska Föreningen håller styrelsemöte idag den 24 maj. Telefonmöte som vanligt.

Det blir förstås lite om sommaren. lite om Vapenbilden, lite om hemsidan och lite ekonomi.

Men det roligaste att fundera även är dels vår kommande utställning, dels vårt filmprojekt. Mer än så kan jag inte säga än, men det är en liten fingervisning om vad som komma ska.

En annan sak som är värd att ta upp är vår kommande vapenbok som bygger på de vapen som har registrerats av Svenska vapenkollegiet. Claus Berntsen är vår redaktör som nu arbetar med att översätta 250 blasoneringar till engelska. Lättare jobb kan man ha.

 

Härold

Jag blir orolig för statsheraldikern

Lämna en kommentar

Nu är det maj 2015, men ännu inget nytt på statsheraldikerns hemsida.

Här är sidan

Maj 2015 och ännu inget nytt vapen på statsheraldikerns hemsida sedan Amfibiekåren 2013. Har det verkligen inte kommit in ett enda vapen sedan dess, eller har deras webbredaktör tagit ledigt?

Nä, nu var jag lite elak. Men det är synd att sidan inte uppdateras eftersom statsheraldikern är den enda myndighetsperson som i Sverige arbetar med heraldik.

Hoppas nu bara att Sveriges främste härold, Henrik Klackenberg, får hjälp att uppdatera sin annars eminenta hemsida.

Vapensköld

Riddardubbning under vasatid

Lämna en kommentar
Två av Erik XIVs härolder
Två av Erik XIVs härolder. Lägg märke till halskragen och skägget som tidsmarkörer.

De svenska vasakungarna var de sista som dubbade riktiga riddare i Sverige. Det blev en del riddare under de 100 åren som riddare dubbades under vasatid. Efter 1627 blev det omodernt. 

Här kan du läsa om Alla riddare mellan 1521 och 1654

Den högsta medeltida titeln utanför kungahuset var riddare. För att bli dubbad till riddare var personen näst intill tvungen att vara av gammal frälsefamilj med stor makt och stora egendomar. Antalet riddare blir dessutom färre ju längre fram i tiden vi kommer. Under Sten Sture dä regering fanns till slut bara en riddare kvar i landet; riksföreståndaren Sten Sture själv.