Mitt i Storkyrkan står en av renässansens förnämsta skulpturer, alla kategorier: Sankt Göran och draken. Men varför valde Sten Sture dä just denna symbol?
St Göran var en av de främsta symbolerna för svensk självständighet från omkring 1440 till 1500, under Karl Knutsson Bonde och Sten Sture dä. Och för att verkligen visa svensk självständighet valde Sten Sture dä att låta framställa St Göran som den som slår ihjäl den stora ondskan – Dansken (eller möjligen bara dess kungahus och elit).
Den här framställda synen på dansken kan knappt ha underlättat framtida diplomatiska förbindelser mellan länderna och kan vara en del i förklaringen till de tämligen oförsonliga strider om just ingenting alls som präglade den senare Sture-tiden och som avslutades med Stocholms blodbad.
Men historien börjar långt tidigare
Sankt Göran (St George) är en urkristen symbol, känd från 400-talet men troligen bygger den på en historia, och kanske händelser, från 300-talets första hälft. Och den är tidigt känd i hela kristenheten för berättelsen översattes till latin ungefär samtidigt som den är upptecknad av etiopierna.
Ursprungligen låg berättelsens fokus på Görans martyrskap och så som det var utformat med en pinad kropp kom Göran att bli de spetälskas helgon. Därför finns det runt om i Europa hospital till hans ära.
Men eftersom redan den första berättelsen nämner att han var officer i den romerska armén kom han efterhand också att allt mer bli soldaternas helgon, speciellt de som slåss mot ondskan.
Draken tar plats
Fram till 1000-talet avbildas St Göran främst som en lidande martyr men sedan kommer draken in och Göran blir riddare. Draken nämns visserligen redan i en berättelse från 500-talet men avbildas alltså inte och under en kort period innan draken – som symbol för all ondska – tar plats slåss Göran mot människor. Och allt detta sker vid Medelhavets östra sida.
Drakens ankomst passade de strax därefter uppdykande korsriddarna. De tar snabbt till sig detta helgon och gör det till sitt. Den äldsta västeuropeiska pompösa framställningen dateras till 1135 och finns i katedralen i Ferrera i norra Italien. Kyrkan är helgad åt St Göran (Svanberg, 20f).
Heraldikern kan notera att man här, som i princip all 1100-talskonst, låter ryttaren vända sin sköld bort från betraktaren. ett tydligt tecken på att det inte fanns något väsentligt att visa upp, dvs heraldiska vapen fanns inte/var inte relevanta vid denna tid.
Faktum är att St Göran även fanns i Sverige på 1100-talet. Han finns på en dopfunt i Vättlösa kyrka, på en annan i martorp (båda i Västergötland). Han finns också i kyrkmålningar i Uppland, ex i Vendels kyrka och han finns, i en östkyrklig version, i Källunge kyrka på Gotland. Ett altare invigdes till St Görans ära i Lunds domkyrka 1125 (Svanberg, 29ff). Kulten var alltså väl utvecklad på svensk landsbygd ungefär samtidigt som den kom till övriga delar av Europa – om nu någon läsare var kvar i tron att svenskarna låg generationer efter sina kontinentala grannar.
Kung Karl lyfter Sankt Göran
Men kulten är svag. Även om det går att slå fast att St Göran är ett etablerat helgon så ska man nog vara väldigt försiktig med att jämföra den med hur kulten såg ut i England. Speciellt som man där under 1300-talet lyckades slå ihop St George med Kung Arthur och på så sätt få fram Strumpebandsorden – föregångaren till alla våra moderna riddarordnar.
Kanske var det impulserna från England, kanske var det hans allmänna känsla för det vi idag kallar propaganda (eller varumärkesbyggande), men det är med Karl Knutsson Bonde som omvandlade St Göran till något mycket större.
Denne mycket förmögne man ägnade många ungdomsår till att resa runt i Europa för att lära sig mer om styre och krigsföring. När han kom hem till Sverige blev han tämligen snabbt utsedd till marsk (år 1436) och redan 1438 åkallar han St Göran i strid. Det sker med orden ”Sancte Örjan den riddare värd / att hjälpa honom i den färd” (Karlskrönikan). 1452 är St Göran med igen, denna gång på fälttåget mot Skåne. Ett av baneren visar då Riddare Örjan medan de andra visar St Erik, St Olof respektive Tre kronor. Huvudbaneret visade jungfru Maria. Citatet lyder ”sancti örians belete man ther i seer ”(Karlskrönikan, s 294f. http://spraakdata.gu.se/ktext/karl.html)
Under Karls tid växer även våra St Göran-gillen fram. 1443 i Stockholm, 1460 i Uppsala och sedan också i Strängnäs, Visby, Väserår och Stora Kopparberg, och det är därför St Göran blev bergsmännens skyddspatron (Svanberg 30f). Det är lätt att se att dessa områden stämmer väl överens med Sturepartiets främsta maktbas.
Spår i heraldiken
70 år av st Göran-kult som dessutom sammanfaller med heraldikens storhetsperiod inom området varumärkesbyggande – gav det någon effekt på vapensköldarna i Sverige?
Nej, inte vad jag kan se. Inget adelsbrev antyder något i denna riktning och det gör inte heller sigillen som bevarats.
Vi vet ju att det funnits vissa baner, men dessa verkar inte ha varit personliga utan representera något större.
Precis som vi idag verkar man då ha skilt på vad som är en partisymbol och vad som passar för en person.