”Borgerligt vapen kallas i heraldiken en ofrälse persons vapensköld med eventuella tillbehör. Det äldsta bevarade svenska borgerliga vapnet finns i ett sigill från 1320. Efter adligt mönster hade då även ofrälse personer börjat använda sigill för att t.ex. bestyrka handlingar; i sigillen sattes ofta vapen, likaså med adeln som förebild. Skillnaden var att det borgerliga vapnet inte grundades på ett utfärdat sköldebrev eller annan legaliserad handling. Någon form av registrering förekom därför inte heller.”

Den här texten är intressant eftersom han använder begreppet ”adel”, som är anakronistiskt (det hör 1500-talet till, och dessutom med annan innebörd än frälse), han nämner ”sköldebrev” som om det var något som förekom under 1300-talet (de kom kring 1420 genom Erik av Pommerns försorg och han nämner ”registrering” som inte finns förrän Riddarhusets instiftande 1626.

Sammantaget ger von Konows text intrycket av att frälset var en homogen grupp vars heraldiska bruk styrdes och stöddes av staten redan omkring 1300, medan det borgerliga vapenbruket visserligen tolererades men utan uppmuntran. Därmed blir slutsatsen att det borgerliga vapnet har ett lägre värde än det adliga, och det en en värdering som inte hör hemma i ett uppslagsverk.

von konow fortsätter:

”Med tiden fick bruket av borgerliga vapen allt större spridning. För att hindra missbruk utfärdades 1762 en förordning som förbjöd ofrälse att till sitt vapen foga rangkrona eller öppen hjälm, dvs. hjälm med öppet visir (jämför adelsvapen). Framför allt i Schweiz och Tyskland (före 1918) förekom borgerliga vapenförläningar i officiell form. Så har dock aldrig varit fallet i Sverige, och med ovannämnda inskränkningar finns i dag inget hinder för den som så önskar att lägga sig till med ett borgerligt vapen.”

Här skriver han att det var ”spridningen” av borgerliga vapen som drev fram förordningen av 1762. Vid den här tiden hade bruket av borgerliga vapen nästan upphört, och även om adeln var monogram populärare/modernare än vapensköldar.

Förordningen riktar sig inte heller mot borgerliga vapen i gemen utan mot personer som genom hävdandet av adelskap söker plats i Riddarhuset och dess politiska institutioner.

Det finns skäl att vara skeptisk emot vad som skrivs även i uppslagsverk.