”Svenska Genealogiska Samfundet ger ut Svensk Genealogisk Tidskrift, vars aktuella nummer SGT 2015:1 kommer att innehålla en hel del intressant om heraldik. Numret heter Vapenlikhetsfällan och är skrivet av historikern Kaj Janzon. Vapenlikhetsfällan, som beskrivs som en bok snarare än som ett tidskriftsnummer, innehåller tre avdelningar:
– ett kapitel om sigillvapen och vapenbruk under medeltiden
– ett kapitel om metodproblem bakom Jan Ranekes Svenska Medeltidsvapen
– kompletteringar och rättelser till Svenska Medeltidsvapen.
Boken utges med bidrag från Kungliga Patriotiska Sällskapet, Riddarhuset och Riksarkivet.
Svenska Genealogiska Samfundet har för närvarande ett erbjudande på boken (samma pris som på Släktforskardagarna i Nyköping 28-30 augusti) till 225 SEK + porto. Alternativt kan man för 200 SEK bli medlem i Svenska Genealogiska Samfundet för år 2015 och få både boken och kommande nummer SGT 2015:2 som är under produktion.
Högst på inköpslistan står Robert W Jones bok ”bloodies banners”. Jag vågar påstå att det är en av de viktigaste böckerna just nu, och inte bara för att den tangerar mitt eget forskningsområde.
Boken börjar med att at upp hur heraldiken framställs/används på slagfältet. Här ska man vara medveten om att den militära utvecklingen under medeltiden starkt påverkade behovet och användningen av heraldiska tecken.
Men att synas på slagfältet är inte bara något heraldiskt. Ljud, rustningarnas utformning och religiösa tecken har också stor betydelse.
Robert W Jones tar upp allt detta och mycket mer.
Missa inte heller hans bibliografi. Ovärderlig för dig som vill fördjupa dig i ämnet.
Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.
Folkungarnas lejon är ett ”vasalltecken”. Det är inte ett unikt och ursprungligt vapen för en självständig storman utan ett motiv valt för att visa närhet till den erikska kungaätten.
Kung Erik Knutssons sigill från 1210-16 visar två motställda krönta lejon. Det är inget riktigt vapen men en tydlig symbol för kungen.
Eriks son kung Erik Eriksson (läspe och halte) har lämnat efter sig ett heraldiskt vapen, vars färger inte är helt självklara. Men vi förstår genom hans systerson, kung Valdemar, att Erik troligen förde de tre krönta leoparder i färgkombinationen blått och gult.
Eftersom både far och son hade lejon kan vi vi anta att den erikska ättens symbol var lejon i plural.
Sveriges sex första vapensigill.
De nya lejonvapnen
Kungarna av erikska ätten förde lejon. Av de sex första sigillen som visar ett vapen eller motsvarande (se ovan) tillhör två den östgötska Bobergs-säktens bröder Sigtrygg och Lars. Detta vapen med liljan mellan två hjorthorn, måste då ha några år på nacken eftersom bröderna har samma vapenbild men helt olika sigillutseende.
De fyra därefter finns på samma brev och tillhör alla de män som styrde Sverige i det tillfälliga riksråd som inrättades när Erik var omyndig. Av de fyra har den med högst rang, Stallaren Brynul Mus (kaxigt ironiskt smeknamn) en mus på ett bord. Kungens släkting, senare kung Knut Långe är sittande till häst, vilket är en symbol för en person inom kungahuset. De två som är kvar har båda ett lejon. Det är lagman Eskil Magnusson av Bjälbo/Folkunga-ätt och XXXX av YYY-ätt.
Sett i ett heraldiskt europeiskt perspektiv är dessa två lejonvapen typiska heraldiska förkortningar för att visa på ett patron-klient-förhållande gentemot en vasallherre. Det finns ingen anledning att tro att svenska stormän i just den här frågan skulle ha en sed som avviker från övriga Västeuropa.
Birger jarls äldsta sigill, från 1238.
Birger jarls trohetsed till erikarna
Nästan femton år senare har Birger jarl ett sigill som är snarlikt sin farbror Eskils lejonvapen. Han har här lagt till tre strängar, vilket jag tror (återigen en gissning) är en referens till den erikska ätten. Denna gång till det vapen och därmed troligen den vapenflagga som Knut (Holmgersson) Långe använde sig av. Samma strängar lägger även andra stormän i sina vapen vid just den här tiden, men aldrig därefter.
Birger jarl gifte sig också med Erik Knutssons tredje dotter (inte första, och inte andra varför han inte kan anses ha gift sig in i kungahusets absoluta första led.
Det var från 1100-talet en vanlig sed att knyta till sig underlydande män genom att tillåta äktenskap med framför allt yngre döttrar.
De tre strängar som just Birger jarl lägger till sitt vapen vid just den här tiden då han gifter in sig i den erikska ätten.
Om den här teorin stämmer så betyder det att min tes om svenska flaggans äldsta historia måste revideras en aning, och den är då äldre än Knut långe.
Författaren Nigel Saul gör i sin bok ”For Honour and Fame: Chivalry in England, 1066–1500” en mycket viktig genomgång av medeltidens viktigaste ideologi – den ridderliga höviskheten.
Den ridderliga höviskheten var central under medeltidens senare hälft, vilket i Europa är perioden 1100-1500 (tiden ungefärlig, beroende på var man befinner sig). Det är på denna överideologi som feodalismen grundar sig.
Boken tar kapitelvis upp olika teman, som Höviskheten och krig, Höviskheten och kvinnan, Höviskheten och korståg och Höviskheten och hovets kultur. Dispositionen ger en ny form av analys som visar bredden på det höviska inflytandet och hur kulturen genomsyrade nästan alla områden inom samhället.
En poäng hos Sauls bok är att den visar hur kungarna använde höviskheten för att knyta sina män tätare till sig, samtidigt som samma höviskhet omvandlade kungamaktens syn på sig själv mot en mer ädel och lagbunden monark.
Nigel Sauls verk ger för första gången en modern holistisk översikt över den medeltida, främst engelska, höviska kulturen. Ett bra komplement till Holger Bengtssons svenska praktverk om hövisk kultur i Norden
Författare: Nigel Saul
Titel: For Honour and Fame: Chivalry in England, 1066–1500
Förlag: Bodley Head
De västgötska liljestenarna och tidig heraldik. Finns det något samband?
En liljesten är en medeltida, romansk gravsten som framför allt finns i Västergötland och Skara stift. Omkring 300 stenar finns bevarade i det här området. På andra platser rör det sig totalt om en handfull stenar.
Palmblad eller liljor?
Stenarna känns lätt igen. De är trapetsformade sandstenshällar som antagligen fungerat som lockstenar över gravar.
Namnet har hällarna fått efter sin växtornamentik. Om det verkligen ska vara liljor är tveksamt. Forskare brukar numera anse att ornamenten visar stiliserade palmblad än liljor.
Samtida med stavkorshällarna
Liljestenarna är troligtvis samtida med en annan typ av gravstenar, de så kallade stavkorshällarna, som också de är vanligast i Västergötland.
Stavkorshällarna påminner till storlek och material om liljestenarna men är grafiskt renare. Bladornamentik saknas helt. Istället är det en stav som toppas av ett kors och som står på en grund
Sedan finns såklart mellanting som just är mellanting där både ornamentik och stavkors finns med.
Det finns inte två liljestenar som är lika. Därför har alla försök att typologiskt dela in dem i kategorier misslyckas, även om flera försök gjorts. Bland annat av mig, men jag gav upp ganska fort.
Oklar datering
Någon exakt datering har man ännu inte kunnat göra, men den troligaste dateringen är till 1100-tal och tidigt 1200-tal.
Det finns andra alternativ, som att de skulle ha sin inspiration från Ryssland eller Bysantium (och då under tidsperioden 900-1100), men om så skulle vara fallet tycker jag att det är konstigt att motiven nästan helt saknas i de områden som ligger nära ursprungslandet men vara väldigt koncentrerade i just Götaland.
Nä, i det här fallet får man nog säga att stenarna för svenskt vidkommande måste vara en västgötsk kulturyttring.
Därför är det viktigt att veta att dessa stenar har sin tydliga motsvarighet i England och Skottland, som hade goda förbindelser med Västergötland under den här tiden. Här fanns liljestenar och stavkorshällar från 1000-tal och in i 1500-talet.
Dåligt undersökta
En enda grav med tillhörande liljesten och stavkorshäll med tillhörande grav är arkeologiskt undersökt. Graven fanns vid Grolanda kyrka och innehöll bland annat ett silvermynt från tidigt 1200-tal.
På ett fåtal stenarna finns inskrifter och i Skara domkyrka står det BENEDICTUS ELECTUS på en av dem. Denna brukar sättas i samband med biskop Bengt den gode som verkade under andra halvan av 1100-talet – ett samband som dock får betraktas som en kvalificerad gissning. Liljestensornamentik finns även på flera dopfuntar från 1200-talet. Detta gäller även den lite enklare varianten av liljestenar som ligger nära stavkorshällarna i utseende. I Västergötland – troligtvis på 1200-talet – blev liljestensornamentiken extremt populär och utvecklades kvalitativt. Här förekommer liljestenar och stavkorshällar oftast i samband med romanska stenkyrkor, framför allt i de kyrkliga centralorterna Skara, Husaby och Falköping.
En intressant detalj är att båda dessa stenar nästan helt saknasi områden där skattebönder dominerade under senare delen av medeltiden (och därför troligen även under äldre tider). De är dessutom vanligare i kyrkor med västtorn, något som brukar tyda på ett stormannainflytande.
Av det kan man dra slutsatsen att en liljesten var något exklusivt.
Men heraldiken då?
Finns det någon koppling mellan liljestenar och heraldiken? Njae, inte direkt. Utom ett undantag, och det är ett väldigt intressant undantag. Lagman Folke.
Folke Lagmans vapensköld från 1220-tal.
Lagman Folke var en av de första i Sverige att använda ett heraldiskt vapen. Vapnet visar en liljestav och från den ett utkommande lejon.
Detta lejons kan symbolisera kristendomen på något sätt, men det kan också vara en referens till kung Erik och den erikska ätten. vad går inte att säga. Tyvärr har Folke inga kända barn eller andra släktingar så vi vet inte hur hans vapen har utvecklats. Det finns källor som säger att Folke var son till Eskil Magnusson av Bjälbo-ätten, men det ser jag som osannolikt eftersom de var verksamma ungefär samtidigt men de nämns inte tillsammans.
Man får i 1200-talets svenska historieskrivning vara försiktig med att anse att alla mäktiga män hörde till Bjälbo-ätten bara för att de blev kungliga 50 år senare.
Min åsikt är att Folkes vapen är en övergångsbild mellan två symbolspråk. Tyvärr är underlaget från 1200-talets första hälft så svagt att inga analyser utom en kan göras.
Män var riddare. Kvinnor broderade. Det var det normala men världen är sällan svart och vit. Det fanns medeltida stridande kvinnor.
Det här med kvinnor som riddare är lite udda. Det förtar liksom udden av våra fördomar kring vad som är manligt och kvinnligt.
Först måste det sägas att kvinnliga riddare var extremt ovanligt. Å andra sidan var det nästan osannolikt vanligt med kvinnliga riddare under 1200-1500 jämfört med manliga riddare vars föräldrar var livegna, lantarbetare eller vanliga arbetare. Klassamhället var hårdare reglerat än könens roller.
Riddare tränades från tidig ålder
Den vars uppgift i livet var att försvara tron och samhället, dvs vara en riddare, tränades från tidig ålder. Om vi ser bortom Skandinavien och ner mot kontinenten och de brittiska öarna hade dessa pojkar i regel en morbror som var deras välgörare. Detta eftersom deras fäder fick sin position som feodala vasaller genom giftermål med vasallherrens dotter eller syster.
Riddaren och hans följe
Den man som höll tillräckligt med land för att kunna sätta upp en riddare förväntades göra så. Det gällde såväl i Europa som i Norden. I praktiken var frälset ärftligt, men det gick att lämna ett stånd (ex borgarståndet) genom att köpa land och inom en generation eller två kunna övergå i riddarståndet.
Riddaren kom inte själv utan följdes åt av sina män, fotsoldater eller bågskyttar och en mindre tross.
Riddarens arv
Under vissa omständigheter kunde en herreman dö utan att ha en son eller en svärson som kunde ta över. Då övergick arvet och ansvaret till hustrun eller dottern. dessa kvinnor, som härskade med samma mandat som vilken greve eller baron som helst, gavs titeln Lady (eller motsvarande, beroende på språk).
De ansvarade även för det militära försvaret och styrde över riddarna som lydde under vasallherren.
Den här formen av arv kan vara ursprunget till den höviska kärleken, eftersom riddarna var tvungna att hålla sig trogna till både herre och fru.
Ansvaret för det militära betydde till exempel att kvinnor 1358 fick fullt erkännande om de ställde upp som riddare. De kallades dock inte riddare utan Dames.
Svenska riksvapnet i en spansk vapenbok från sekelskiftet 1500.
När fick Sverige Tre kronor?
Det har tjatats i sekler om dessa våra tre kronor, och tyvärr har ingen ännu kommit på ett bra svar till vapnets uppkomst. Det enda säkra är att vapnet finns uppmålat i Avignon år 1336.
Under senmedeltiden och en bit framöver hävdades det att Tre kronor var Erik den heliges symbol. Det är emellertid osannolikt att han verkligen själv förde denna sköld eftersom det inte fanns någon känd heraldik i Sverige när kungen levde, knappt någon annanstans heller. Men det kan ändå ligga lite sanning i myten.
Kung Erik Knutsson (1210-1216) har ett sigill med två motvända krönta leoparder.
Hans son, kung Erik [läspe & halte] Eriksson (1224-29, 1234-49) hade ett vapen som visar tre stolpvis ställda krönta leoparder (ungefär som Danmarks och Englands riksvapen). Färgerna var troligen blått och guld.
Systersonen Valdemar Birgersson (Bjälbo-ätten) förde samma vapen som sin morbror, men med silverleoparder istället för guldleoparder när han blev kung.
Troligen rör det sig om samma vapen som här har utvecklats. Det spännande är att Valdemars krönta leoparder förlorar sina kronor 1275 när Valdemar förlorar sin tron till brodern Magnus. Samtidigt tar Magnus upp en av dessa leopardkronor och sätter den på sitt lejon (Bjälbo-ättens vapen). Och runt sin sköld (märk väl: inte i skölden) låter han placera tre kronor – en ovanpå och en på var sida om skölden.
Jag tror att vi här ser ett exempel på heraldisk förkortning, där kronorna markerar kunglig värdighet. Snart nog därefter kan dessa kronor ha kommit att förknippas med den gamla kungliga ätten (den erikska) och placerats i en sköld. Tinkturerna hämtades sannolikt från Bjälbo-ättens vapen.
Kung Magnus Eriksson tar upp de tre kronorna som symbol för riket medan han låter sitt släktvapen vara symbol för kungamakten. Förutom skölden i Avignon finns Tre kronor i Ängsö kyrka och på mynt från 1354.
I den svenska medeltidshistorien är en ständigt återkommande tvistefråga vem som egentligen valde den svenske kungen: svearna, götarna eller båda tillsammans. Vad man kommer fram till beror på hur man tolkar äldre västgötalagen eller kung Knaphövdes öde.
Jag tror att man närmar sig frågan från fel håll, från ett mycket romantiserande håll.Från Erik den heliges död och fram till Magnus Eriksson går det 160 år. Under den tiden har vi (minst) 12 män som kallar sig kung. Så hur kom de till makten? Var det någon endaste en som vi valdes av folket på ett ting, såsom Västgötalagen säger att en kung ska väljas (oavsett hur man nu tolkar det mytiska ordet ”svear”).
Hur blev kungen kung?
Magnus:
Slog ihjäl Erik den helige (E) och blev kung c:a 1260
Sverker (S):
Slog ihjäl Magnus och blev kung 1261
Knut (E):
Sköt/slog ihjäl Sverker och blev kung c:a 1267. Dör en naturlig död 1296.
Karl (S):
Utses 1296 till kung av okända stormän. Utser sedan själv sin son till tronföljare.
Erik (E):
Störtar 1208 Karl genom uppror.
Johan (S):
Efterträder 1216 Erik som dött en naturlig död. Osäkert vem som utser honom till kung.
Erik (E):
Efterträder 1222 (som sexåring) Johan som dött en naturlig död, endast 22 år gammal.
Holmger (E):
Puttar 1229 undan den ännu omyndige Erik från tronen.
Erik (E):
Återinträder som kung efter Holmgers död 1235.
Valdemar (B):
Utses 1250 av stormän till Eriks efterträdare.
Magnus (B):
Genom uppror 1275 störtar han sin bror Valdemar.
Birger (B):
Efterträder 1290 sin far Magnus.
Erik (B):
Uppsätts 1319 som minderårig (endast 3 år) som kung av de stormän som just störtat Eriks farbror Birger och avrättat dennes son, Eriks kusin.
Inte vid något tillfälle säger någon källa att den nye kungen har åkt på Eriksgata, valts av några ting eller stått på Mora stenar. De uppgifterna kommer först under 1300-talet, samtidigt som den skrivna propagandan (Erikskrönikan mm) gör sitt intåg i Sverige.
Nä, jag kan inte finns att Västgötalagen har så mycket stöd i den politiska verkligheten. Den är nog främst en partsinlaga från en grupp som vill styra upp konflikterna om kungatronen, men ett misslyckat inlägg.
Vad som förvånar mig är att så många debatterar själva texten, men att det är så få som väljer att se den politiska verklighet som texten sägs skildra.
Sveriges tre kronor är inte unika som motiv i vapen. Också i engelska vapen hittar vi de tre kronorna. Bakgrunden till dessa kronor är det ”fantasivapen” som engelska härolder gav till helgonkungen Edmund på 1200-talet.
I boken ”The romance of heraldry” av G W Scott Gilles (3:e upplagan 1951) tar författaren upp varför de engelska härolderna valde kronor till symbol för kung Edmund och East Anglia.
Som skäl anges lite oväntat inspiration från Sverige.
Visserligen finns det i texten inget direkt stöd för antagandet att det var häroldernas motivering men det är Scott Giles tolkning. Bakgrunden var att East Anglia saknade vapen och inte heller hade en given symbol till skillnad från de övriga sydengelska kungadömena.
Arvet från sachsarna
När härolderna på 1200-talet fick för sig att skapa fantasivapen åt härskare och kungariken från tiden före heraldikens upptäckt sökte de sig tillbaka i historien på typiskt medeltida vis.
Kent fick saxarnas vita häst (som hos Scott Gilles sägs vara Sleipner) som ännu kan ses på kullar i regionen.
Wessex, upptäckte man, förde en drake som var med kung Harold i slaget vid Hastings 1066. Samma drake ska ha funnits redan när västsaxarna (Wessex) landsteg i trakten av Southampton kring år 500. Draken bars tydligen också i slaget vid Burford 752 när Wessex besegrade hären från Mercia.
Sydsaxarna för svalor men deras vapen kan svårligen beläggas till den saxiska eran utan har mer att göra med den normandiska ätten de Arundel. Det franska ordet för svalor är hirondelles.
Middlesex för ett speciellt svärd som påminner om turkarnas sabel men som kanske kommer från Skyterna. Så säger Scott Giles och visar att 1200-talets härolder hade denna symbol som tecken på östsaxarna (i Essex och Middlesex)
I norr härskar danerna
Den vita hästen Sleipner är inte den enda av Odins följeslagare som fick ett heraldiskt efterspel. Korparna Hugin och Munin (de kallas Mind and Memory av författaren) förekommer också som heraldiska symboler. Korpen fördes på baner och sköldar som fanns längst fram i de danska flottor som attackerade de brittiska öarna. Idag finns korpen i Lerwicks vapen men i övrigt är den noga utrensad. Fulham har dock ett svart vikingaskepp i sitt vapen som minne av tiderna. Samma symbol finns i vapnet för Wandsworth.
Ytterligare en nordisk symbol som engelska härolder plockade upp var den norska yxan som minner om Olaf den helige. Denne norske kung stödde Anglerna i deras kamp mot danskarna och därför syns en yxa instucken en krona i Bermonseys vapen. Här fanns också en av de få engelska kyrkor som var helgade åt helgonkungen Olaf.
Kronan följer över havet
Folkgruppen Angler, mer kända som anglosaxare, kom enligt författaren och medeltidens engelska härolder, från Sverige. Därför var det självklart att ge det gamla kungadömet East Anglia samma sköld som fördes av ursprungsriket Sverige. Det var ju trots allt samma härskargrupp och ursprungligen samma land. Edmund den helige var den siste kungen över East Anglia och han led martyrdöden i ett slag mot danerna. Martyrskapet gav hans sköld de pilar som korslagda ligger i varje krona.
Som sig bör för en kunnig heraldiker noterar Scott Gilles att svenskarna ännu idag för tre kronor som vapen för sitt rike. Ursprunget är medeltida och försvinner således långt bak i historiens töcken.
Colchesters röda sköld men ett vitt trädkors har också de sin bakgrund i East Anglias vapen, men korset är en påminnelse om en legend från den romersk-brittiska tiden. Universitetet i Oxfords vapen är också det ett arv från legenden om East Anglia.
Vidare mot Irland
Men historien stannar inte i East Anglia. De tre kronorna fanns tidigare i Irlands vapen och lever ännu idag i vapnet för Munster. Dessa kronor korsade den irländska sjön redan under den Anglo-saxiska perioden när erövrarna från England stred under Edmund den heliges baner. På så sätt visar, enligt författaren, heraldiken ett band mellan Sverige, East Anglia och sydvästra Irland.
Teorins svagheter
Teorin passerar tyvärr så fort att författaren inte tar upp att vapnet Tre kronor då (1951) inte var belagt före 1363. Idag är det känt från c:a 1335 men därifrån är det en bit kvar ner till preheraldisk tid.
Kanske har han gått på traditionen att vapnet bars av Erik den heliga som var kung omkring 1160 vilket då placerar tre kronor i Sverige tidsmässigt före de uppträder i England. Att kronorna förekommer på mynt samtida med de engelska härolderna gör ju att det för en nutida människa finns ett tydligt samband. Frågan är bara hur väl de svenska mynten var kända i England. Inte alls, skulle jag tro att man kan enas om.
De två sidorna som tar upp ämnet visar i stället på hur lätt det är att gå vilse i historien när man med facit i hand försöker finna samband som kanske inte alls fanns där för dåtidens aktörer.
Även författaren själv tycks vara förvillad av årtalen. Hur kronorna kunde föras över till Irland av en erövrararmé innan härolderna på 1200-talet skapar Tre kronor-vapnet förklaras nämligen inte.
Så även om jag inte alls tror på historien så är det en kul anekdot och en tänkvärd historia för svenska heraldiker och andra som bara tror att vi inspireras av andra men inte ger något tillbaka.
Redan kring 1200 fanns det heraldik i området kring nuvarande Makedonien, det vill säga inom det Bysantinska imperiet. Det hävdar Jovan Jonovski i en spännande artikel.
Det är i Pantelejmon i Nerezi som man kan se väggmålningar där helgon avbildas med sköldar som har motiv. Sannolikt en form av heraldiska motiv, men sagovapen eftersom det inte är något vapen som förts av en fysisk person utan ett vapen som attribuerats till en historisk person.
Men det spelar mindre roll. Viktigare är att bildspråket är heraldiskt och att den bysantinska kulturen relativt snabbt fångat in korsriddarnas bildspråk och sköldtyper.
