Tre nutida Nordkoreanska generaler, en amerikans dito (Petraeus) och så till sist Ike Eisenhower, befälhavare över de allierade styrkorna under andra världskriget.
Visst är det ändå lustigt vilken inflation det blivit. Dagens generaler tenderar att visa upp sig i all tänkbar grannlåt. Det gäller inte bara amerikanerna. Jag ser samma utveckling i Sverige.
Att Nordkoreanerna föredrar en rejäl kraschan och inte en miniatyrer är mer en smaksak och inget jag värderar. De bär ju faktiskt färre utmärkelser än sin amerikanske kollega, även om de verkar i en annan kulturell sfär.
Vad är det i vår tid som gör det så viktigt att visa upp sig med så många många olika medaljer och ordnar istället för de allra förnämsta? Det kan inte vara bristen på ordensväsende och pompa, för under andra världskriget verkar de brittiska befälhavarna stå i en viss särklass när det kommer till bröstdekorationer.
Disclaimer: Jag vet inte vilka utmärkelser Eisenhower hade.
Konstnären Marie Teike gör smycken av gamla medaljer.
För ett tag sedan pratade vi på jobbet om dödsbon. Om vad man gör med sina föräldrars alla saker. Inte minst de där föremålen som var så betydelsefulla för dem men som vi inte kan använda. Som gamla medaljer. För det går ju inte att sätta upp mammas gamla skyttemedaljer i ens eget prisskåp.
Vi kom där och då inte på något. Men en stund senare stötte jag på Marie Teike på Instagram. Hon hade det självklara svaret på frågan hon inte fått.
Man gör ett smycke.
Jag tycker om Maria Teikes idé att återanvända dem som smycken och dekoration. Dels behåller man minnet av prestationen, dels är de ju vackra att se på. Och de är ju personliga.
Så gör som Marie Teike, eller anlita henne om du inte kan själv.
Tack för att jag fick använda bilderna @marie.teike (på Instagram)
Grattis, Henrik Klackenberg, som precis fått H.M. Konungens medalj till dem som tjänar hovstaterna.
Det kom kanske inte som en blixt från klar himmel att Sveriges statsheraldiker, tillika kammarherre, Henrik Klackenberg skulle få H.M. Konungens medalj med serafimerblått band.
Ska medborgarna belönas med ordnar och medaljer eller ska de inte belönas? Det är en fråga som upptar många heraldikers tid.
I nästan alla länder delar staten ut ordnar till sina medborgare. Sverige gör det inte och detsamma gäller för USA. Däremot finns medaljer (mest känd i USA är Purple heart medan ingen seriöst kan påstå att någon svensk medalj är allmänt känd).
De svenska ordnarna upphörde 1974 att delas ut till svenska medborgare (förutom medlemmar av kungahuset). De delades fram till dess ut till personer som hade uppnått en viss grad inom staten och på oklara grunder till andra personer.
Jag tycker att det är bra att det inte längre delas ut några ordnar och jag skulle gärna se att staten även upphörde med att dela ut medaljer som de gör nu, eller åtminstone att regeringen upphör med sina belöningsmedaljer.
Det här med medaljer är en genompolitisk fråga. Kanske den mest politiska inom hela den heraldiska sfären – även om medaljer ordnar inte har något med heraldik att göra*. Därför är den intressant och därför tycker jag inte att medaljer ska försvaras eller förkastas med estetiska argument, som ”ordnar på en frack är vackra/omoderna”. Det är ändå argument som respektive person tar fram efter att först ha tagit ställning i en annan och betydligt mer spännande fråga – hur ser man på statens roll vs medborgaren?
Min utgångspunkt är att staten inte ska vara ett objekt i sig utan ett subjekt med ett syfte. Det syftet är att garantera alla medborgare grundläggande rättigheter och ett skydd. Hur detta görs kan diskuteras, men inte här. Detsamma gäller för de skyldigheter som respektive medborgare har gentemot sina medmänniskor.
Eftersom jag ser på staten på detta sätt vill jag att staten (med dess myndigheter, inkl kungahuset, som måhända inte de jure med de facto är en myndighet) ska uppträda neutralt. Det betyder att en skolelev ska få sitt betyg baserat på sina kunskaper, en sjuk ska vårdas efter sina behov, ett bygglov ska beviljas efter byggnadens påverkan på omgivningen och hållfastheten och staten ska avstå från att belöna enskilda medborgare för deras förtjänster.
Privata initiativ är helt ok. Vad man gör som enskild organisation är upp till denna organisation. Vill en förening uppmärksamma förtjänstfulla heraldiker är det helt upp till dem att göra det. Vill man ha en tävling och utse Sveriges bästa boxare eller melodiskapare kan man göra det. Man kan till och med ha en sällskapsorden och dela ut ordnar till sina medlemmar. Kan vara jättekul och vackert och estetiskt tilltalande på alla sätt och vis.
Men skilj bara mellan det privata och det offentliga. I inget av dessa fall kan man ta med sig denna utmärkelse men om regeringen eller en myndighet hävdar att en person är bättre än andra så får det hela en helt annan tungt.
Jag tror inte på att sticka huvudet i sanden och tro att det blir bra bara för att jag vill att det ska bli bra. Jag tror att det hela snabbt utmynnar i något som närmast kan beskrivas som delikatessjäv.
Med andra ord, jag tror inte för ett ögonblick på att den person som ena dagen ger ut en orden eller medalj till en person nästa dag är neutral när samma person, eller det som denna person företräder, ansöker om projektmedel eller anslag. Eller kommer ifråga för en post i en utredning.
Det finns säkert anledning att återkomma till detta ,så därför vill jag avsluta med en selfie som jag tog när jag fick en viss heraldisk medalj för visa att medaljer per se inte är fel.
Jesper Wasling med Svenska heraldiska föreningens förtjänstmedalj
* Om medaljer/ordnars kopplingar till heraldik. En orden är som titel – ett epitet som kopplas till en individ baserat på någon form av merit. Ett vapen är däremot som namn en identifikation av en individ. Kopplingen släktnamn-vapensköld borde därför i konsekvensens namn fånga heraldikers intresse mer än kopplingen ordnar-vapenköld. Till och med kopplingen titel-vapensköld är mer relevant för en heraldiker än ordnar/medaljer, som endast har det gemensamt med heraldiken att de båda kan framställas i bild. Varför kopplingen vapensköld/medalj ändå är så viktig kan man fundera över.
Rektorskedja för lantbrukshögskolan anno 1939, skolan är dock äldre.
Akademiska insignier är såklart inget nytt. De behövs i varje sammanhang där pompa och ståt anses betydelsefullt.
Nu i helgen var det heraldisk kongress på det icke-heraldiska temat akademiska insignier. Ämnet kan vara intressant ändå och för dig som vill veta mer skriver jag här några ord om en artikel från 1939 (se mer nedan).
På 1930-talet skapades flera värdighetstecken för rektorerna vid Sveriges högskolor. I flera fall togs de fram av riksheraldikerämbetet och kanske var de även pådrivande i att förmå de högre lärosätena att ta fram dessa insignier.
Stilen är typisk för den tiden, både i form och innehåll. Funkisen har inte riktigt slagit igenom så de nyklassicistiska dragen är starka. En hel del är riktigt snygga. Överlag är jag mer förtjust i kedjorna än i själva tecknet/medaljen.
Huruvida de fortfarande används eller om man har tagit fram nya kedjor har jag ingen vetskap om (det har ju inget med heraldik att göra). Kanske någon annan vet mer om det.
Det här med heraldiska medaljer – hur ska vi göra med dem?
Jag har tänkt på frågan eftersom det nu strax är en medaljträff i Lund, som främst handlar om akademiska symboler, däribland medaljer. Och för att jag själv fick en heraldisk utmärkelse i våras.
Det är inte så lätt det där med utmärkelse. Å ena sidan är det en hedersbetygelse och ett fint sätt att visa sin uppskattning. Å andra sidan gäller det att inte falla i fällan att se sina egna vänner som bättre än andra, för att inte tala om hur det lätt det är att låta en personlig ovänskap påverka saker som den inte har att göra med. Dessutom gäller det att gå en balansgång mellan att låta medaljen vara ”exklusiv”, så att det verkligen blir ett rejält tack och så vanlig att folk känner till den. För krasst uttryckt – om det inte är pengar bakom en unik medalj är det ingen som bryr sig om den.
Svenska Heraldiska Föreningens medalj är ett bra exempel. Hur många heraldiker finns det att ge den till, om vi ska vara ärliga? Vad ska krävas av en människa för att denna ska ha gjort sig förtjänt av en förtjänstmedalj? Är det antal aktiva år, är det en post i statens tjänst eller krävs det kvalitet framför kvantitet?
Jag vet inte.
När jag ser andra medaljer så verkar kvantitet väga mycket tyngre än kvalitet. Och det är inte fel för kvantitet är en kvalitet. Att orka bära ett ämne även när det är tråkigt är värt mycket för oss andra. Å andra sidan är det tveksamt vad en förtjänstmedalj är värd om alla får den.
Jag vet däremot vad jag själv tycker om kvantites-utmärkelser som jag fått – allt från guldutmärkelser i Strövarna via olika simmärken och diplom till märken från värnpliktstiden. De betyder ingenting alls, de är bara bingbling-skräp.
Däremot är en mycket oansenlig pokal från seger i Korpens innebandy div 5 värd mycket mer eftersom det var något jag och mina vänner svettades fram. Tredjeplatsen i Tygrikes-cupen var ännu roligare för laget, men då var jag typiskt nog skadad. Det beror förstås på att det inte är pokalen eller vinsten som jag värderar utan kvalitet i vänskapen (Hej Peter, Roland, Magnus, Lasse och Chrille).
Såna här till synes meningslösa ämnen är ändå rätt viktiga för många och för att göra sig förtjänt av att dela ut en förtjänstmedalj – som vi i heraldiska föreningen gör – krävs ändå att vi funderar lite på den från många olika håll. Vad jag personligen känner inför ditt och datt ska inte spela någon roll. Tänker jag så här sent en tisdagskväll i maj 2017.
Jesper Wasling och Stefan Bede i Borås Tidning 11 mars 2017
Trivsam läsning i dagens Borås Tidning – Artikel med mig och Stefan Bede.
Som du som läsare av denna blogg vet fick jag medalj för en vecka sedan. I veckan blev det därför kontakt med Borås Tidning som idag publicerade denna artikel.
Det finns förstås inte så mycket att tillägga mer än att artikeln var trivsam läsning. I övrigt känner jag mig lite partisk.
Och detta var den sista referensen till denna medalj på mycket länge.
Bloggen Phaleristica är som vanligt läsvärd. Nyss tog den upp kungens utdelande av -medaljen och hur problematisk den är. Och jag tycker i vanlig ordning att den är ännu mer problematisk än Phaleristica.
Konungens medalj är en arbetsgivarbelöning till anställda, dvs till de som jobbar inom hovstaten. Som sådan är den väl ok, även om kungen såsom statschef redan här borde fundera på om han inte borde göra som andra arbetsgivare och belöna sina anställa på ett sätt som inte förknippas med forna tiders ridderlighet. Det krävs trots allt expertkunskap för att kunna skilja en kunglig medalj från en kunglig medalj, speciellt när de ser likadana ut.
På senare tid har kungen (sedan 1975 och allt mer på senare år) av någon anledning valt att befordra sin medalj för att få den att verka finare än den egentligen är. Det har han gjort genom att dels dela in den i fler klasser (olika storlekar och band), dels dela ut den till personer utanför hovstaten. På så sätt har han skapat en de facto-orden om än utan vissa återkommande rituella ordensceremonier.
De utomstående kan delas in i tre grupper: medlemmar ur samhällets topp, personer som har gjort något unikt och enastående till gagn för andra samt personer som är framstående underhållare och idrottare. Samlingsnamnet för dessa tre är samhällsförtjänster.
Inget fel på mottagarna
Ser man till mottagarna och vill belöna dessa så är urvalet inte fel. Men jag tycker att det är problematiskt att klumpa ihop dem till en enda medalj eftersom ena gruppens förtjänster orättfärdigt även i betraktarens ögon tillkommer andra mottagare.
Speciellt illa är det att blanda ihop sysslan att vara kungens frisör med att självuppoffrande göra insatser för flyktingar. Så var fallet i år när ICA-handlaren Jonas Berg som engagerat sig för nyanlända, och innehavarna (oklart om de klippt någon i kungahuset, men det får vi förmoda) av friserföretaget Björn Axén: Johan Hellström och Peter Hägelstam, fick den nyligen introducerade versionen femte storleken i högblått band.
Det är absolut inget fel i att vara Sveriges bästa frisör och det är värt att premiera lika mycket som att vara VD för Volvo (Martin Lundstedt fick i år medaljen i 12:e storleken i Serafimerordens band) men det är varken självuppoffrande eller en handling utöver det vanliga som är värd premiera. Jag håller därför inte med den som tycker att det är bra att dekorera vissa svenskar varje år.
Skulle kungahuset vara seriöst i denna fråga skulle de ha tre eller fyra medaljer. En intern som endast skulle vara avsedd för internt bruk, en för framstående prestationer (guldmedalj, nobelpris, mest sålda skivor, bästa frisören eller Volvo-VD hör hit) och en för extraordinära insatser utan egen vinning. Den sista skulle då rimligen vara den förnämsta.
Inte tillbaka till ordensväsendet
Jag håller däremot inte med om att Vasaorden ska återupplivas eftersom jag faktiskt,om jag ska vara helt ärlig, har mycket litet förtroende för att den skulle fungera som det är tänkt. Egna partihänsyn skulle väga allt för tungt även om ingen skulle erkänna det. Och ju mer ordnar vi hade desto viktigare skulle de bli och med det än viktigare att se till att det egna laget gynnades.
Om man är minsta tveksam till hur det skulle gå, se hur David Cameron utnyttjade sina möjligheter att i statens namn belöna sina egna vänner strax innan han avgick i somras.
Eftersom Fredrik Reinfeldt ständigt hade förhinder kan den konspiratoriskt lagde misstänka att han hade samma dubier kring denna kungliga medalj. Men så tänker bara de konspiratoriskt lagda 🙂
Jag blev hedrad och lite stolt men inte så förvånad när jag i höstas fick veta att jag skulle få Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj. Och nu när det är officiellt får jag skriva om det.
Knappt 50 nordiska män och kvinnor har nu fått denna förtjänstmedalj för sina heraldiska insatser genom konstnärskap, föreningsaktivitet eller forskning. Fram till 2017 hade ingen sittande styrelseledamot fått äran, men till slut kände sig nog de flesta övriga ledamöter att det var svårt att belöna personer utanför styrelsen samtidigt som jag, Stefan Bede och Henric Åsklund på grund av fortsatt aktivitet inte kunde belönas. ”som att inte vilja se elefanten i rummet” som Claus Berntsen formulerade det.
Och för detta beslut av styrelsen är såväl jag som de andra två styrelsekollegorna och vännerna glada för.
Tre medaljörer anno 2017: Stefan Bede, Jesper Wasling och Henric Åsklund.
Medaljen enda belöningen
Eftersom antalet avlönade heraldiker i Norden är få (i runda slängar fem årstjänster, varav Henrik Klackenberg och Ronny Andersen är de enda heltidsanställda heraldikerna som jag känner till, konstnärer ej inräknade) är de ideella insatserna inte bara viktiga utan helt nödvändiga för att få heraldiken att leva. Och ett av de få sätt vi har för att erkänna dessa ideella insatser är SHFs förtjänstmedalj.
Texten om oss medaljörer i Vapenbilden och på hemsidan tycker jag därför känns bra. Den beskriver varför vi fått medaljen så att du ska kunna känna till vårt arbete lite bättre. Jag vet att många heraldiker gärna hyllar konstnärer och i viss mån tjänstemän (läs statsheraldiker) men både forskare och föreningsaktiva gör väl så mycket kvalificerat heraldiskt arbete.
För min del är det sista stycket det som betyder mest. Det lyder:
Vid sidan om föreningsarbetet har forskningen legat honom varmt om hjärtat. Hans forskning om härolder är banbrytande, och han har även arbetat med heraldikens idéhistoria från medeltid fram till nutid, inte sällan genom att ha kontroversiella utgångspunkter.”
Det är självklart så att det är roligt att försöka förstå ett ämne på djupet och inte bara genom att läsa vad andra heraldiker – sådana som mig själv – tycker om ett ämne i ämnet. Den här bloggen är kanske det tydligaste exemplet på mitt sätt att fundera kring olika heraldiska spörsmål. Jag hoppas verkligen att jag kan fortsätta på samma sätt som jag gjort i mer än ett och ett halvt år nu.
Kungliga jubileumsminnestecken är en historia för sig själv. Jag blir aldrig riktigt klok på varför de finns.
Ja, de kungliga minnestecknen som skapas inför vissa jubileer (minnesdagar, bröllop etc) ska inte ses som belöningstecken utan något annat.
Det gör att man har andra grunder för utdelandet av desamma. Mottagaren är i regel kungahusets släktingar, inbjudna till kungahusets evenemang (dvs vänner) och personer som är i kungahusets tjänst. Med tanke på att det numera utesluter hela statsförvaltningen blir det en något udda grupp att premiera för en person som är statschef. För även om man formellt kan påstå att monarken gör detta i egenskap av huvudman för ett kungahus är hen alltid en statschef och representerar därför alltid samtliga medborgare. I varje sekund av sin verksamhet.
Ett annat problem med detta förfaringssätt är att ingen förutom utdelaren egentligen vet skillnaden mellan ett jubileumstecken och ett belöningstecken varför båda ses som samma sak. Och det gör att man som utdelare kommer runt den lilla detaljen att bara belöna efter merit utan kan istället belöna släkt och vänner som då i sin tur åtnjuter högre social status än vad som annars skulle vara fallet.
Utdelade sedan 1500-talet
Traditionen med jubileumstecken går tillbaka till 1500-talet, då furstehus på kontinenten började att dela ut minnes- och belöningstecken i form av medaljer vid kungliga och furstliga bröllop, kröningar och begravningar. De utgör en personlig hedersgåva och tilldelas i regel kungliga anförvanter och släktingar, medlemmar av hovet samt högre ämbetsmän och officerare.
Svenska minnesmedaljer
Man skulle kunna kalla vasakungarnas ordnar för minnesmedaljer vilket förklarar varför de inte överlevde från en kung till nästa utan ersattes av nya tecken. Om än i form av ordnar.
Det första svenska jubileumsminnestecknet i egentlig mening är kung Oscar II:s från år 1897 med anledning av hans 25-årsjubileum som regent. Troligen hämtade han inspiration från drottning Victorias av England jubileumsmedalj med anledning av hennes 50-årsjubileum som regent år 1887. Även i kungadömet Württemberg (Tyskland) instiftade kung Karl I år 1889 en minnesmedalj med anledning av sina tjugofem år som monark och det första nordiska minnestecknet tillkom med anledning av Danmarks kung Christian IX:s och drottning Louises guldbröllop år 1892.
Även i modern tid har nya jubileumsminnestecken skapats. Inför sin 50-årsdag år 1996 instiftade kung Carl XVI Gustaf ett jubileumsminnestecken och 2013 lät han skapa ytterligare en minnesmedalj, denna gång för att markera sina 40 år på tronen. Det är bara det andra regeringsjubileumsminnestecknet i huset, och det första sedan Oscar II:s tecken från år 1897.
Minnestecknet tilldelas Kungahusets medlemmar, tjänstgörande vid Hovstaten och de gäster, vilka deltog i Te deum söndagen den 15 september i Slottskyrkan på Stockholms slott.
Även om man gillar medaljer måste man säga att detta är ett något udda beteende för en regent som vill verka ”För Sverige – i tiden”.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
