Etikettarkiv: kunglighet

Historia

Sigillens intåg och svenskt brevskrivande

Karl Sverkersson originalsigill.
Karl Sverkersson sigill, 1160-tal, Sveriges äldsta kungliga sigill.

Heraldiska sigill är vår främsta källa till kunskap om den äldsta heraldiken. Så vad kan sigillens historia berätta om heraldiken?

Sigill i sin moderna form började användas på kontinenten under 1000-talet. Seklet senare finns de här i Norden. Först hos kungar och biskopar och mot slutet av seklet även hos en och annan storman (som jarl Birger Brosa av Bjälbo-/Folkunga-ätten). De äldsta bevarade i Sverige är kung Sverker och Ärkebiskop Stefan, båda från 1160-talet. Båda håller sig redan då väl till den mall som en kung respektive ärkebiskop förväntades följa: Kung på tron eler kyrkans man i anspråkslös dräkt inom en spetsoval.

Sigill tycks ha varit ett speciellt föremål, nästan övernaturligt. I ett gåvobrev till Nydala kloster bekräftar kung Erik Karlsson sin och sina föregångares donationer ”med det kungliga sigillets myndighet”, vilket då var ett helt nytt uttryck. (Bjarne Larsson, s 185) Straffet för den som bröt mot hans vilja skulle bli ”bannlysningens svärd”. Allt enligt det kungliga brevet som i Svenskt diplomatarium har ID-nummer DS 139. Liknande uttryck användes vid samma tid även av biskopar.

Sigill användes inte heller under alla brev. Det är lite oklart varför, men av de brev som finns bevarade och som rör Nydala kloster fram till 1280 har 6 av 11 kungliga brev och 1 av 6 biskopsbrev bekräftats med ett sigill. (Bjarne Larsson, s 182)

När skrevs breven

De flesta brev kan vara svåra att datera eftersom man fram till 1260-talet nöjde sig med att sätta ut dag och kunglig regent, inte vilket år det var. Det gäller i Sverige likväl som i Danmark och Norge. I Danmark fanns ändå datum redan på de äldsta bevarade breven från 1130-tal och i Norge infördes årtalsdatering under kung Magnus Lagaböter. (Bjarne Larsson, s 182)

Bjarne Larsson hävdar att det är påvestolens inflytande , och så kan det ju vara. Men att det ska ta femton år från att Vilhelm av Sabina reser runt i Norden till att de personer han mötte (ex Birger jarl) börjar skriva årtal i ett brev tycker jag känns som en lång tid. Trots allt, mer komplicerade saker, såsom kyrkans omorganisering, genomfördes betydligt snabbare av samma personer. Jag tror mer att det är embryot till det svenska kansliet som gör att man tar till sig denna nyhet.

Tinget och breven skapade sigillet

Fram till 1300-talet kräver varken kung eller kyrka böter av den som bryter mot uttalade domar. Kungen hotar enbart med våld, biskopen enbart med bannlysning (Bjarne Larsson, s 182) trots att böter som begrepp finns omnämnt redan i äldre västgötalagen från 1220-talet.

Ett skäl till det kan vara, enligt Bjarne Larsson, att kungen verkade vid fasta ting. Tveksamt ens om dessa fanns i Sverige och Norge förrän sent under 1200-tal. Det som fanns var mer ad-hoc-ting, som Jörn Oyrehagen Sunde kallar det. Och när det inte fanns några rejäla ting blev rättsväsendets uppgift mer att medla mellan parter än att döma.

Det kan ha haft en viss inverkan på bruket av sigill. För vi har betydligt fler bevarade från sekelskiftet 1300 än bara femtio år senare. Det är knappast så at bruket av heraldik drivit på användandet av sigill. Då är det mer troligt att formella rättstvister blivit vanligare och med dem behovet av skriftlig dokumentation. Och denna kräver någon form av underskrift, sigill, som i sin tur förutsätter någon form av igenkänningstecken, och här passar nymodigheten heraldiska sköldar bra.

Av Guds nåde eller valt på tinget?

Värt att notera är att kungen är kung ”av Guds nåde”. Det står i (med variation i formuleringen) danska brev från 1172 fram till 1223 och i svenska från kung Sverker Karlssons regering (1196-1208). I samtliga brev från denna tid och framöver är det klart att kungen 1) har sin makt av Guds nåde samt 2) att han har den genom arvsrätt (vilket Sverker betonar i de svenska breven). Ingen annan har gett kungen dennes makt.

Vilket är ett intressant eftersom det ställer diskussionen om kungen valdes av Svear enbart, Svear och Göter tillsammans eller av rikets stormän i en annan dager. Min tolkning är att den gamla tvisten här kan anses vara löst – landskapslagarna beskriver inte hur man valde kung utan de beskriver hur kungen och hans män ansåg att det var bäst att legitimera sin makt. Jämför gärna med valfri diktatur under modern tid som gärna framhäver hur demokratiskt de är valda.

Det hade däremot troligen ingen påverkan på vare sig sigillbruket eller heraldiken.

Läs mer

  • Gabriella Bjarne Larsson; Kunglig auktoritet i det medeltida Sverige före 1280 (I antologion Statsutveckling i Skandinavia i middelaldern, 2012)
  • Clara Nevéus; Medeltida småkonst – sigill i Riksarkivet (1997)
  • Harald Fleetwood; Svenska medeltida kungasigill 1-3
  • Harald Fleetwood; Svenska medeltida biskopssigill

 

Vapensköld

Uppsala, biskopar och amerikanska prinsessor

Heraldiken debatteras som aldrig förr. Det är superkul. 

På Svenska heraldiska föreningen är intensiteten hög när det gäller Uppsala nya logga/kommunvapen samt nya vapnet för nya biskop i Visby stift, Thomas Petersson.
Gå gärna in där och titta på vad som sägs och tycks. Det är riktigt kul att se alla kloka inlägg. Även jag lär mig massor.

Internationellt är det förstås prinsbröllopet i Storbritannien som drar till sig störst intresse, framför allt Megan Merkels vapen.

Först gällde det om hon skulle få alternativt inte få ett vapen. Det var en ovanligt dum fråga eftersom det var självklart. Man kan inte ha en kunglighet som saknar ett vapen, inte ens om hon är amerikan. Det vore politiskt självmord. Hon fick ett vapen.

Sedan var det om hon eller hennes pappa skulle få vapnet. Hennes pappa eftersom hon ju bara är kvinna. Hade det varit tvärtom hade ingen debattör detta nådens år 2018 kommit på att föreslå att pappan skulle få ett vapen som sonen kunde få inför stundande bröllop med sin prinsessa. Eftersom pappan av förklarlig skäl inte ens var bjuden på bröllopet och att det nog är än mer besvärlighet inom den familjen än passen publicerat kändes det världsfrånvänt att tro att en modern familj (som detta par trots allt är) skulle göra en sån omväg när hon dessutom är en selfmade-woman. Hin fick vapnet.

Av detta kan man lära sig en hel del varav det viktigaste är att heraldiken aldrig är fri från sin omvärld.

 

Flagga, Nationalism

En kröning från 1800-talet

Karl XVs kröning
Karl XVs kröning

Idag illustreras Sverige av flaggan. Ännu 1850 var det Tre kronor som gällde.

Visst gäller tre kronor än idag. Något annat ska jag inte påstå. Men titta på det här träsnittet som visar Karl XVs kröning för den svenska allmänheten.

Som så ofta vill jag understryka att bilden inte nödvändigtvis visar hur det verkligen såg ut i kröningssalen. Men den visar de symboler som illustratören och tidningsmakaren kände att de var tvungna att använda för att läsaren skulle förstå att det var en svensk kung som avbildades.

Lägg därför märke till den totala frånvaron av den svenska flaggan. Det beror på att denna ännu 1850 användes av marinens örlogsfatryg och till viss del av handelsflottan. Flaggan var alltså inte en symbol för Sverige utan för svenska fartyg.

 

Historia, Nationalism

På besök hos de döda

På besök i Livrustkammaren
På besök i Livrustkammaren med Pontus Rosenqvist, Sami Nahas och Johan Kravfé. Foto: Jesper Wasling.

Livrustkammaren bjöd på död, ära och mängder med heraldik i utställningen Dödens teater.

För ett tag sedan hade jag nöjet att se utställningen Dödens teater på Livrustkammaren tillsammans med en grupp heraldiska vänner.

Här visades storslagna processioner, påkostade utsmyckningar och gripande ceremonier som har präglat kungliga begravningar genom århundraden. Det var en dramatisk utställning om hur kungliga begravningar har gestaltats från Gustav Vasa 1560 till Gustaf V 1950 och hur man använt nationalsymboler för att betona allvaret i händelsen.

”Konungen är död – leve konungen!” En person är död men kungsämbetet, och därmed riket, lever vidare. Maktöverföring är i alla tider centralt för varje samhällsbildning eftersom det ger den nya maktägaren den legitimitet som krävs. Det är ur det perspektivet som vi ska se kungliga begravningar, inte som någon privat högtid som bekostas av det allmänna.

Jag tycker att utställningen Dödens teater lyckades med sitt uppdrag att förmedla just detta. Det är en trevlig och heraldiskt intressant utställning som dessutom kompletteras med en fantastisk katalog, som jag recenserat för Vapenbilden. Här finns den teoretiska fördjupning som självklart aldrig får plats i en utställning.

Men visst finns det negativa delar. Det har dock mindre med utställningen att göra och mer med Livrustkammaren som lokal. Det är mörka och trånga lokaler som dessutom är gamla. Det gör att det kan kännas aningen avvisande om man är en ny besökare som är ovan vid formatet i dessa lokaler.

Se mer  utställningen Dödens teater

Nationalism

Prins Oscars nya vapen

Prins Oscars vapensköld
Prins Oscar, hertig av Skåne.
Prince Oscar, duke of Skåne

 Lagom till dopet nu i helgen offentliggörs prins Oscars vapensköld, komplett med Serafimerorden och allt.

Vapnet är knappast oväntat. Det följer den extremt tydliga mall som gällt sedan förra sekelskiftet, där Folkungavapnet i fält tre ersätts av landskapets vapensköld. På detta sätt skapas hans hertigvapen.

Henrik Dahlström är konstnären bakom vapnet, men hur mycket han har ritat vet jag inte. Jag tycker att bilden påminner väldigt mycket om Sven Skölds gamla original från 50/60-talet. Men bilden är lite för liten för att jag ska kunna se några detaljer som kanske avviker.

Prins Oscars monogram
Prins Oscars monogram

Prinsens monogram

Han har även fått ett monogram. Det är något som får allt större uppmärksamhet, men jag tycker nog allt att det här är lite fånigt. Äldre tiders monogram var konstverk. Idag är det en bokstav rakt upp och ner. Det som gör monogrammet är kronan ovanpå, men den är ju samma varje gång så där finns inget konstnärligt.

 Tidningarnas små förenklingar

Som journalist får man förstås förenkla så att läsaren förstår. Visserligen förstår jag inte varför man inte någon gång kan fördjupa sig i ämnet men jag får väl minnas att det här är spel på min hemmaplan.

Jag vill ändå kommentera Aftonbladets text.

”Kungligheternas vapen, eller vapensköldar, har en tradition som sträcker sig ända tillbaka till medeltiden. Till traditionerna hör också att vapnet bär hertigdömets symbol.”

Det är inte fel i sak, men de två meningarna antyder att traditionen med landskapsvapnet i riksvapnet för hertigar hör till medeltiden, när de faktiskt inte kom in där förrän under Gustav III när han återinförde titeln hertig.

”I det här fallet syns till exempel det skånska griphuvudet på prins Oscars sköld. Gripen är ett mytologiskt väsen med en örns kropp och ett lejons bakben och svans. Gripen är en symbol för styrka.”

Nja, här har någon förläst sig i ett symbollexikon. Gripen här kommer in till Skåne efter att först ha varit Malmö stads vapen i det vapenbrev som gavs av Erik av Pommern, och gripen ifråga är just Pommerns grip, vapenbilden för detta hertigdöme. Att de kanske tyckte att de var starka är en sak, men det är inte symboliken i denna kontext.

”Monogramet kan tjäna som ett bomärke eller som utsmyckning i mer officiella sammanhang rörande kungligheten i fråga.”

Här förstår jag inte alls. Journalisten måste ha missat något i kommunikationen, eller så har hovet sagt fel. Mer officiellt än vapnet blir det inte. Monogrammet är snarare mer personligt och kan användas i mer PRIVATA sammanhang där man ändå vill visa på det kungliga sammanhanget. Därav kronan.

Kungahusets information till pressen

Är för övrigt lite bristfällig och delvis felaktig (Folkungavapnet har strömmar av silver på blått, inte tvärtom) och det saknas en del uppgifter som gör att vissa traditioner verkar äldre än de egentligen är. Den här tendensen har jag för övrigt kommenterat tidigare och det rör sig mer om antagen okunnighet eller om en medveten förvanskning av historien. Oavsett vilket känns det lite onödigt.
Läs pressmeddelandet.

Historia

Två kungars öde

Denna vecka i maj för omkring 200 år sedan betydde allt för två svenska kungar. Den ene avsattes, den andre kröntes.

Det handlar om Gustav IV Adolf och karl XIV Johan, och åren var inte desamma. Kung Gustav avsattes och förklarades kronan förlustig (vilket även utsträcktes till hans ättlingar) 10 maj 1810.
Karl Johan kröntes å sin sida 11 maj 1818.

Det spännande här är Gustav IV Adolf. Han som avsattes och därefter kallade sig överste Gustavsson. I svensk historieskrivning, även den mest nationalistiska, är detta också vad han kallas av eftervärlden och jag har aldrig stött på någon med minsta historiska kunskaper som hävdar att han efter 1810 var ens ex-kung, än mindre än kunglighet.

Därför undrar jag varför ungefär samma personer (jag skulle enkelt kunna nämna namn på några kända nordiska heraldiker verksamma idag, men det finns ingen anledning till det) väljer att påstå att före detta kungligheters barn från inte minst Östeuropa påstår att dessa är kungligheter och ex-kungar, där prefixet ”ex” blir så stumt som möjligt?
Kan det bero på att vår kung ersattes av en annan kung medan de i öst först störtades av kommunister, sedan inte heller fick förtroende att komma tillbaka av demokratiska församlingar?

För min del får de gärna fortsätta använda sin släkts stamvapen men som heraldiker måste jag hävda att alla försök att använda statsinsignier eller andra timbreringar som visar på rang är rent fusk. Usurpation, som heraldiker ofta säger, det vill säga anspråk på att äga något man inte har rätt till.

Vapensköld

Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning

Boktips

Nu är det 300 år sedan drottning Hedvig Eleonoras dog. Det uppmärksammas i boken Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning från Kungl. Husgerådskammaren.

Den karolinska epokens kvinnor har genom nyare forskning alltmer fått träda fram i ljuset. Drottning Hedvig Eleonora var en av många som drev gods och gårdar, ägnade sig åt kulturell verksamhet, uppfostrade barn samt upprätthöll familjens nätverk och den kulturella verksamhet som anstod familjens samhällsställning. Samtidigt hade hon som drottning och kungamoder naturligtvis en särställning vad beträffar rang, inflytande och förmögenhet: under drygt 60 år var hon Sveriges mäktigaste och rikaste kvinna, högt ärad av sin son, den enväldige Karl XI. Redan under sin livstid tilldelades hon den unika titeln Riksänkedrottningen.

Hedvig Eleonora var född prinsessa av Holstein-Gottorp och uppvuxen vid ett kulturellt mycket framstående hov, där vetenskap och konst också hade en politisk funktion. 1654 ägde bröllopet med den svenske kungen Karl X Gustav rum, och sex år senare blev hon änka. I sitt nya hemland satte hon sin prägel på hovkulturen och blev sin tids på många sätt mest betydande byggherre, med Drottningholms och Strömsholms slott som främsta skapelser. I bl.a. Kungl. Husgerådskammarens och Nationalmuseums samlingar finns många spår av Hedvig Eleonora, från dyrbara samlarföremål till enkla bruksting som bolster och lakan.

Arkivmaterialet är överflödande rikt och har bara delvis utforskats. Där hittar vi affärskvinnan Hedvig Eleonora och vi anar hennes fortsatta engagemang för hertigdömet Holstein-Gottorp och de varma banden till familjen. Bevarade noter berättar om hovets musikliv, och många dokument finns också om såväl scenkonst som fromhetsliv. Utifrån arkivalierna kan vi rekonstruera försvunna miljöer som orangerier med högt skattade växter eller porslinskök prydda med eftertraktad keramik från Kina och Europa.

Hedvig Eleonora hanterade skickligt kulturella medel för politiska och dynastiska syften, vilket utgör en viktig del av den hovkultur hon skapade. Slott, trädgårdar, festligheter, påkostade begravningar och andra ceremonier manifesterade kungahusets allt starkare ställning men synliggjorde också Hedvig Eleonoras självuppfattning och den roll hon gav sig själv i det svenska samhället. Denna visuella retorik riktade sig till hennes samtid, men också till eftervärlden Hedvig Eleonora har avsiktligt lämnat ett budskap om sig själv och sin tid till oss idag.

Merit Laine (redaktör):
Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning
Husgerådskammaren och Votum Förlag
Utkom 2015

Vapensköld

Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning

Boktips

Queen Hedvig Eleonora (1654-1672) by David Klöcker Ehrenstrahl
Queen Hedvig Eleonora (1654-1672) by David Klöcker Ehrenstrahl

I år, fast för 300 år sedan, dog drottning Hedvig Eleonora. Det uppmärksammar Kungl. Husgerådskammaren med boken Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning.

På senare år har historiker blivit klart mycket bättre på att visa på kvinnorna i historien. Nu har tiden kommit till en ordentlig presentation av drottning Hedvig Eleonora, maka till Karl X.

Boken är modern på så sätt att text och bilder inte bara går ut på att visa upp drottningens garderob eller hennes välgörenhetsarbete (fordom kallat fromhet). Nej, här tas hon på allvar som makthavare.

Liksom andra drottningar i hennes samtid och i alla tider var hon en förvaltare av gods. Hon, inte hennes man eller någon annan manlig person.

Dock fastnar boken i en detalj som jag tycker man borde ha kommit ifrån. Ulrika Eleonora sägs ha uppfostrat sina barn. Knappast, säger jag. Fostrat däremot, i betydelsen se till att de fick en ordentlig uppfostran. Västeuropeisk överklass har inte haft den närheten till sina barn som vi idag förknippar med ordet ”uppfostran”. Vi pratar här om ett tydligt kvinnoideal från 1800-talets andra hälft.

Boken nämner även att hon upprätthöll familjens sociala nätverk som det anstod familjens samhällsställning. Här gör man åter en degradering av hennes insats. Som drottning under 1600-talet är det inte familjens nätverk hon ansvarar för, det är statens. Jag har svårt att se någon historiker säga att en kung upprätthöll familjens nätverk när han samlade ambassadörer och framstående personer från andra hov omkring sig.

Med det här sagt tycker jag att det är dags att köpa boken.

Författare: Merit Laine (redaktör):
Titel: Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning
Förlag: Husgerådskammaren och Votum Förlag
ISBN:
Utkom 2015

Vapensköld

Riksdagens högtidliga öppnande

Filmtajm

Jag hittade just en länk till Sveriges television om Riksdagens högtidliga öppnande 1974.

Jag har noterat att en hel del heraldiker (långt ifrån alla, dock) tycker att det här var en fantastisk tradition som ska bevaras.

Visst är den kul som kulturhistoria men jag tycker att det är allt för mycket som inte skulle fungera i en demokrati. Titta gärna 2.45 in i filmen och se vad de säger om kvinnobänken.

Dessutom tycker jag inte att just riksdagens arbete ska vara föremål för odemokratiska ceremonier. Det är den demokratiska verklighetens främsta rum. Precis som domstolarna ska det likvärdiga och formella stå i centrum, inte det pompösa och exkluderande.

 

Historia

Dödens teater – kungliga begravningar från Gustav Vasa till Gustaf V

Utställning

Se utställningen Dödens teater på Livrustkammaren. Den pågår fram till 6 juni 2016 och innehåller mycket heraldiskt.

Den 13 mars 2015 öppnade så Livrustkammarens nya utställning Dödens teater. Kungliga begravningar från Gustav Vasa till Gustaf V. 

Det är en utställning som på ett snyggt sätt visar hur kungliga begravningar har sett ut sedan vasatid fram till idag och var inspirationen är hämtad.

Eftersom det privata och det offentliga då gick hand i hand var en kunglig begravning en angelägenhet för hela riket. Det var själva definitionen av det rike monarken härskat över och det rike som arvtagaren tog i besittning. Därför blir dess ceremonier påkostade skådespel som krävde en stor publik.

Är man intresserad av hur makthavare har bedrivit politisk propaganda genom århundraden är det här en intressant utställning.

Jag recenserar boken som Lena Rangström skrivit till utställningen i kommande nummer av Vapenbilden, dvs #103:2015.