Titta noga på riddarens hjälm. På många ser du små flaggor. De kallas fänikor och var troligen ett tecken på högt befälskap samt återspeglade de baner som användes i strid. Men vi vet inte.
medeltiden är svår. Det var en period fylld av idealism men väldigt få metodiskt sammanställda kataloger med tillhörande begreppsförklaringar. Det går därför inte att med säkerhet säga vad en viss företeelse betyder eller varför den valdes ut.
Men eftersom jag själv tror att människor i stort är desamma över tid så är jag helt säker på att det fanns någon form av logik.
Fänikorna speglar slagfältet
Utifrån de tanken tolkar jag medeltidens fänikor på hjälmarna som en återspegling av något som användes på andra delar av slagfältet. Det tror jag dels för att de ofta avviker från skölden, att de är enkla i sin form och att hjälmprydnaden inte användes på slagfältet medan baneret inte användes i tornerspelet (det utvecklas i annan artikel, men tänk på att ett utvecklat baner var ett tecken på strid).
Ser vi till de fänikor som används av frälsemän är dessa i regel en eller tvåfärgade. Jag tror att dessa fänikor inte ska ses som en förminskning av en flagga utan som en lansfana som användes för att leda trupper i strid. Alltså inte ett baner för igenkänning utan en vimpel som visade hur gruppen skulle röra sig på slagfältet. Denna form av vimpel användes för den lägre nivån av befäl på slagfältet.
Översatt till modern svenska ska dessa befäl kanske jämföras med kaptener och löjtnanter medan de som hade baner är på överstelöjtnants och högre nivå. Detta med förbehåll att det är väldigt svårt att översätta medeltid befälsstruktur till moderna förhållande då merit och börd liksom vapenslag påverkade härens struktur.
Om denna tanke stämmer betyder det att vi inte bara kan utan ska använda hjälmprydnaderna som en källa till hur medeltidens baner såg ut. Och eftersom dessa är föregångare till dagens nationsflaggor (se Danmark och Österrike) så ger fänikorna oss en bättre förståelse för hur slagfältet visuellt organiserades.
Armémuseum digitaliserar sina fanor. Nu finns fyra volymer med danska och ryska fälttecken publicerade på deras hemsida.
Och jag hämtar min information från Armémuseum.
Det var 1677 som Karl XI beslöt att låta avbilda alla fanor och standar som Sverige vunnit som troféer i krig. Syftet var att bevara minnet av dessa segertecken för eftervärlden även om själva föremålen skulle förstöras av ålder.
Konstnären Olof Hoffman fick uppdraget att måla och det var en uppgift som upptog resten av hans liv, fram till hans död 1709. Av hans hand skapades bilder av tusentals fanor och standar som då förvarades i Arsenalen.
Två hundra år senare befann sig hela trofésamlingen tillfälligt i Nordiska Museet medan Riddarholmskyrkan, där de normalt förvarades, renoverades. Krigsarkivarien Johannes Petrelli passade då på att inventera hela samlingen och anlitade ett flertal konstnärer för att avbilda de fanor som tillkommit efter Olof Hoffmans död eller som Petrelli ansåg hade blivit felaktigt avbildade. Avbildningarna är inbundna i 30 volymer vilka tillhör Krigsarkivets samlingar men finns deponerade i Armémuseums arkiv. Det är dess som nu digitaliseras och görs tillgängliga för alla intresserade.
Olof Hoffman (c:a 1640-1709) skapade förutom dessa bilder även utkast till ett flertal regementsfanor och altarprydnader.
Högst på inköpslistan står Robert W Jones bok ”bloodies banners”. Jag vågar påstå att det är en av de viktigaste böckerna just nu, och inte bara för att den tangerar mitt eget forskningsområde.
Boken börjar med att at upp hur heraldiken framställs/används på slagfältet. Här ska man vara medveten om att den militära utvecklingen under medeltiden starkt påverkade behovet och användningen av heraldiska tecken.
Men att synas på slagfältet är inte bara något heraldiskt. Ljud, rustningarnas utformning och religiösa tecken har också stor betydelse.
Robert W Jones tar upp allt detta och mycket mer.
Missa inte heller hans bibliografi. Ovärderlig för dig som vill fördjupa dig i ämnet.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia