Jag hade häromdagen en intressant diskussion med Herr J. Vi pratade om vad som är god svensk heraldisk sed (ett viktigt ämne för svenska heraldiker i dessa dagar). Överlag var vi överens, men vi hade en fråga där vi inte kom överens Tinkturen purpur.
Samtalet var vänskapligt men eftersom jag har skrivit om de svenska tinkturernas historiografi och där slagit fast hur samtliga svenska heraldiker som låtit publicera sina åsikter i tryck har tyckt de senaste 250 åren, känner jag mig ganska hemma när det gäller källäget i Sverige.
Ju mer vi pratade desto mer förvirrad blev jag. Var kom hans åsikt om att purpur inte kan accepteras som svensk heraldisk tinktur utifrån svensk heraldisk sed ifrån?
Till slut kom svaret – han har inte sett tinkturen i tyska vapenböcker.
Svensk sed förutsätter svensk tradition
Jag har respekt för att man inte framledes vill ha purpur för att man tycker att det är för likt rött och blått. Det är ett argument grundat i ens egen tolkning av färglära och vad som gäller bör utifrån denna premiss jämkas samman med andras tolkningar av samma färglära (att en tycker en sak om en färg gör inte åsikten till allmängiltig sanning).
Men om man argumenterar utifrån svensk sed bör argumentationen hämtas från historien och då företrädesvis svensk heraldisk historia. Då går det inte längre att komma dragandes med tyska eller brittiska handböcker.
Ändå är det sådant jag möter om och om igen.
För övrigt accepterar jag tinkturen purpur men ser gärna att den behandlas med varsamhet.
