Grattis, Henrik Klackenberg, som precis fått H.M. Konungens medalj till dem som tjänar hovstaterna.
Det kom kanske inte som en blixt från klar himmel att Sveriges statsheraldiker, tillika kammarherre, Henrik Klackenberg skulle få H.M. Konungens medalj med serafimerblått band.
Boktips
Plötsligt är den där. Boken Knut Eriksson och penningarna. Helt överraskad över denna bok som visar sig vara fantastiskt bra. Den handlar helt enkelt om kung Knuts mynt och den proto-heraldik som syns här.
Monika Golabiewski Lannby heter författaren som för första gången på jag vet inte hur länge tar sig an dessa mynt djupare än en katalogpresentation.
Boken handlar alltså främst om Knut Eriksson även om övriga regenter mellan 1130 och 1230 finns med.
Det speciella med Knut är att han är ovanligt produktiv när det kommer till myntning. Golabiewski Lannby visar att hans utgivning är den bredaste under hela medeltiden (46, inklusive varianter), och då kan vi nog vara säkra på att alla mynt inte har bevarats.
Det var han som utvecklade myntningen i Götaland, som dock hade påbörjats 1150, möjligen av hans far men sannolikare av Sverker den äldre. Det var också Knut som omkring 1180 började med myntning i Svealand.
Se bilden här ovan.
Det är en kung med krona och kanske iklädd rustning med svärd i höger hand och droppsköld i vänster. Skölden har några balkar. Är den heraldisk? Njaä, skulle jag säga. Den kan kanske vara proto-heraldiska eller så är det bara en dekoration som då saknade innebörd (som jag skrivit om tidigare) men den kan mycket väl vara förebilden till det vapen som Knuts bror Filips barnbarn kung Holmger Knutsson förde.
Två mynt visar kungen med en fana. Det är tidiga mynt och möjligen vill han anknyta till den symbolik som säger att fanan betyder erövring och seger. En bruten lansfana visar då på att man är besegrad. Fanan förekommer tillsammans med en krona och riksäpple, som båda är symboler för kungens överhöghet och makt.
Kronan finns för övrigt med på nästan alla mynt som kung Knut lät slå, men de finns inte på något av de samtida mynt som slogs på Gotland. Kronan har i regel också pendilier, som är de nedhängande kedjorna med en pärla i änden. De försvann under 1200-talet från alla kronor.
Golabiewski Lannby har verkligen gått in i sitt ämne och hon har gjort en fantastisk framställning som ger stor förståelse för myntningen vid den här tiden. Boken kompletterad med Lars O Lagerqvist och Henrik Klackenbergs arbeten ger en bra bild över myntningen under denna tid.
Men boken borde ha korrekturlästs lite bättre. Inte så att det finns stavfel eller liknande. Men det är lite för många darlings som borde ha tagits bort för de stör läsningen. Mitt råd är ändå att se bortom detta. Boken är absolut värd sin plats i din heraldiska bokhylla. Dessutom är den trevligt uppställd och därför lättläst. Lite beröm till (den förmodade) dottern Emmelie Golabiewski.
Små färglagda cirklar används ofta som bitecken. Tyvärr har de med åren fått väldigt många namn så det kan ibland vara svårt att veta vad som menas.
Idag säger vi rundel om en fylld cirkel. Ibland sägs även bysantin om rundeln är av guld men det är något jag avråder från eftersom olika ord för samma föremål bara för att färgen avviker gör mänskliga misstag näst intill ofrånkomliga. För hur ska en heraldiskt okunnig, men konstnärligt fulländad grafiker kunna veta att en rundel och en bysantin ska se identiska ut när båda orden kan förekomma i samma blasonering? Och än värre, hur blir det när teckningen ska vara monokrom?
Så håll dig till ordet rundel oavsett tinktur, det är mitt råd.
Ordet bysantin syftar på byzantinska mynt, och dessa kunde vara både av guld och silver. Därför kan man rent logiskt säga att en bysantin kan avse rundlar av silver eller guld, men heraldiken är sällan logisk.
Och för att trassla till det lite mer så är bysantin den moderna stavningen. I vapenbreven från 1600-talet skrev man besant och det ordet förekommer även i skrifter långt in på 1900-talet. Troligen för att författaren var osäker på vilket ord som var det korrekta.
Kulor sa man förr. Riktigt varför man bytte från kulor till rundlar vet jag inte, men det är före den så kallade PK-perioden så det har inget med att kulor uppfattas som krigiska och våldsamma att göra.
(jag föredrar personligen en person som är PK framför en person som till varje pris känner att han ska ösa oförskämdheter och okunnigheter över sina medmänniskor, för det är vanligt hyfs, därför skriver jag ”så kallade”).
Kulor kunde vara i alla färger och alla metaller. Det verkar mig – utan att jag har studerat det noga – som att man på 1600-talte säger kulor om allt utom guldkulor, för de är bysantiner/besanter. På 1700-talet tycks det däremot även finnas guldkulor, som i beskrivningarna för Ridderstolpe, Lagerbjelke och Kalling.
Längst upp har jag lagt in Henrik Klackenbergs vapen. Han väljer att kalla sina silverrundlar för bysantiner och det är inte så konstigt. För i kompositionen blir det betydligt mer effektfullt om rundlarna är av silver än om de vore av guld. Samtidigt är Klackenberg en framstående myntexpert (han var bland annat chef för kungl myntkabinettet och har doktorerat i ämnet) varför det känns rimligt att få in ordet bysantin (mynt) istället för rundel i blasoneringen.
Som jag skrev ovan. Heraldiken är inte alltid logisk. Ibland måste känslorna och symboliken få företräde framför strukturen och juridiken.
Och du – Visst behövs det en heraldisk ordbok.
Känslorna svallar när hästen får en rest svans istället för en hängande. Ja, det är ett nytt svensk kommunheraldiskt bråk på gång och jag ställer mig helt på statsheraldikerns sida.
Kommunvapen tycks vara en ständig källa till irritation. Antingen gjorde man förr och därför ska kommunchefen alternativt kommunikationschefen ändra till något nytt och fräscht. Eller så tycker samma personer att man minsann inte får ändra på något för en gång så ritade man en bild och den gäller för evigt.
Båda varianterna visar okunnighet om heraldiken.
Gör de väl rätt så kan man ge sig den på att det de gör retar upp kommuninvånarna som samtliga (enligt media, men knappast i verkligheten) har stödjer alternativ 2.
I fallet Nordanstig är det kommunikationschefen, men stöd av kommunchefen som helt tycks ha tagit ställning för alternativ 2 och visar därmed en stor brist på nyfikenhet inför nya kunskaper samt – vilket jag kan tycka är med bekymmersamt – en stor okunskap om vad ett varumärke egentligen är.
Statsheraldikern har ritat upp en version och kommunen en annan. Båda följer blasoneringen så rent heraldiskt är de identiska. Men svansen skiljer sig åt och där har vi vår konflikt.
På kommunens hemsida står det:
”Nordanstigs kommunvapen är ritat av Paul Persson, Jättendal och ser ut så här. Det förekommer även andra tolkningar av den heraldiska beskrivningen av vapnets utformning, men det här är den utformning som Nordanstigs kommun har i sin logotyp. Inga andra varianter av skölden får finnas.
Det är kommunstyrelsen som ger tillstånd till andra verksamheter än Nordanstigs kommun att använda logotypen.”
Nu har kommunen faktiskt fel i sak i sista stycket. De kan inte på något sätt stoppa dig eller ens ett företag från att använda kommunens vapen, utom just i egenskap av varumärke. Så en bryggare i Nordanstig kan helt lagligt låta trycka en etikett med kommunens vapensköld på, intill loggan för bryggeriet och texten med ölets namn.
Däremot har kommunen rätt att de, i egenskap av myndighet, just nu har den version som är tecknad av Paul Persson. Det betyder alltså inte att vägskyltar måste vara tecknade så. Den kommunchef och den kommunikationschef (Lars Larsson) som därför engagerar sig en sån fråga har på tok för lite att göra (länk till SVT Gävleborg).
Det är lite synd att en kommunikationschef har så dåliga kunskaper om sitt eget varumärke och den kontext i vilket det är framtaget (den västeuropeiska, för den som undrar – och i detta avseende gäller samma kultur nu som för 500 år sedan)
Däremot kan förstås den vanliga medborgaren tycka vad de vill.
till Riksarkivets instagramkonto @riksarkivet_heraldik för tipset.
Det här är väl straffspark mot öppet mål – men maken till antal fel som man kan få in på 60 sekunder långsamt tal var det länge sedan jag stötte på.
Och nej, jag är inte upprörd 🙂 Bara lite förundrad över hur lite Expressens hovkrönikörer kan om det kungliga protokollet. Och fascinerad över det språk som används, som om programmets tittare är fullständigt okunniga om svensk historia.
30 sek: Jo, alla får ta sig ett vapen.
40 sek: Nej, det heter inte riksheraldiker. Det ämbetet avskaffades 1953. Numera är det en statsheraldiker, som är enhetschef på Riksarkivet
45 sek: Nej, man tillverkar inte ett vapen, man komponerar det. Nu komponerar inte statsheraldikern speciellt många kungliga vapen heller eftersom de följer en mall, men det är ju bara detaljer.
50 sek: Nej Henrik Dahlström är inte statsheraldiker. Henrik är konstnär som anlitas av statsheraldikern (jo, han har en deltidstjänst), och denne statsheraldiker heter Henrik Klackenberg. Klackenberg är för övrigt också kammarherre vid hovstaten så honom bör, rimligen, krönikören känna personligen.
1 min: Nörderi, men ändå – Vapnet har inte fyra ”bitar” det har fyra fält.
1.05 min: Och de ”svenska symboler” som nämns är Sveriges statsvapen och ett landskapsvapen.
1.20 min: Att säga att dalpilarna ”kom till kännedom” på 1520-talet känns lite som om personen läst men inte förstått. Vapenskölden/sigillet med pilarna är känt från 1520-talet. Pilarna i sig är armborstpilar, som dock var lite kortare än de som användes av ex tyska knektar, därav namnet dalpil.
1.35 min: Nej, det är inte en krans runt skölden. Det är en kedja.
1.40 min: Prins Carl Philip får ”designa” i betydelsen ”rita upp” Gabriels sköld så mycket som han vill. Han får däremot inte hitta på något eget, vilket krönikören själv sa 30 sekunder tidigare i inslaget.
2.35 min: Jo, Gabriel kommer visst att använda detta vapen. Eftersom han är prins och medlem av kungahuset är hans vapensköld en del av Sveriges officiella symboler. Låt gå att vi i allmänheten inte kommer att kunna se vapnet så ofta, men det är en helt annan sak.
Det är väl bara att hoppas att Tess Ulander och Karin Lennmor till nästa kungliga inslag åtminstone läser igenom närmsta wikipedia-sida. Mer är det vågar jag inte själv hoppas på.
Se inslaget här: https://www.expressen.se/tv/nyheter/kungligt/darfor-designar-inte-carl-philip-for-sonen/
Nytt referensverk om nordiska hertigar. Det senaste numret av Heraldisk Tidsskrift är en fantastisk sammanställning av heraldiken kring hertigarna från 1200-talet fram till idag.
I maj 2015 hölls en heraldisk konferens på temat hertigar. Nu har föredragshållarna samlat ihop sig och skrivit ner sina tankar i artikelform och publicerat dem i Heraldisk Tidskrift nr 116 år 2017. Och jag måste säga att detta är det bästa numret av denna tidskrift sedan dess start för 60 år sedan.
Hertig-artiklarna ger en bra inblick i den nordiska heraldikens utveckling från medeltid fram till i alla fall 1700-tal. Nu rymmer visserligen vissa artiklar utvecklingen även därefter men från 1800-talet fram till idag kan den kungliga heraldiken inte sägas vara den nyskapande utan mer en eftersläntrare. Därför är den mer intressant ut kulturhistoriskt än ur ett heraldikteoretiskt perspektiv.
Med författare som Martin Sunnqvist, Eric Bylander, Henrik Klackenberg, Tom C Bergroth, Steen Clemmensen, Terje Bratberg, Carsten Rasmusen Nils Bartholdy och såklart Ronny Andersen får man som läsare en heltäckande bild av hertigarnas heraldik i Norden från medeltiden fram till idag.
För svensk del tar Klackenberg hand om medeltiden och Martin Sunnqvist om titulärhertigarna från Gustav III och fram till idag. Eric Bylander och Tom Bergroth gör nedslag i Vasa-hertigarna däremellan även om någon heltäckande bild inte ges här.
Nu ska vi komma ihåg att alla dessa texter är artiklar skrivna utifrån de föredrag som hölls i maj 2015 och att föredrag av naturliga skäl mer bygger på bild och närvaro än på analys och eftertanke. Men jag tycker att det är värt att reflektera över att samtliga artiklar är deskriptiva till sin natur. Dessutom lider de av den heraldiska åkomman att inte ta till sig forskning från utomstående fält.
Två områden som jag skulle vilja få lite mer reflektioner kring är det medeltida hertigbegreppet, dess utformning och relation till riksenandet. Trots allt uppkommer hertigarna som begrepp ungefär två generationer efter det att kungabegreppet etableras på allvar med tillhörande maktapparat, till skillnad från den tidigare innebörden av titeln där makten mer var beroende av personliga relationer.
Den andra delen av forskningen som jag saknar är den som rör renässansen begynnande nationalstat. Här tänker jag på den tidens konglomeratstat och hur synen på dess delar påverkade synen på hertigskap och vidare hur dess symbolik skulle uttryckas. Speciellt den svenska hertigtitulaturen under vasakungarna visar på hur svårt det var att definiera vad ett hertigskap var och hur det skulle särskiljas från storfurstendömen eller andra indelningar. Leif Tengroths avhandling är visserligen intressant men bara en första skrapning på ytan av detta spännande ämne. Bland historikerna finns det numera en hel del forskning inom detta område.
Men detta är förstås överkurs för den som har förläst sig på ämnet. Den här skriften täcker däremot allt annat som man behöver veta och jag vet att jag själv kommer att ha mycket nytta av den både som inspiration och som referensverk.
Historiedagarna 2017 i Borås. Ett evenemang som jag nu för första gången fått möjligheten att besöka. Och det gav mersmak.
Invigningen hölls i Carolikyrkan mitt i Borås och gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström höll invigningstalet efter att ordförande Dag Klackenberg hälsat välkomna. Därefter utdelning av priset till bästa historielärare, som jag tror gick till Mikael Karlsson, men jag kan ha hört fel.
Med detta avklarat promenerade de 400 deltagarna över till Borås högskola några stenkast bort. Visserligen var detta av nöden tvunget eftersom Borås inte har byggt klart sin kongresshall än och Högskolan inte rymmer alla som kommit, men inte desto mindre var det ett välkomet trivsamt uppbrott som gav oss möjlighet till lite informellt småprat. Vilket alltid är välkommet.
Själv fick jag en pratstund med såväl Magnus Bergsten, Jacob Wiberg, Bo Eriksson som Henrik Klackenberg. Bara det var värt det lilla uppbrottet.
Första föreläsningsomgången (och den enda för mig denna dag). Jag valde Bo Erikssons och Johan Östlings ”Att skriva historia för en intresserad allmänhet” för den kändes mest relevant för mig.
Just det här med att skriva för en intresserad allmänhet är något som jag själv funderar mycket över, både här på bloggen och som redaktör för Vapenbilden. Jag håller med Johan och Bo om att populärhistoria inte är en förenklad version av riktig historia skriven av glada entusiaster som Nationalencyklopedin antyder. Läs gärna deras förklaring och ni ser en text som inte hade passerat en vanlig redaktörs röda penna. Det är som ett eko från 50-talets Elvis Presley eller Tommy Steel, men mer i versionen av 90-talets Herman Lindqvist eller Peter Englund.
Nä, populär historia är snarare att på ett seriöst sätt bemöta en läsekrets som är intresserad och ofta kunnig, men inte inom det historiska facket. Så därför stryks de mest akademiska inslagen i texten till förmån för läsbarheten. Innehållet tror jag däremot vinner på att behålla sin abstraktionsnivå och efter att ha tittat igenom boklådornas historieavdelningar verkar redaktörerna ha dragit samma slutsats.
Problemet är för historiker, och här kan jag bekräfta att det även gäller heraldiker, att det är väldigt svårt att få forskare att skriva. Om det är för att de inte vill sänka sig till de övrigas nivå eller om det skulle visa sig att den akademiska nivån är densamma som den icke-akademiska när de får mötas vågar jag inte svara på men det är synd att mer expertkunskap inte kommer fram.
Men det var en liten utvikning från Johan och Bos diskussion. Det handlade mer om hur akademierna kan och behöver verka för att nå ut men ändå behålla sin expertis. tt intressant projekt finns i Australien och kallas ”The conversation”. Här har riktigt redaktörer ansvar och de ger uppslag/uppdrag till forskare som skriver en text som sedan bearbetas till läsbart skick.
”Kunskapens nya rörelser” är ett annat uppslag och den skriften kan du läsa här. Den sammanfattar forskningens problem på ett förtjänstfullt sätt samtidigt som den utvecklar Johan och Bos tankar under symposiet. Läs den gärna och fundera kring den några minuter. Jag säger inte att den förändras ditt liv men kanske uppmuntrar den dig till någon form av aktivitet.
En notering jag gör är att skriften pratar om det nya medielandskapet och hur pressen retirerat. Därför är det talande att de tidningsartiklar som författarna själva refererar till finns i Svenska Dagbladet, men inte i Dagens nyheter, Göteborgs Posten eller Sydsvenska dagbladet.
Jag hoppas kunna återkomma till detta ämne.
Från föreläsningen vill jag förmedla sex tips som gör dig till en intressantare författare av populärvetenskapliga texter utan att förlora din relevans.
1 Skriv en intresseväckande ingress/inledning (tänk scener)
2 Dramaturgin är central. Bygg upp historien, spara det intressanta till slutet (det är alltså motsatsen till att skriva en uppsats där vi börjar med att berätta vem mördarens är och därefter grottar ner oss i alla detaljer)
3 Skapa närvaro.
4 Detaljerna är viktiga. Inte i form av noter men i form av miljöer. Det har också fördelen att ge oss själva bättre förståelse för vårt ämne. Ta gärna hjälp av reenactment-personer eller museer när böckerna inte ger ledtrådar.
5 Snärtigt språk med oväntade formuleringar.
6 Våga komma med något nytt. Upprepar du bara vad andra skrivit kan då vara säker på att även läsaren har den informationen och varför ska de då läsa din text?
Heraldiken är inte så omodern som man kan tro. Vi har till exempel en app om de svenska nationalsymbolerna.
Det är nu över ett år sedan som statsheraldikerns app lanserades och sedan dess har den uppdaterats med mer material..
När appen kom recenserade jag den för Vapenbildens läsare. Då var jag kritisk till den teoretiska delen och det är en kritik som jag håller fast vid. Se citat nedan. Den hade också lite för få bilder men det är nu betydligt bättre.
Men – jag vill ge statsheraldikern en eloge för den justering som de gjort i sin text om purpur. Där sått det nu, helt korrekt om purpur att: ”en ingår i vapenmanteln för Stora riksvapnet men används inte annars i den OFFENTLIGA (mina versaler) heraldiken. För vi måste skilja på vad som är allmän heraldisk tradition och vad som är tradition inom den offentliga heraldiken.
Så här skrev jag i min recension:
”Men, det finns några allvarliga men som överskuggar innehållet. Först måste det sägas att statsheraldikern är en myndighet och som sådan måste kvaliteten stå i fokus. Enskilda tjänstemäns egna åsikter ska inte lysa igenom i de handlingar som ges ut av en myndighet.
Så har dock skett här. I stället för att vila på forskningen har statsheraldikern valt att tolka heraldiken i några omtvistade frågor och han väljer att frångå det historiskt belagda för att i ställer presentera en alternativ teori.
Ett exempel på det är beskrivningen av heraldikens tinkturer. Här utelämnas purpur helt trots att det är en färg som förekommit i heraldiken allt sedan heraldikens första sekel.
Om appen nöjt sig med att säga att purpur inte används inom offentlig svensk heraldik hade informationen varit korrekt, men nu fastställs åter en felaktig uppgift. … ”
Men trots denna kritik kring enskilda detaljer så vill jag med kraft säga att den här appen är en väldigt bra sak från statsheraldikern med kollegor.
Appen kan laddas ner i App Store och Google Play under namnet: Sveriges symboler.
Jag blev hedrad och lite stolt men inte så förvånad när jag i höstas fick veta att jag skulle få Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj. Och nu när det är officiellt får jag skriva om det.
Knappt 50 nordiska män och kvinnor har nu fått denna förtjänstmedalj för sina heraldiska insatser genom konstnärskap, föreningsaktivitet eller forskning. Fram till 2017 hade ingen sittande styrelseledamot fått äran, men till slut kände sig nog de flesta övriga ledamöter att det var svårt att belöna personer utanför styrelsen samtidigt som jag, Stefan Bede och Henric Åsklund på grund av fortsatt aktivitet inte kunde belönas. ”som att inte vilja se elefanten i rummet” som Claus Berntsen formulerade det.
Och för detta beslut av styrelsen är såväl jag som de andra två styrelsekollegorna och vännerna glada för.
Eftersom antalet avlönade heraldiker i Norden är få (i runda slängar fem årstjänster, varav Henrik Klackenberg och Ronny Andersen är de enda heltidsanställda heraldikerna som jag känner till, konstnärer ej inräknade) är de ideella insatserna inte bara viktiga utan helt nödvändiga för att få heraldiken att leva. Och ett av de få sätt vi har för att erkänna dessa ideella insatser är SHFs förtjänstmedalj.
Här läser du allt om 2017 års förtjänstmedaljörer.
Texten om oss medaljörer i Vapenbilden och på hemsidan tycker jag därför känns bra. Den beskriver varför vi fått medaljen så att du ska kunna känna till vårt arbete lite bättre. Jag vet att många heraldiker gärna hyllar konstnärer och i viss mån tjänstemän (läs statsheraldiker) men både forskare och föreningsaktiva gör väl så mycket kvalificerat heraldiskt arbete.
För min del är det sista stycket det som betyder mest. Det lyder:
Vid sidan om föreningsarbetet har forskningen legat honom varmt om hjärtat. Hans forskning om härolder är banbrytande, och han har även arbetat med heraldikens idéhistoria från medeltid fram till nutid, inte sällan genom att ha kontroversiella utgångspunkter.”
Det är självklart så att det är roligt att försöka förstå ett ämne på djupet och inte bara genom att läsa vad andra heraldiker – sådana som mig själv – tycker om ett ämne i ämnet. Den här bloggen är kanske det tydligaste exemplet på mitt sätt att fundera kring olika heraldiska spörsmål. Jag hoppas verkligen att jag kan fortsätta på samma sätt som jag gjort i mer än ett och ett halvt år nu.
Tack föreningen, för medaljen.
Nu har listan på föredragshållare vid International Genealogy & Heraldry Congress 2016 släppts. Och det är många svenskar som medverkar.
Den 10-13 augusti hålls den 32 internationella genealogis och heraldiska kongressen. Denna gång i Glasgow.
Läs mer om kongressen här.
För att ge lite kunskap om vad som väntar har organisatörer nu släppt listan på de medverkande föreläsarna. Glädjande nog är det många svenskar och skandinaver med. Extra roligt är det att det numera är en stor svensk dominans blandnordborna. Så har det inte alltid varit.
De svenska är Göran Mörner från Riddarhuset, Henrik Klackenberg från Riksarkivet, Martin Sunnqvist, Henric Åsklund och Claus Berntsen från SHF.
Från Danmark kommer Ronny Andersen och Peter Kurrild-Klitgaard. Ingen norsk eller finsk föreläsare finns bland heraldikerna.
Alla kan anmäla sig till kongressen. Det kostar 250 pund + resa och uppehälle, men är man intresserad av heraldik är det värt det.
Här är listan på föredragen
 |
Ailes, Adrian | Origins of heraldic visitations from before 1530 and the subsequent evolution | ||
 |
Anderson, Ronny | Origin and evolution of the arms of Peter Schumacher Griffenfeld – a case study | ||
 |
Antonov, Stoyan | The system of personal arms of the Bulgarian Royal House, the Saxe-Coburg and Gotha dynasty | ||
 |
Åsklund, Henric | The register of burgher arms of the Swedish National Heraldry Office 1934-1936 and the successors it insprired | ||
|
Bartholdy, Nils | The semantic evolution of the Danish Royal coat of arms | ||
|
Berntsen, Claus | Origin and Evolution of ecclesiastical heraldry in Sweden | ||
 |
Christierson, Carl-Thomas von | The funeral escutcheons with ancestral arms in Finland | ||
 |
Diaconu, Ana-Felicia | Continuity and Innovation in the Romanian civic heraldry over the centuries | ||
 |
Duerloo, Luc | A New Roar for an old Lion – recent developments in Flemish heraldry | ||
|
Fox, Paul | From original sin to pagan symbol: the iconography of the snake in art and its adoption as an heraldic device | ||
 |
Göbl, Michael | Die Herolde im Heiligen Römanichen Reich vom 16. Jahrhundert bis 1806 | ||
|
Gray, Andrew | British funeral heraldry – import, native style or hybrid? | ||
 |
Heimer, Željko | Evolution of contemporary Croatian municipal coats of arms and their historical origins | ||
 |
Jonovski, Jovan | The sun in Macedonian civic heraldry | ||
 |
Kech, Clemens | Der Siegeszug der Allgemeinen Deutchen Wappenrolle in Deutschland | ||
 |
Boudreau, Claire and Kennedy, Darrell |
Building the Canadian system from there to here and to … where? | ||
|
Klackenberg, Henrik | The way of the griffin: from duke of Pomerania to Swedish truck | ||
|
Kurrild-Klitgaard, Peter | From Norse gods to Scots clan chiefs: second thoughts on Moncreiffe’s theory of the origin of ‘The Galley of the Isles’ | ||
 |
Lembo, Alberto | Pourquoi le crancelin dans les armoiries de la family da Porto de Vicence? | ||
 |
McMillan, Joseph | From personal to provincial arms: heraldry and colonial identity in British North America | ||
|
Melebeck, Charles | Symbolism in commoners’ arms in XXth century Belgium: a window on the evolution of mentalities since the beginnings of officious registration until today | ||
|
Mörner, Göran | Swedo-Scottish families and their heraldic links over the centuries | ||
 |
Popoff, Michel | Héraldique d’État et héraldique territoriale: origines et évolution – le cas de la Russie et de la Biélorussie | ||
 |
Lopez-Portillo y Lancaster-Jones, Rodrigo | Mexico’s presence in the coat of arms of the 1st Viscount Cowdray, the engineer of the empire | ||
 |
Railaité-Bardé, Agné | Fantastic creatures in the history of Lithuanian heraldry: idea, function and meaning | ||
|
Sabourin, Cathy | Origin and Evolution of fabulous beasts in Canadian heraldry | ||
 |
Santos, Marta Gomes dos | The origins and evolution of civic heraldry in medieval Portugal | ||
|
Sunnqvist, Martin | Coats of arms of Royal Swedish dukes 1500 – 2015 | ||
|
Sutter, Rolf | Springtime of heraldry – Wolfram von Eschenbach and his work Parzifal 1190-1220 – the roots of heraldry today | ||
|
Szekeres, Attila István | The evolution of the Szekler community’s coat of arms from the origins until it became the symbol of the Romanian largest miniroty, the Hungarian community’s autonomy movement | ||
|
Thiry, Steven | From lineage to sovereignty? Mary Stuart’s armorial claim to the English throne in the ‘War of the Insignia’ 1559-1561 | ||
|
Vernot, Nicolas | Heraldry and magic: the issue of apotropaic and propiatory functions of coats of arms | ||
|
Watt, Robert | Watts and the oak tree: the origin and evolution of the arms of Scottish Watts | ||
 |
Żurek, Adam | Der Ursprung und die Entwicklung der Wappen der Bischöfe, Diözesen und Domkapital der Kirchenprovinsen Gnesen und Lemberg bis zum Ende des achtzehnten Jahrhunderts |