Järngaller framför ett fönster. Det blir ju en genomgående porticullis (fällgaller).
Har du sett så mycket heraldik det finns omkring oss?
Jag tänker då inte så mycket på heraldiska vapen i dess olika former utan på det som kan och bör inspirera en god heraldiker.
Det lär finnas ett franskt ordstäv som säger att ”den som inte har ett vapen, han för ett lejon”. Alltså att lejonet är så mycket schablon att det knappt är att räkna som ett heraldiskt motiv längre.
Vill du undvika schabloner och klichéer kan du istället låta dig inspireras av det som finns omkring oss. Träna på att se din omgivning som en sann heraldiker.
Järnväg. Kan verkligen en vanlig järnväg vra inspiration till ett vapen?
Jovisst. Någon klok person såg detta och skapade Töreboda kommuns vapen. Det finns inte så mycket att säga om kommunen Töreboda, men det är en centralpunkt för järnvägstrafiken, så mycket är säkert.
Töreboda kommun. Teckning: Lokal_Profil, Wikipedia
Det här huset är ju rena julafton för den heraldiker som är uppväxt här. Arkitekturen är fylld av motiv som man kan använda sig av.
Det här vara bara några exempel på hur man kan tänka om man vill lämna flora och fauna och se att även häroldsbilder kan vara ”föremål” och symboler.
Henrik Klackenberg. Illustration: Pontus Rosenqvist
Små färglagda cirklar används ofta som bitecken. Tyvärr har de med åren fått väldigt många namn så det kan ibland vara svårt att veta vad som menas.
Idag säger vi rundel om en fylld cirkel. Ibland sägs även bysantin om rundeln är av guld men det är något jag avråder från eftersom olika ord för samma föremål bara för att färgen avviker gör mänskliga misstag näst intill ofrånkomliga. För hur ska en heraldiskt okunnig, men konstnärligt fulländad grafiker kunna veta att en rundel och en bysantin ska se identiska ut när båda orden kan förekomma i samma blasonering? Och än värre, hur blir det när teckningen ska vara monokrom?
Så håll dig till ordet rundel oavsett tinktur, det är mitt råd.
Ordet bysantin syftar på byzantinska mynt, och dessa kunde vara både av guld och silver. Därför kan man rent logiskt säga att en bysantin kan avse rundlar av silver eller guld, men heraldiken är sällan logisk.
Och för att trassla till det lite mer så är bysantin den moderna stavningen. I vapenbreven från 1600-talet skrev man besant och det ordet förekommer även i skrifter långt in på 1900-talet. Troligen för att författaren var osäker på vilket ord som var det korrekta.
Kulor sa man förr. Riktigt varför man bytte från kulor till rundlar vet jag inte, men det är före den så kallade PK-perioden så det har inget med att kulor uppfattas som krigiska och våldsamma att göra.
(jag föredrar personligen en person som är PK framför en person som till varje pris känner att han ska ösa oförskämdheter och okunnigheter över sina medmänniskor, för det är vanligt hyfs, därför skriver jag ”så kallade”).
Kulor kunde vara i alla färger och alla metaller. Det verkar mig – utan att jag har studerat det noga – som att man på 1600-talte säger kulor om allt utom guldkulor, för de är bysantiner/besanter. På 1700-talet tycks det däremot även finnas guldkulor, som i beskrivningarna för Ridderstolpe, Lagerbjelke och Kalling.
En bysantin av silver
Längst upp har jag lagt in Henrik Klackenbergs vapen. Han väljer att kalla sina silverrundlar för bysantiner och det är inte så konstigt. För i kompositionen blir det betydligt mer effektfullt om rundlarna är av silver än om de vore av guld. Samtidigt är Klackenberg en framstående myntexpert (han var bland annat chef för kungl myntkabinettet och har doktorerat i ämnet) varför det känns rimligt att få in ordet bysantin (mynt) istället för rundel i blasoneringen.
Som jag skrev ovan. Heraldiken är inte alltid logisk. Ibland måste känslorna och symboliken få företräde framför strukturen och juridiken.
Detalj från runstenen i Tängelgårda med den gironerade skölden. Foto: Åhlin, Christer, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).
Vikingar hade inte heraldiska vapen. Men de hade målade sköldar som ibland påminner om heraldiska motiv.
Det är lätt att se fel och tro på saker som inte finns bara för att det ser ut att vara samma sak.
Se på bilden här ovan. Det är en detalj från en av de fyra Tängelgårda-stenarna från Gotland (nu på Historiska museet). Stenarna dateras till 700-talet och ryttaren tros föreställa Sigurd Fafnesbane. Här är jag mest intresserad av motivet på skölden. Denna är helt uppenbart gironnerad. Eller är den?
Baron Erling Amundssons vapensköld
Erling Amundsson och hans vapen känt från omkring 1300.
Här syns en vikingaättling med en gironnerad vapensköld. Det är baron Erling Amundssons sigill från tidigt 1300-tal. Motivet är helt klart detsamma så varför kan man inte säga att vikingarna hade heraldik när de helt klart hade samma motiv på sina sköldar som sina efterkommande riddarna?
Det finns två skäl som avgör allt. För det första är det fem hundra år mellan de två bilderna och de kommer från två skilda kulturer.
Det andra skälet har med hur vi ska se på själva motivet. Gironneringen (spiralen) är ganska enkel att utföra, den finns i alla kulturer och förekommer inte så sällan på keramik.
Jag skulle därmed vilja säga att motivet är dekorativt, inte identitetsbärande som ett heraldiskt vapen är (identiteten, inte dekorationen är det viktiga för den heraldiska vapenskölden).
Om samma gironnering skulle förekomma överallt där Sigurd Fafnesbane avbildas, då vore det en annan sak. Då skulle hans sköld vara Sigurds ID-bricka. Men det gör den inte.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
