David Cochran var en dansk härold som var verksam i kung Christian IIs tjänst.
Det vet vi för att han den 11 september 1502 skickar ett brev från Novgorod till Moskva om att han fullgjort sitt uppdrag hos storfursten men tyvärr inte kan komma hem om han inte ska riskera att resa med ett litet obeväpnat skepp.
Läs mer i artikeln Härolden David Cochran.
Trivia
Visst du att:
Kungen av Neapel föreskrev att den härold som hade den starkaste rösten skulle inviga en tornering med att tre gånger skrika ”Or oyez, or oyez”.
Det är alltså rollen som ceremoniofficiant som är häroldens primära uppgift ännu på 1300-talet.
Trivia
Visste du att:
En engelsk härold hade alltid en kort vit stav med sig som ämbetstecken. De engelska härolderna ingick i marskalkens stab. Marskalken hade en lång vit stav som ämbetstecken.
Bruket är känt från Tudortiden.
Karlkrönikan i Sverige nämner att Karl Knutsson Bonde fick en stav av kung Erik av Pommern när han 1436 utsågs till marsk av Sverige.
Trivia
Visste du att:
En pursivant i Frankrike och England bar alltid sin tabard (vapenrock) vriden ett kvarts varv.
Kanadas härolder har fått nya medaljonger sm ska förtydliga deras ämbete när de är klädda i civil högtidsdräkt. Och när det passar i övrigt.
Medaljongen har en oval form, som brukligt är för medaljonger. Ovalen hänger i en kedja och och prydd med Kanadas statsvapen. Formgivningen stod Cathy Bursey-Sabourin, Fraser Herald, för och Royal Canadian Mint har tillverkat den. Allt kostades av donatorn Roger A. Lindsay.
Som svensk undrar jag nu vem som ska donera en slant så att vår statsheraldiker och dennes heraldiske konstnär ska få en svensk motsvarighet.
Bilden här från 50-årsfirandet för The Royal Heraldry Society of Canada visar Kanadas härolder med den nya medaljongen. Förutom medaljongen kan du notera att de bär sina medaljer till mörk kosttm respektive smoking, men ingen har frack. Inte ens Roger Lindsay med storkorset längst till höger. Olika länder, olika seder.
På bilden ses: Robert Watt, Rideau Herald Emeritus; Bruce Patterson, Deputy Chief Herald; John Michael Allen-Petrie, Rouge Croix Pursuivant at the English College of Arms; Claire Boudreau, Chief Herald of Canada; Robert Pichette, Dauphin Herald Extraordinary; och Roger Lindsay, Rouge Herald Extraordinary.
En ny sida har lagts upp under min häroldsforskning. Denna gång är det en fördjupning kring härolden Simon Hendel som vi känner till från 1423. Då var han Kalmarunionens främste (ende?) härold.
Men vad gjorde han före 1423? Det är något som jag tittat lite närmare på efter inspiration av Alexia Grosjeans artikel A time when ”fools and dwarfs were highly esteemed”?
Läs om Simon Hendel, Kalmarunionens härold
Ordet ”heraldik” finns inte på medeltiden. Det kom till först under 1600-talet. Tyvärr har detta ord ändå allt för mycket fått äldre och nutida heraldiker att se kopplingar mellan härolder och heraldik som inte fanns. Om detta skriver Torsten Hiltmann.
I dagarna publicerade Torsten Hiltmann sin artikel ”The emergence of the word ”heraldry” in the seventeenth century and the roots of a misconception”. Som vanligt när det gäller Hillmann ligger hans artiklar på en akademiskt högre nivå än vad man normalt ser i ämnet i Norden och de är därför alltid värdefulla att läsa.
Hillman inleder med: ”Heralds and heraldry are generally thought to have a close, even essential relation-ship, dating back to their origins.” och fortsätter lite längre ner. ”However, recent research on the ofce of heralds has demonstrated that this close connection between ‘heralds’ and ‘heraldry’ did not exist in the Middle Ages, and that for the most part the two institutions developed independently of each other. ”
Denna inledning är klar och koncis och väl i linje med modern forskning. Så väl att andra beskrivningar bör tas med en stor nypa salt.
1) Sant är att härolder och heraldik uppstår ungefär samtidigt. Bristen på källor gör att just häroldernas ursprung är svårare att bestämma, men de fanns omkring 1170. 2) Sant är att orden Härold och Heraldik är samma rent etymologiskt och 3) sant är att härolderna och heraldiken förekommer i samma källor när vapensköldar studeras av heraldiker.
Just detta sista är viktigt eftersom inga historiker har ägnat härolder något intresse och därför har härolderna inte nämnts annat än i samband med vapensköldar. Ändå kan vi exempelvis i svensk vasatid se att härolder förekommer från mitten av 1500-talet och ett sekel framåt utan att någon gång befatta sig med vapensköldar. Däremot med statsceremonier i olika former.
Begreppet heraldik förekommer mycket sparsamt under medeltiden, endast enstaka referenser är kända. Och när Hiltmann tittar närmare på dessa ser han gatt det har mindre med studiet av vapensköldar att göra och mer studiet av riddarna och riddarväsendet.
Det är först på 1600-talet som ordet heraldik i alla dess franska och engelska former börjar användas i betydelsen ”studiet av vapensköldar” och ingenting annat. Det var då ett återupptagande av ett äldre ord som fallit i glömska och som fick en ny betydelse.
I tyskan liksom i de nordiska språken fick heraldik som begrepp inte sin nuvarande betydelse förrän under 1700-talet.
Läs Torsten Hiltmans artikel om begreppet ”heraldik”.
I ämnet från 1998 landade för övrigt i samma slutsats, speciellt rörande Norden där kopplingen mellan härolder och vapensköldar snarare kan bevisas vara icke-existerande, medan kopplingen härolder-diplomati och härolder-adelsprivilegier kan noteras.
Skottland har en lång tradition av härolder, men inte så lång som många skotska verk i ämnet vill påskina, har Katie Stevenson visat i uppsatsen ”Jurisdiction, Authority and Professionalisation: The officers of Arms of Late Medieval Scotland” (2008).
Historikern Katie Stevenson är, till skillnad från flertalet av hennes heraldiska kollegor från 1800- och första halvan av 1900-talet, bevandrad i källkritik. Därför kan hon tämligen tydligt visa att John Horne Stevenson, James Balfour Paul, Francis James Grant eller för all del Lord Lyon själva skrev inte går att lita på. De som skrev var helt enkelt lite för entusiastiska i att tolka in sina egna föregångaren i texter där de antingen inte fanns eller inte gjorde det som tillskrivs dem. Det här gäller alltså inte nutida Lord Lyon.
En viktig, men ändå så självklar, detalj som hon tar upp är att i stort sett inga av de äldre skrifterna hänvisar till källor, och när källor tas fram är de sentida so i sin tur brister i källhänvisning. På det sättet fortlever myter. Vi kan se samma fenomen i nordisk heraldisk forskning, där mycket lite som sägs om heraldikens första 200 år har någon förankring i samtida källor eller är mycket svaga tolkningar därav.
Denna skotska heraldiska institution har sitt namn från det skotska lejonet, ”King of beast”, ”and therefore shall I am called the Lion”, sa Kung Jakob I.
Härolden Lyon är känd från 1377 och han är föregångare till den heraldiska institutionen. Kanske. Härolden Lyon, som blev Vapenkung Lyon 1412, hade en föregångare med namnet Rothesay. Denne vapenkung skapades 1398 av kung Robert III när hans son David utsågs till hertig Rothesay.
Förutom dessa två tillkommer en rad härolder i Skottland under 1400-talet och en organisation växer fram. För nordiskt vidkommande är detta nog det mest centrala forskningsområdet om man vill förstå våra härolder under Kalmarunionen, men någon forskning har aldrig bedrivits. Inte ens jag eller Ernst Verwohlt har annat än skrapat på den skotska ytan, utan istället fokuserat på England.
PS. Svenska Wikipedia-sidan om Lord Lyon är lätt förvirrad, dåligt översatt och full av fel. Ignorera den.
Klaus Graf skriver om tyskarnas förmåga att blanda ihop en titel med ett namn, nämligen häroldsassistenten Persevant med kung Arthurs förtrogne riddare Perceval (tyska: parzival, engelska: Percival).
I Klaus Grafs artikel ”Parzifal als Nebenform für Persevant” visar han på källor där denna sammanblandning, eller vad det nu kan vara, finns.
Grafs sammanställning är synnerligen intressant eftersom den visar på hur lätt ord kan förvanskas, misstolkas eller bara lekas med, vilket man som sentida uttolkare ska vara medveten om. Terminologilexikon och dess bakomliggande idéhistoria är en produkt av 1800-talets ingenjörsoptimism
Nu är det inte så där jättekonstigt eftersom kung Arthur var häroldernas skyddshelgon ända sedan medeltidens mitt.
Norska Heraldiska Foreningen fortsätter att leverera. I veckan kom nr 97 av deras tidning Våpenbrevet.
Som vanligt är det mycket och blandat. Lite vinetiketter, lite militärheraldik och några offentliga vapen vars historia förklaras. Allt trivsamt och trevligt men kanske inte så upphetsande nytt för mig.
Det intressanta är Einar Evars artikel om medeltida vapenrullor. Jag håller visserligen inte med om att det var härolder som skrev alla vapenrullor. Vi vet faktiskt inte vem som gjorde dem, utom i undantagsfall, och då verkar författarna inte vara härolder. Men kunniga i heraldik var de. Det är först på 1300-talet vi säkert kan koppla härolder till heraldik, och då har både härolder och heraldik varit kända i mer än 150 år.
En intressant detalj som Evar tar upp är att samtida vapenrullor från en specifik händelse, som tornerspel eller belägring, tenderar att innehålla fler vapen med briseringar än vapenrullor som är sammanställda för att visa vapenbärare inom en viss region. Briseringarna är tydliga men inte helt strukturerade på det sätt de blev senare utan mer anpassade till stamvapnet.
Andra halvan tar upp vapenboken Gelre som sammanställdes av härolden Claes Heinen mot slutet av 1300-talet. Claes var i tjänst hor hertigen av Gueldre/Gelre och hans ämbetsnamn var därför just Gelre.
Vi vet en hel del om Claes. Som att han reste till Spanien 1367 och till Preussen 1368. Han följde med franske kungen på fälttåget till Preussen igen 1387 och han var på ett fälttåg till Livland på 1390-talet och 1396-1402 var han med på fälttågen i Friesland.
Vem sa att medeltidens människor aldrig var på resande fot och att alla dog när de var 37 år?