Nu är det dags igen. På lördag är det svenska flaggans dag (och nationaldag, men det är ju mindre intressant för en heraldiker) och för att fira den och dess föregångare så kommer här reprisen på min artikel om den svenska flaggans historia.
Jourhavande heraldiker
Trasiga flaggor ska man bränna men gäller detsamma för vapensköldar, undrade en följare?
– Nej, säger jag. Heraldiken har inga såna regler.
Historien är fylld av trasiga sköldar som får finnas kvar. Det kan vara spruckna stenskulpturer, illa åtgångna begravningsvapen i kyrkorna eller ett slitet exlibris i en bok. Inget av dessa tas ner för att brännas eller förstöras så som man (gärna) gör med flaggor.
Skälet är enkelt. Först får man inse att en flagga slits fort och den är därför ett förbrukningsobjekt utan större konstnärligt värde. Men eftersom man inte vill slänga en nationssymbol i närmaste sophög har man skapat lite ritualer kring hur flaggor, och då främst nationsflaggor, ska förstöras. Eld brukar vara förstahandsvalet.
Heraldiken är lite annorlunda eftersom den dels sällan är massproducerad vilket gör att den har ett ekonomiskt konstnärligt värde även i sprucket tillstånd, dels fyller den sin funktion som idnetifikation även i näst intill utslitet tillstånd. Och misslyckas den i båda dessa tenderar den heraldiska bilden att finnas på en plats som har ett kulturhistoriskt värde (exlibris i mycket gammal bok, unikt begravningsvapen i övergiven kyrka eller kanske enda kvarvarande dekorationen på den gamla fasaden) varför den ändå får finnas kvar.
Uppfyller din trasiga bild inget av ovanstående kan du gott slänga den i soporna. Den enskilda heraldiska framställningen är inget heligt föremål som ska hållas i aktning utan ett förmål som vilket som helst. Har det ett affektionsvärde kan du däremot behålla det.
Sedan måste jag medge att jag inte tycker att en flagga behöver vördas heller. Det är trots allt bara ett enkelt föremål och ska du nödvändigvis vörda gamla föremål tror jag att du har hundratals viktigare prylar hemma än en gulblå duk av polyester som kostade 350 kronor på Jula.
Sedan 1893 har Sverige firat svenska flaggans dag med mer eller mindre entusiasm. Men var det egentligen vi firar? Vad är en svensk flagga?
6 juni närmar sig och vi ska fira den svenska flaggan. Några väljer kanske att fira nymodigheten med ett gult kors på blått. Men den blir ju inte en svensk flagga förrän på 1897, bekräftat genom Flagglagen 1906. Innan dess är det en flagga som används för vissa, men inte alla offentliga verksamheter. Krasst kan man säga att den gulblå korsflaggan enbart var till för att identifiera svenska fartyg när dessa var till sjöss, företrädesvis utanför svenskt farvatten. Den svenska korsflaggan användes inte av kungahuset, riksdagen eller armén förrän sent 1800-tal.
Men alla traditioner är till för att förändras, så även den svenska flaggans traditioner och utseende. Så är du intresserad av hur den har förändrats genom århundraden kan du titta på de här två artiklarna:
1893 är för övrigt ett årtal att ta med en nypa salt. Det var året man på Skansen i Stockholm började fira svenskhet genom att bland annat använda den nymodiga svenska rektangulära flaggan.
Svenska flaggans dag blev däremot först 1916, och då främst i huvudstaden. En riksorganisation för att fira denna dag kom till först 1933 och nationaldag blev det 1983. Ledig nationaldag blev det ännu senare, först 2005.
Ibland förvånar människorna mig. Som varför anarkokapitalisterna har en flagga för sitt ideologiska kollektiv.
Anhängarna av denna ideologin förkastar alltså idéen om ett kollektiv som överordnat individen. Individen är centrum för allt. Ändå tycker de att det är mödan lönt att ta fram en flagga som de som anser sig tillhöra denna ideologi (se, en till konstruerad historia om identitet, som nämndes i ett inlägg häromdagen), även de som inte rimligen kan ha ingått ett ”avtal” med övriga anhängare. De blev helt enkelt en del i ett kollektiv helt automatiskt och utan reflektion.
Följarna av denna ideologi kanske inte är så relevanta för mig, men de är ett fint exempel på hur komplex en människa är. Ideologin går enkelt uttryckt ut på att det inte behövs någon stat, att en stat (eller annan överhöghet) är av ondo och att allt kan lösas med jämbördiga förhandlingar mellan jämbördiga parter. Att den här ideologin var obsolet i förhållande till samhällets utveckling för sisådär 2 miljoner år sedan, och rent pinsam sett till stenåldersekonomin, låter jag passera i tysthet.
Men för den vapentagare som vill ha en svartgul sköld delad av en ginskura, kan det här vara värt att känna till.
Jourhavande heraldiker
En fråga har dykt upp från Patrik. Varför har statsvapen vapensköldarna på varandra och vad betyder egentligen ordningen?
Det är lätt att tro att det som är störst är viktigast, och det är det på sätt och vis. Men då får man först ställa sig frågan vad man anser vara viktigast för tillfället.
Det polska baner (det fanns ingen officiell polsk flagga före 1800-talet, men det fanns kungliga baner och polska fälttecken) här ovan, under den tid då Vasa-dynastin styrde visas principen tydligt.
2) Sedan är det skölden för riket Polen-Lithauen.
3+4) Ovan det det ett vapen som ligger på ett annat, men de två hör ihop. Det visar i 3) riket Sverige med dess 4) kungahus Vasa.
Omvänt kan man se det som att dynastin Vasa från Sverige styr över Polen-Lithauen, över vars armé de nu styr.
Nedan ser vi det omvända. Här är det huset Holesteing-Gottorp av Danmark som styr över Sverige.
För att förstå ordningen så är det alltså inte så att det vapen som är störst, och ligger underst, bestämmer över de små som ligger över, utan precis tvärtom.
Storleken är i sig inte heller central. Det är bara så att man gör de undre fälten större än de övre så att man ska kunna se dem.
Dags igen att fira Svenska flaggans dag. Här kommer en liten påminnelse om vilken flagga vi firar och kanske varför.
Läs mer om Svenska flaggans historia.
Titta på äldre versioner av den svenska flaggan.
Begreppet ”flagga” är här använt i vidare betydelse än man normalt har bland fackmännen av idag, men jag har velat inga känslan av flaggan.
När du tar dig ett vapen får du använda vilka bilder du vill. Heraldiken sätter inga hinder. Men det finns några symboler som är skyddade för att de förknippas med en stat eller motsvarande.
Hund, svärd, fiskespö eller DNA-sträng – alla dessa bilder är möjliga att ha i ett heraldiskt släktvapen. Du får till och med ha ett hakkors/svastika men det är extremt dålig smak oavsett vilken aspekt du än lägger på det. Men jag nämner det för att markera att heraldiken som sådan inte värderar symbolerna i en sköld, det är det vi betraktare som gör.
Du kan inte ha riktigt vilka symboler du vill. Det svenska riksvapnet får inte användas – varken folkungalejonet på sin randiga bakgrund eller tre kronor. För att få använda dem måste du ska tillstånd hos statsheraldikern och det beviljas endast ett om du har ett giltigt skäl och inte är en privatperson eller ett företag.
Hos WIPO (World Intellectual Property Organization) – kan en stat registrera sina officiella symboler. Här hittar du de svenska. Förutom statsvapnet och flaggan finns också kattfoten med.
Så här på 1 maj passar det bra med en kort tillbakablick på äldre tiders symboler och flaggor på just 1 maj.
Under Sundsvallsstrejken 1879 bar de strejkande den blågula fana främst. Det centrala vid denna tid var att man hade tecken att följa, vilket var inte lika viktigt. Även i andra sammanhang fram till 1880-talet förekommer den svenska flaggan hos socialisterna.
Redan i början av 1890-talet förekom det att arbetare i strejk och demonstration förde den blågula flaggan i stället för den röda. Anledningen var att delar av arbetar tog avstånd från socialismen. De bör dock inte ses som representanter för arbetarrörelsen utan mer som självständiga aktörer som inte tog ställning politiskt. Flaggan hade vid denna tid inte heller samma militära laddning som den fick under det sena 1890-talet.
De liberalt influerade fackföreningarna, bokbindare och typografer som ansågs ha en högre prestige än andra yrkesgrupper, var också de som var mest tveksamma till den röda fanan. I Göteborg valde dessa under hela 1890-talet att föra fram sina krav under en blå paroll. Då fanan för dessa grupper inte i första hand var ett stridstecken utan en samlingssymbol var valet av färg av en annan karaktär. Först då dessa organisationer blev uttalat socialdemokratiska kom den röda färgen att ersätta den blå.
Först med första internationalens beslut 1889 om att ta den röda fanan till sig kom den att bli det främsta kännetecknet för hela arbetarrörelsen. I omnämningar och sånger före dess var fanan färglös. Det var med de 1:a-majdemonstrationer som 1891 hölls över hela västvärlden som den röda färgen som symbol slog igenom. Det dröjde emellertid till efter sekelskiftet innan den röda färgen var den i stort sett allenarådande färgen på fanor och baner.
De svenska nationalsymbolerna har en lång historia men kort tradition. Som symbol för nationen kan de inte dras längre tillbaka än till 1890-talet. Att nationalsymbolerna framfördes mot slutet mot 1800-talet skall ses mot både den utrikes- och inrikespolitiska scenen. De var de konservativa som var de drivande. Enligt deras syn rådde i Sverige ett kristillstånd orsakat av norrmän, ryssar och socialister. Alla dessa var hot mot den svenska nationen.
Lösningen låg i att den svenska nationen enade sig under en paroll och en föreställning; att Sverige måste bevara sig inom sina gränser. Den starka konservativa prägel som därmed gavs nationalsymbolerna skrämde bort de lägre klasserna. De kunde inte uppfatta dem som annat än ett bevis för att det kapitalistiska samhället inte skulle erkänna arbetarna. Det tog därför lång tid innan socialdemokraterna kunde acceptera symbolerna för Sverige. Först i och med att den konservativa stormen bedarrade och den utrikespolitiska debatten stillades efter Norgekriserna kunde även arbetarna tänka sig att acceptera nationalsymbolerna.
En ökad nationalism även hos socialdemokraterna kan dock skönjas under hela 1890-talet. Dess grund står att finna dels i det hot som upplevdes från öst, dels att deras egen definition av nationalism klargjordes. Under det sista decenniet av 1800-talet sker följaktligen en dramatisk omsvängning hos socialdemokraterna. Nationen som grund för statsstyret och nationalismen erkänds. Emellertid kan man inte säga att socialdemokraterna har anammat den borgerliga synen på nationen helt igenom. Att den blågula fanan hålls tillsammans med den röda är hos socialisterna bara ett tecken för den svenska arbetarrörelsen. Ännu uppfattar sig arbetarna inte som hemma i nationen på samma sätt som borgerligheten. Den röda fanan är det centrala och betecknar arbetarrörelsens inneboende internationalism. Den svenska flaggan är i detta sammanhang endast ett tecken för lokalavdelningen Sverige i världssamfundet.
Vägen mot en socialdemokratisk nationalism var dock påbörjad och den var deras egen.
Litet internationalism leder bort från fosterlandet, mycket sådan leder tillbaka dit igen, litet patriotism leder bort från internationalen, men mycket sådant leder åter dit.
– Citat av den franske socialistledaren Jaurés.
Notera Just det här inlägget har tidigare varit en sida men det var så kort att det gör sig bättre som inlägg eftersom jag inte har med några noter eller andra hänvisningar.
Jakten på svenska flaggor går vidare. Denna gång till vad som officiellt ansågs var svenska arméns flagga på 1820-talet. Och då menar jag av andra utom arméns egna flaggexperter. För dem kan det här vara ett lite för enkelt uttryck.
Grunden är den blågula korsflaggan men med regerande kungs namnchiffer (monogram) i det övre vänstra hörnet. Liksom andra blågula flaggor i adelsvapen vid denna tid anges de alltid vara en örlogs-, handels- eller arméflagga. Ibland kan flaggor beskrivas som kungliga, men då är det ett prefix som rör utländska flaggor, som den franska eller brittiska.
Svenska flaggor, eller svenska kungliga flaggor, verkar inte finnas i den svenska begreppsvärlden så sent som 1840-tal. Utom då kanske för flaggexperter inom armén.
Det här vapnet gavs till översten i armén, Jonas Jochnick (1783–1833), som adlades 1822 under namnet af Jochnick.
Släkten är en 37§-adel vilket betyder att endast huvudmannen är adlig medan övriga släktmedlemmar är ofrälse som vem som helst. Dessa ska då inte ha en krona på sin hjälm och inte heller använda övriga rangtecken.
Det borde betyda – men jag är inte säker – att den svenska arméns flagga endast får användas av huvudmannen medan övriga ska ta bort den och istället använda ett blågult hjälmtäcke.
Postamentets kanoner hör i vilket fall enligt svensk heraldisk sedvänja till adliga rangattribut.
Blasoneringen lyder:
”. . . En engelsk sköld, belagd med en blå till öfversta kanten gående spets, uti hvilken ses ett uprätt ställdt, draget tvåeggadt svärd af stål med gyllene fäste men kafveln virad af guld och svart, lysande öfver svärdet en tindrande femuddig nordstjerna af guld. Begge sidofälten äro af silfver och uti hvardera af dem en brinnande granat. På skölden hvilar en öppen tornerhjelm, betäckt med en af guld, blått och silfver sammanvriden hjelmkrans, uppå hvilken är uprest ett lika svärd som i skölden emellan fyra hvita strutsfjädrar. Skölden omgifves af ett utan-till gyllene med invändigt blått löfverk, bakom hvilket ses en svenska arméens fana åt hvardera sidan och nederst bakom skölden tvänne i kors lagde metallcanoner. Aldeles såsom detta vapen här ofvan med sina rätta och egentliga färger afmåladt finnes. . . .”
(Källa: Riddarhusets sköldebrevsavskrifter, 17:125, RHA.)
Sveriges flagga uppfattades ännu vid 1800-talets början endast som den svenska flottans flagga. Det märks tydligt när man läser blasoneringarna för Riddarhusets adel.
Den svenska flaggan ligger mig varmt om hjärtat, som läsare av denna blogg noterat. Och jag har ofta varit kritisk till historiker och vexiologer som lägger in ett nutida perspektiv på den svenska flaggans symbolik förr i tiden. Med det menar jag att man överför vår syn på vad som är en flagga för Sverige till dåtiden, som inte alls uppfattade det så.
Thomas Bragesjö har i en artikel i Vapenbilden nr 110:2016 visat att i stort sett alla adelsätter med en svensk flagga i skölden eller på hjälmen har anknytning till flottan på ett eller annat sätt. De två undantagen är storfursten Johan i hans vapen från 1557 samt en borgare i Karlskrona, som var leverantör till just flottan innan han adlades. Ingen av mig känd adlad ätt som utmärkt sig på slagfältet har fått en svensk korsflagga flagga i någon form. Detsamma gäller adlade affärsmän, vetenskapsmän och industriidkare.
Av det skälet är det svårt att dra någon annan slutsats än att den blågula korsflagga som vi numera hissar som en symbol för nationen Sverige fram till 1800-talets mitt endast representerade den svenska örlog- eller handelsflottan. Det innebär omvänt att det är fel att prata om en svensk korsflagga före mitten av 1800-talet. Istället är det ett ”befälstecken” inom flottan.
Och inget konstigt med det. Även flaggor utvecklas. Men det kan vara värt att vara tydlig med det så att man inte flaxar över med språket bara för att göra flaggan äldre än vad den egentligen är, i betydelsen symbol för nationen.
Men jag vill försiktigtvis mana till allt för långtgående slutsatser, för gamla tiders texter är inte alltid att lita på. Eller, kanske det ska sägas, de resonerar på ett annat och mindre formellt sätt än vi gör idag. Ett sätt där innebörden inte ska tolkas bokstavligt på ett sätt som vi idag tenderar att göra. Därför kan något som säga symbolisera en sak mycket väl vara en symbol för något större.
Låt oss se på den de friherrliga ätterna Nordenskiöld nr 357 respektive 394. De är typiska såtillvida att de uttryckligen nämner begreppet örlogsflagga.
Nordenskiölds nr 357 blasonering av sinister hjälm (höger för dig som tittar på bilden) lyder:
”På wenstra hjelmen åter står upprest en med guld skodd blå Commando-staf emellan en Swensk Örlogsflagg till höger samt en Fransk och en Dansk till wenster.” (Ur riddarhuset.se. Friherrebrevet i original, RHA)
Blasoneringen för Nordenskiölds nr 394 lyder för hjälmen till sinister lyder:
Från venstra hjelmen utgå tvänne på gyllene stänger utåt svajande flaggor, varandes den högra den Kongl. svenska och norska örlogsflaggan samt den åt venster den Kongl. stor-britaniska flaggan, emellan hvilka synes en upåt mot höger och nedåt till venster snedt liggande och på längden halft delad gyllene lilja med bladen nedåt vände, uppå hvilken står en hök med hufvudet åt höger vändt och med utslagna vingar i naturlig färg.” (Ur riddarhuset.se. Riddarhusets sköldebrevsavskrifter, 18:19, RHA.)
I den senare (bild längst upp på sidan) uppges alltså den svenska och norska örlogsflagga vara en och samma, vilket betyder att svenska staten inte erkände en norska flagga. Eller om man ska se det som att de ansåg att det inte fanns en specifik svensk örlogsflagga utan att de båda flottorna var en och samma. Var det så förklarar det uttrycket ”norska örlogsflaggan” även om vi idag formellt anser att det inte fanns någon sådan.
Notera även att den brittiska flaggan inte finns med i bilden utan endast i blasoneringen. Istället syns den svensk-norska handelsflaggan på dess plats.