Etikettarkiv: Bjälbo-ätten

Tankar om ett lejon – Kung Knut i Dädesjö

Jourhavande heraldiker

Kung Knut i Dädesjö. Foto: Jesper Wasling.

Lejonet kom att bli en heraldisk symbol redan under 1100-talet, men hur kom det att bli en symbol för Sverige?

Lejonet har varit en symbol i princip hela världen och är bland annat en symbol för aposteln Markus. Men inom de europeiska staterna förekommer lejonet bara i statsvapen i norra Europa, som de skandinaviska länderna, Storbritannien, Nederländerna, Belgien och Estland. Först ut var ätten Plantagenet som med Henry I kom att bli regenter av England. Det är ett specifikt område som alla hade stor kontakt under början av 1000-talet.

Lejonet är inte är ett djur på dessa breddgrader så det känns rimligt att tro att det är en symbol som kommit söderifrån och letat sig upp. Det har föreslagits att det kan vara aposteln Markus, som finns i staden Venedigs flagga,  eller om det kanske togs in via korstågen eller kanske handelsfartyg från öster redan under ”vikingatid” till Skandinavien och senare spritts därifrån.

Ja, förklaringarna har varit många och det enkla svaret är att vi inte vet. Det finns inte minsta förklaring till något lejon de första fem seklerna varför vi får gissa oss fram.

Lejon finns som sagt över hela världen och inte minst i Bibeln. Markuslejonet är däremot inte så relevant i sammanhanget. Det är Lejonet av Juda, dvs Messias själv, som är grundsymboliken. Han var med redan i första mosebok och lejonet är därmed också grunden för Davids ätt. Så lejonet bör därmed alltid tolkas kristet när det förekommer i medeltida konst, dit heraldiska bilder för furstar bör räknas.

Vad jag vet finns inga lejon i förkristen vikingatid och i stort sett alla runstenar är kristna. Speciellt i Uppland. Speciellt de med lejon. Drakar och andra djur finns däremot på några stenar och andra fynd. Alltså bör vi räkna bort att handelsmän i öst som genom hedniska vikingar som kristnats ha lyckats övertyga grevar och hertigar kring Normandie att ta upp lejonet som symbol.

Kung Williams av Skottland sigill
Kung Williams av Skottland (1165–1214) sigill, utan heraldiskt motiv. Men han kallades Lejonet.

Lejonen ska tolkas religiöst

Jag tror inte heller på korstågsteorin som förs fram i vissa böcker. Det för att det enda motiv som heraldiska förespråkare för denna teori för fram  är lejonet. Inget annat, inte ett djur, växt eller föremål. Inte ens falken som var central i såväl sydeuropeisk som arabisk högreståndskultur vid denna tid. Falken förekommer aldrig under heraldikens första 100 år. Det tolkar jag som att de bilder som valdes, de valdes utifrån sitt religiösa innehåll och inte för deras världsliga status.
Vi ska inte heller glömma att Roms två kristna centra var Rom och Bysans – två antika städer där det bevarats mängder av avbildningar av lejon, kameler etc. Den kristne behövde inte åka på korståg till lejonlösa Jerusalem för att inspireras.

Danske kung Knuds sigill från 1195, Nordens första heraldiska vapen. Notera att kronorna inte är krönta. Det är de redan 1210 på det första svenska sigillet.  Notera även sjöbladen, här dyker de upp för första gången.

Lejonen kommer till Sverige

Det går inte att komma förbi Erikska ätten när svensk heraldik ska förklaras. Denna gång blir frågan: Så varför har då Erikska ätten lejon i sitt vapen?

Sannolikt är det så enkelt att det är en form av ”motvapen”. Man inspirerades av sin närhet. Danmarks kung Valdemar hade senast 1195 tagit ett sigill som i stort sett är identiskt med det som Danmark har idag. Tre lejon ställda i stolpe. 1210 har Erik Knutsson ett sigill med två motvända lejon. Det är för oss en bild som inte känns så heraldisk, men den finns faktiskt i minst en samtida kyrkomålning, Dädesjö i Småland. Sigillet är runt så det kan ha förklarat lejonens uppställning. Man var inte lika petig med exakt utformning under denna tid. Idéerna var viktigare än formen.
Erikska ätten har sedan under Erik Erikssons tid ett vapen som är som Danmarks, tre lejon i stolpe. Färgerna är tvärtemot de danska, gula krönta lejon på blått fält.

Om du ser lejonen på avstånd blir de som tre streck och den bilden har Erikska ätten också på minst två vapen och möjligen en flagga.
Och där har du faktiskt i stort sett alla ingredienser till dagens svenska flagga och riksvapen med både tre kronor och Bjälbo-lejonet.

 

Sigillet för Henrik Lejonet, hertig av Bayern och Sachsen. Sigillet är känt från 1160 och han var svärfar till kung Knut här ovan.

 

 

Härjas kyrka med lejon och liljestänglar

Jag vill börja med att framföra mitt stora tack till församlingarna i och kring Tidaholm som har så generösa öppettider. Hela sommaren har jag och du möjligheten att besöka dessa kyrkor. Utnyttja den möjligheten.

Härja ligger till höger på vägen från Mullsjö upp till Tidaholm. Det är ett område som domineras av granskog och rätt stenig mark innan Härja plötsligt öppnar upp med åtminstone lite större åkrar och öppna landskap.

Härja. Här i byn fanns en medeltidskyrka som är ombyggd. Tornet är visserligen kvar men långhuset (kyrkobyggnaden) gjordes om 1767, om vi ska tro den stora skylten på kyrkans yttre västliga vägg.

Eftersom byggnaden är helt ”ny” finns inga medeltida målningar här. Däremot finns resterna av en romansk portal (tympanon) och andra detaljer från en tidigare kyrka. Möjligen från Ettaks kungsgårdskyrka eftersom resterna från denna kyrka användes när Härja och Velinga kyrkor renoverades på 1700-talet.

Lejon och liljestängel

Det om gjorde mig mest uppspelt var en sten på baksidan av långhuset i Härja. Denna sten kommer alltså troligen från Ettaks kungsgårdskyrka. Bilden visar en liljestängel och vid dess fot ett xxx. Ja, jag vet faktiskt inte om det är pilbåge eller någon form av kors till vänster samt ett lejon till höger. Det ser hur som helst ut att vara samma motividé som lagman Folke av Västergötland har i sitt sigill från någon gång mellan 1231-40.

Folke Lagmans vapensköld från 1231-40.

Nu tror jag inte att det är lagmannens vapen som är avbildat. Snarare tvärtom, att när heraldiken var ny så var motiven inte självklara och då kan inspirationen ha kommit från något närstående. Som från stenmästaren i Härja som jämte sin kollega i Forshem hade gjort de mest imponerande kyrkoutsmyckningarna och dessutom på en kungsgårdskyrka. Kan det ha funnits ett bättre sätt att visa sin trohet till den Erikska ätten?
Liljestenar förekommer också i detta område så jag ser stenen som en kusin till dessa, även om den inte ska betraktas som en liljesten.

Noterade för övrigt att Anette Nitenberg i boken ”Liljestenar och stavkorshällar” anger denne lagman Folke som son till Birger Brosa, men han var far till en annan Folke som dessutom knappast var lagman (som äldre historiker hävdar. Wikipedia visar dock att den enda samtida källan, Snorre, snarare uppger motsatsen. Hur som helst stupade Folke i slaget vid Gestrilien 1210.

Portalen i Härja från 1100-talet, med Petrus till vänster och Jesus Kristus till höger.

Härja har även en portal som är väldigt vacker. Stenmästaren är som sagt okänd. Han verkar inte ha gjort några fler arbeten i Västergötland. Möjligen har en av hans lärjungar haft ett uppdrag i Timmele, som har väldigt lika men väldigt mycket sämre utförda, huvuden. Jan Svanberg tolkar dem som Jesus Kristus och Petrus och tror även att mästaren har kommit från Italien efter att ha gjort några uppdrag i Lund (sin samtids rikaste stift, vilket är värt att tänka på) eftersom det finns några andra motiv som annars främst förekommer i Italien. Främst då linakrobaterna på pelaren intill porten. Och bara detta gör resan hit värd all möda.

Donatorn som bekostade kyrkan (eller troligare Ettaks kungsgårdskyrka). En kung eller en lagman? Svärd har han i alla fall.

Barnet i Ettak

Parantes. I utgrävningarna av runierna av Ettaks kyrka upptäcktes det att ett barn hade begravts under koret, kyrkans mest heliga plats. Oklart vem, men det var en kungsgård så om det inte var en liten prins bör det ha varit ett barn till en mycket betydande storman. Kan det ha varit en son till lagman Folke i Västergötland? Nä, det kan vi förstås inte veta så det är inte ens en gissning, bara en fantasifull tanke. Kanske var det hans ende son och det är skälet till att hans släkt förblir okänd.
Eller så är barnet donatorns lilla älskling och av kärlek krävde han att hans lilla skulle begravas på den heligaste av platser så att detta oskyldiga barn kom fram till himlen så fort som möjligt.

Utgrävningen sköttes för övrigt av Nils Fredrik Beerståhl som senare fick Svenska heraldiska föreningens förtjänstmedalj. Fast av helt andra skäl.

Lindansarna vid portalen i Härja kyrka. Var stenmästaren från Italien?

Läs mer

Jan Svanberg; Västergötlands medeltida stenskulptur

 

Alla foton av Jesper Wasling. Använd dem gärna om du vill.

Tankar om hertigar och jarlar

Stenhuvud föreställande Birger jarl
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.

Är jarl och hertig samma sak? Och i så fall, är hertigtiteln då en kunglig titel eller den främsta bland de adliga?
Två frågor som diskuteras om och om igen så här kommer mina tankar kring frågan.  

Först det självklara. På medeltidslatin översattes både hertig och jarl med ”duc”. Det betyder INTE att vi kan översätta tillbaka från latin och tro att dåtidens svenskar ansåg att det var samma sak. Man kan jämföra med riddare och miles. I svensk text finns riddare inte förrän efter 1280 (med undantag för de fåtal som mottagit riddarslaget utomlands). Samma personer som saknar titeln på svenska nämns däremot som miles i latinska texter. Exempelvis stormännen Lars och Sigtrygg Bengtsson i det brev från 1219 där det äldsta svenska vapnet finns med.

Jarlar från 1100-talet

Jarlar är kända från vikingatid och har lite varierad innebörd. Han var alltid en kungens styresman och flera sådana jarlar är kända från sagorna, däremot ingen från ett officiellt dokument. Därför koncentrerar jag mig här på jarlar från mitten av 1100-talet.

Från 1100-talets mitt tycks det vara så att jarl var en titel som bör översättas till nutid med överbefälhavare. Jarlen var också en person utanför kungahuset, och det fanns säkert skäl till det.

Jarlen var inte heller den ende viktiga personen i kungens närhet. Även stallaren, som Brynulf Mus, var en viktig person. Det märks inte minst därför att Brynulf var en av fem i det råd som under 1220-talet styrde Sverige medan kung Eriks Eriksson var omyndig.

Titeln och begreppet hertig förekommer först 1280 i Sverige. I Danmark börjar den användas redan under 1100-talet men det gäller då personer som är hertigar över Sønderjylland. Knut lavars var både Sønderjyllands siste jarl och förste hertig. Så där ersatte verkligen titeln hertig titeln jarl.
Norge hade även titeln Baron under 1200-talet, så man ska inte ta uppgifter från ett land för att beskriva hur det är i grannlandet. Inte ens under medeltiden.

 

Sveriges jarlar

Sveriges först kända jarl är Guttorm som verkade under Karl Sverkerssons tid (1160-tal). Möjligen var Karl Sunesson jarl (Algotssönernas ätt?) under 1130-talet (kung Sverker d.ä) och om det stämmer bör andra personer också ha varit jarlar även om vi inte känner till deras namn. Även under 1200-talet räder det källbrist och det finns perioder så vi inte känner till någon jarl till namn. De vi känner till är förutom Guttorm även Birger Brosa (Bjälbo-ätt), Jon (okänd ätt), bröderna Knut och Folke Birgersson, Karl Döve, Ulf Fast och Birger jarl (alla Bjälbo-ätt)

Siste jarlen i Sverige är alltså Birger som dör 1266. Därefter dras titeln in och ”ersätts” av hertigar mellan åren c:a 1260-1320 (med Nyköpings gästabud som naturligt avslut). Under denna tid har vi fyra svenska kungasöner som är hertigar: Magnus Birgersson, Bengt Birgersson, Erik Magnusson och Valdemar Magnusson (jag räknar inte Erik Birgersson – han var aldrig vuxen sin roll). Därefter kommer riddaren Bengt Algotsson (hertig över Finland 1353 till 1356/60).  Därefter kommer ingen alls förrän kungasonen Johan 1557 blir hertig över Finland.

Problemet med att stanna här och bara se hertigen som ersättare för jarlen är att det på ett plan visserligen är sant, men samtidigt så införs c:a 1280 ämbetena drots och marsk, som övertog de juridiska respektive militära befogenheterna som jarlen haft. Det gjorde däremot inte hertigen.

Undantaget Halland

Ett litet undantag är Knut Porse av Halland som var gift med hertig Eriks änka Ingeborg, som själv efter makens död erkändes som hertiginna och förvaltare över makens län. Genom äktenskapet kom Knut att bli hertig och han är därför den ende man fram till prins Daniel som gift sig till sin hertigtitel.  Deras två söner blev även de hertigar utan att vara medlemmar av kungahuset, om än halvbröder till kungen.

Politiskt är det intressant med Halland, för hertigdömen givna av danske kungen var områden som låg perifert till och endast på pappret låg under kungens kontroll (ex Halland, Estland, Schleswig) men i fallet Porse hänger hertigdömet ihop med den politiska situation som uppstod när hertig Erik dog, kung birger fördrevs och unge Erik blev kung av Sverige och Norge (3 år gammal) samtidigt som han mor Ingeborg var svensk OCH norsk ”statsminister” (dvs ledare av förmyndarrådet) och ÖB samt omgift med Knut. Är Knut då en dansk hertig eller svensk?

Jag skulle därför vilja säga det senare även om den svaga danska kungamakten gör att det de facto inte går att avgör vilket, även om dokumenten känns tydliga.

Det kvinnliga problemet

Ett problem med forskningen kring detta ämne är att den haft stora problem med kvinnor som inte passar in i mallen – jobbiga typer som ställer till det – och därför inte ville se att Ingeborg var Sveriges chef (precis som hennes efterträdare Blanka var chef i Sverige när kung Magnus var i Norge, och därefter drottning Margareta, och sen drottning Filippa). Därför har forskningen desperat försökt hitta passande män som kan sägas ha makten. Så blir alla dessa kvinnor snyggt bortrensade och förvandlade till bihang när de facto OCH de jure var den mäktigaste i landet efter sin make kungen. I Ingeborgs fall dock tvärtom – den mäktigaste i landet.

Det är det jag menar med att Knut bör betraktas som svensk hertig, även om han formellt var utsedd av en dansk kung. Politiken var helt enkelt mycket krångligare än vi vill tro :-).

Knut Erikssons mynt vänder på allt

 

Mynt med sköld från präglat av kung Knut Eriksson
Mynt från c:a 1180, präglat av kung Knut Eriksson

Ett sällsynt mynt från kung Knut Erikssons tid (1165/74-96) vänder nu upp och ner på svensk heraldik.

Det är ett mynt som bara finns bevarat i några få exemplar och därför sällan förekommer i litteraturen.  För en heraldiker och i sitt sammanhang borde det ändå vara att välkänt mynt, men eftersom det inte är det får jag ta upp det här på bloggen.

Kung Knut bygger bilden av sitt rike

Bilden på myntet har jag fått från Monica Golabiewski Lannby som just nu arbetar med en skrift om Knut Erikssons mynt. Hon skriver att det här myntet är ytterst sällsynt men ändå bör det kunna dateras till omkring 1180.

Det som är intressant är att kungen är krönt, har ett svärd och en tidstypisk sköld som är delan med fyra bjälkar. Knut Eriksson var den första moderna myntherren i Sverige i större skala (det myntades även på 1000-talet, men sedan gjordes ett uppehåll på mer än 100 år) och hans mynt har därför utländska förebilder eftersom hans myntslagare troligen kom utifrån.

Kung Knut "Långe" Holmgerssons mynt från omkring 1230
Kung Knut ”Långe” Holmgerssons mynt från omkring 1230

Ovan ställde jag frågan om det var myntslagaren som kom på motivet på skölden eller om det fanns en förlaga. Jag är tveksam till om en enskild myntare kunde bestämma motivet. Det är något som myntherren bestämmer  och ser vi till de andra motiven på Knuts mynt så är det mycket genomtänkta symboler för en kung: krona, svärd, stav och kyrkobyggnad. Jag tror därför att man ska se alla mynt som en helhet och en del av byggandet av riket Sverige. Kung Knut som var också en av de första att kalla sig Svears och Götars kung. Först var Karl Sverkersson som skrev sig 1164-1167 som ”K. rex sweonum rex atque gothorum”:

Samme Knut Eriksson var också samtidigt engagerad i att bygga en helgonkult kring sin far Erik ”den helige” Jedvardsson, kung c:a 1155-60 så vi kan anta att han begrep sig på det här med varumärkesbyggande a la 1100-tal. Därför tror jag att sköldens motiv inte är en slump, men om det bygger på en verklig fana är mer tveksamt. Och en verklig sköld kan det absolut inte vara, därtill är 1180 alldeles för tidigt.

Mynt från c:a 1180, präglat av kung Knut Eriksson. Mycket dålig version

Förde Knut Knuts arv vidare

Från 1180 till 1230 är det femtio år. Det är en lång tid och man bör därför vara försiktig med att dra samband mellan två företeelser på var sin sida av tidslinjen. Men i det här fallet är sambandet så intressant att det åtminstone ska ligga till grund för en hypotes om Erikska ättens vapen.

Som kung lät Knut ”långe” Holmgersson prägla mynt som visar en sköld – den första på mynt – med tre bjälkar. Exakt samma vapensköld finns med på gravtäcket över hans son Holmger Knutsson. Visserligen är det täcket från 1400-talet men det har helt uppenbart använt sig av äldre förlagor. Holmgers mynt kan vara en, men det kan finnas fler, som andra gravtäcken och bonader eller något målat som inte längre finns kvar. Till det kommer Birger jarls sköld med ett lejon (samma som sin bror) över tre balkar som mycket väl kan vara en hänvisning till det baner som den Erikska ätten förde.

Att ha ett motiv på baneret och ett annat på vapenskölden är inte så konstigt, trots allt gör vi likadant idag med en flagga och ett riksvapen.

Vad som däremot är möjligt och till och med sannolikt är att Knut Holmgersson, sonson till Knut Erikssons bror Filip var väl medveten om sin farbrors symbolvärld och mynt. Därför är steget inte långt för honom att ta upp motivet i denna sköld just i en tid då heraldiken slår igenom i Sverige. På så sätt är han inte bara tidig, han visar på ett heraldiskt arv som vida överstiger alla andra och det visar i sin tur på hans förnäma anor. Av den anledningen tror jag att vi bör fundera på den här skölden som en föregångare till de vapen som uppträder en generation efter kung Knut Erikssons död. Men mer transnationell forskning återstår kring baner och lansfanor under 1100-talet.

För dig som inte är helt insatt i den Erikska ättens genealogi så var Holmger Knutssons farfar Filip med största sannolikhet bror till Knut Eriksson. Det betyder också att han var nummer två i tronföljden och ättens vuxne huvudman under 1220/30-talet. 
Birger jarls sigill från 1230-talets mitt
Birger jarls sigill från 1230-talets mitt

Just detta mynt är inte lätt att hitta Kungliga myntkabinettets hemsida där de presenterar Knut Erikssons penningar. Dess registernummer är LL IA 8 (ref. Lagerqvist 1970) .
Ingen kritik mot kabinettet för den sakens skull, bara en påminnelse till oss andra att arkiven rymmer mer än som hittills finns att se på internet.

Knuts Långes baner, en tolkning.

Nästa steg i denna historia är Monica Golabiewski Lannbys artikel som jag både hoppas och tror ger oss en fördjupad bild av denna nästintill outforskade tid.

Birger Brosas vapensköld

Birger brosås sigill
Birger Brosas sigill

 

Hade Birger Brosa Sveriges första heraldiska vapen?

Det finns en bild av Jarlen Birger Brosa (död 1202) sigill där en sköld som antyder en lilja finns med. Men om det är det första heraldiska vapnet är osäkert. Det är till och med osäkert om det är en lilja. Det kan vara ett streck.

Med tanke på att han avled 1202, att hans bröder, barn och syskonbarn konsekvent använder andra vapen samt att ingen svensk, norrman eller dansk (förutom danske kungen) inom 25år kommer att ha ett vapen och att i princip inte någon utanför området sydöstra England, Normandie och västra Brabant hade vapensköldar vid den här tiden bör man vara mer skeptisk är svenska heraldiker normalt är.

Faktum är att det bland tyska furstar kring 1190 endast förekom heraldiska vapen bland dem som bodde väster om Rhen medan de som bodde öster därom inte hade heraldiska sigill. Att den danske kungen hade ett vapen beror såklart på att han, som ende nordbo, kan anses tillhöra den tysk-romerske kejsarens hovsfär.

Heraldiska vapen vid den här tiden var dessutom kopplade till militär suveränitet. En sån riddare som William Marshal hade själv inget heraldiskt vapen förrän han blev earl av Pembroke. Då hade han ändå redan dubbat två engelska kungar till riddare.

Men det kan ju vara så att det är en korrekt vapensköld. Det kan ju vara så att vår tolkning av bilden är rätt och inte bara ett önsketänkande.

Unik sigillstamp åter i Sverige

Favorit från förr
ur Vapenbilden nr 54:2002

Det svenska korståget till det kristna Baltikum år 1220 slutade i katastrof. Större delen av hären gick under, och bland de döda fanns jarl Karl ”Döve” Bengtsson som var korstågets ledare. Nu har hans sigillstamp återkommit till Sverige.

I 800 år har Karl Döves sigillstamp varit försvunnen, men nu är den åter i Sverige. Varför just denna har överlevt är inte säkert. Vanligen förstördes en stamp när ägaren dog, men här kan det vara så att Karl Döve tappat sin klenod, kanske i en strid.

Lättad museichef

– Det är med stor lättnad jag kan konstatera att en av Sveriges nationalklenoder, Karl Döves sigillstamp, nu tryggas och blir tillgänglig för både allmänhet och forskare, säger museichef Kristian Berg vid Statens historiska museum.

Inköpet harvar möjligt tack vare donationer från många privatpersoner, där Jan Guillou ska framhävas. Det är också tack vare hans böcker om Arn och Birger jarl som Karl Döve åter blivit bekant för en bredare allmänhet.

Unikt föremål

– Kulturhistoriskt är Karl Döves stamp ett mycket märkligt föremål, säger Göran Tegnér, 1.e antikvarie vid Historiska museet. Den är Sveriges äldsta bevarade sigillstamp, tillverkad i slutet av 1100-talet, och dessutom den enda bevarade medeltida stamp som tillhört en svensk, furstlig person. Att ett föremål som tillhört en känd person som levde för 800 år sedan finns bevarat är synnerligen ovanligt. Här kommer vi verkligen historien inpå livet.

Sigillstampen är gjord i slutet av 1100-talet och den tillkom sannolikt samtidigt med stampen för Karl Döves bror, Birger Brosa som då var Sveriges jarl. De båda sigillen är mycket lika varandra, men inte identiska. En skillnad är att den lilja som antyds på Birger Brosas sigillavtryck helt saknas på Karl Döves sigill. Det kan tyda på att Birgers sigill har en skada. Men det kan lika gärna vara så att Birger såsom jarl förde en symbol (liljan) för sin värdighet. Säkert är dock att något folkungavapen med lejon inte användes vid denna tid.

 

Krönt eller inte krönt

Arms of Carl von Linné, or Linnaeus, with the egg in the center of the shield
Arms of Carl von Linné, or Linnaeus, with the egg in the center of the shield

Får man kröna ett djur när det är i en sköld?

Krönta djur har bivit vanligare i släktheraldiken de senaste tjugo åren. Eller så är det bara så att jag nu är med och skapar/granskar nya vapen medan jag endast kan se slutresultatet för de äldre.

Oavsett vilket är det många som gärna vill placera en krona ovanpå lejonets, örnens, gruppens, björnens eller något annat djurs huvud.

Om detta tycker jag inte. Även om det inte är förbjudet bör det undvikas och jag ska här förklara varför.

Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.
Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.

Kungarnas kronor

1200-talet. Den erikska ätten är kungar av Sverige. Erik Knutsson  gör sig ett runt sigill med två motvända krönta lejon.  Det är vad vi vet inget heraldiskt vapen, men det är svårt att avgöra i denna protoheraldiska tid. Hans son kg Erik väljer att placera tre krönta leoparder i sin sköld (tror vi) och dessa krönta leoparder övertas sedan av hans arvtagare och systerson Valdemar (Birgersson, Bjälboätten). När Valdemar störtas av sin bror Magnus och tvingas lämna över kungamakten låter han även ta av leoparderna deras kronor (och samtidigt gör Magnus ett sigill med Bjälbo-ättens vapen omgärdat av tre kronor, som av en slump). Valdemars ättlingar fortsätter föra de tre leoparderna men utan kronor.  Av detta kan vi endast dra slutsatsen att kronorna representerar kunglig myndighet.

Städernas kronor

Städer får under medeltiden kronor (Stockholm) eller krönta djur (Malmö) eller krönta bokstäver (Bogesund, nu Ulricehamn) . Några vapen med krona för verksamheter utanför kungamaktens direkta kontroll känner jag inte till.

Undvik därför kronor

Även om medeltiden ligger långt bort tycker jag att dess symbolik i just de är fallet fortfarande är så levande att man ska (inte bara bör) undvika kronor på djur, fåglar och fabelväsen.

Jag har större acceptans för fristående kronor än för krönta levande varelser. Som Carl von Linné gjorde i sitt vapen.

Kungavalet 1250 – en kortis

Kungabaner för Erikska ätten, version 3
Kungabaner för Erikska ätten, version 3

Dick Harrisson, igen. Han är en engagerad professor med stor kunskap om medeltida samhället. Mycket stor till och med. Men ibland är han ute och cyklar. Det sker när han tar in moderna konstitutionella tankar i medeltiden.

Nu senast gällde det kungavalet 1250, som slutade med att Valdemar Birgersson valdes till kung, blott sex år gammal. Harrisson, som tar upp frågan i ett inlägg om Joar Blå. Han skriver:
”Den ger snarast intryck av att vara en efterhandskonstruktion för att förklara varför Birger [jarl] inte blev kung själv. Den troligaste förklaringen – att han medvetet lät upphöja sonen Valdemar för att säkra tronföljden och hålla alla viktiga ämbeten inom familjen – är lite väl realpolitisk och föga riddarromantisk, varför den hade svårt att göra sig hörd i den tendentiösa Erikskrönikan.”

Se 1250 med 1250 år ögon

Men om vi ser det med dåtidens ögon så ser det lite annorlunda ut. Birger jarl var en mäktig jarl. Han tillhörde en av de främsta familjerna i riket och hade genom sitt äktenskap med kung Eriks syster Ingeborg blivit utsedd till jarl. Det finns åtminstone inget annat i Birgers karriär före hans utnämnande som antyder att han var så betydelsefull att han var självskriven.
Att hans halvbror Eskil var lagman i Västergötland 20 år tidigare kan knappast ha imponerat så väldeliga på samtiden, speciellt med tanke på att hans inträde där var högst tillfällig i frånvaron av lämplig man ur Algotssönernas släkt. Att han ens blev påkommen som kandidat beror nog på hans äktenskap med Kristina Nilsdotter Blake, barnbarn till Erik den helige.

Ännu på 1200-talet hade kvinnorna en viktig position i samhällslivet och när det kommer till arv var Sverige VÄLDIGT LÅNGT från skottarnas klantänkande. Det betyder att man inte räknade släkt utifrån en stamfader långt bort i historien utan på både fars- och morssidan. Båda arven var lika viktiga, i teorin, och det är därför vi ser så många stormän med matrynimikon såsom Kristinesson.

Kung kan endast kungaättling bli

För att bli kung måste man ha kungligt blod. Det var inte givet vem som skulle efterträda den nyss avlidne kungen (vårt arvkungadöme genomdrevs först av Gustav Vasa på 1540-talet) . Du kunde därför vara en aldrig så framstående fältherre och aldrig så rik – men kung blev du inte så länge det fanns minsta lilla kungligt blod i det mest sköra spädbarn.

Vid kungavalet 1250, då Birger jarl enligt ovannämnde historiker ville ha makten som kung men av taktiska skäl ändå lät placera kungakronan på sin sons huvud fanns enligt norska Håkonsagan andra kandidater.

Dick Harrisson skriver: ”Den norska Håkonsagan, nedtecknad på 1260-talet, skildrar kungavalet år 1250 som en kamp mellan Valdemar, den tidigare kungen Knut långes son Filip och stormannen Magnus brokas son Knut Magnusson, varvid Birger jarl genomdrev valet av den egne sonen.

Det här är ett sätt att beskriva de tre. Jag säger inte att det är fel (men hade jag varit Dicks historielärare på universitet hade jag nog sagt det ändå).  Man kan, och bör nog beskriva de tre på ett helt annat sätt för att dagens läsare ska förstå. Samtidens förstod ändå.

Kamp inom Erikska ätten

De tre männen är enligt varje 1200-tals människans sätt att se det medlemmar av erikska ätten, och därmed legitima kandidater till kungatronen. Det var däremot inte Birger, och hade han försökt hade hans tid som jarl blivit ytterst kort. Så ock hans kvarvarande tid på jorden.

De trenne männens mycket raka väg in i erikska ätten, om man bara lägger den moderna synen på att det är en manlig värld där endast fadersarv betyder något.

  • Valdemar Birgersson var son till Ingeborg Knutsdotter, äldre syster till kung Erik Läspe och halte. Dotterson till kung Erik Knutsson av erikska ätten.
  • Filip Petersson var son till Katarina Knutsdotter, yngre syster till kung Erik Läspe och halte. Dotterson till kung Erik Knutsson av erikska ätten.
  • Knut Magnusson,  son eller sonson till Cecilia Knutsdotter, dotter till kung Knut Eriksson av erikska ätten. Knut var lagman i Västergötland.

Både Knut och Filip försökte efter valet 1250 störta nyvalde kung Valdemar men förlorade vid Herrevadsbro och avrättades.

Att de som förlorar ett kungaval lackar ur och börjar inbördeskrig må vara hänt. Det gör honom varken till legitim kung eller usurpator utan just till en kungaättling med temperament.  Tyvärr tenderar kungaättlingar med temperament och egna arméer att ställa till mycket skada, oavsett om de heter Filip, Valdemar eller Knut.

Ber om ursäkt för att Dick så ofta hamnar i skottlinjen. Han är en fantastiskt kunnig historiker, men han slarvar påtagligt ofta med fakta för att göra en historia lite bättre än den egentligen är. Samtidigt skriver han ena debattinlägget efter det andra där han som en typisk medelålders man klagar på dagens ungdom och att allt går utför.
För övrigt tycker jag inte att man ska vara så slarvig när man skriver vår tids stora epos om tidsperioden: Jarlens sekel.

Birger jarl och hans rosor

Stenhuvud föreställande Birger jarl
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.

Var rosen jarl Birger Magnussons personliga symbol? Frågan har kommit till jourhavande heraldiker som här rycker ut.

Det florerar uppgifter om att Birger jarl använde rosen som sin personliga symbol och grunden för det antagandet är att han som enda person i Bjälbo-ätten hade rosor i sin sköld.

Jag har samlat ihop några bilder som kan vara till nytta. De är tagna ur Emil Hildebrands ”Svenska sigillier” från ca 1860 och visar de tre kända vapensigill som Birger jarl använde, samt hans två ryttarsigill. Och en bild från Varnhems klosterkyrka (se ovan). Tillsammans ger det en grund att tolka Birger jarls vapen och hans rosor.

Var rosen Birgers personliga symbol?

På frågan måste jag säga både ja och nej.

Rosor är Birgers unika symbol, men först från 1257. Möjligen kan frånvaron av andra sigill inom Bjälbo-ätten göra att vi tror att hans bild är mer unik än den egentligen var, men han är onekligen ensam om dem i det källmaterial som finns bevarat.

Birger jarls sigill från 1230-taets mitt
Birger jarls sigill från 1230-talets mitt. Ur Hildebrand; Svenska sigillier.

Birgers första sigill, med strängar

Sigillet visar en enkel sköld med omskrift. Skölden visar ett lejon över tre strängar och är från c:a 1235 då han blir vuxen och själv kan underteckna dokument med sigill. Detta är det andra vapensigill med ett lejon för släkten Bjälbo som vi känner till. Birgers äldre bror Eskil använde tio år tidigare ett lejonvapen utan strängar. Strängarna kan därför vara Birgers sätt att göra ett unikt vapen för sig själv. Lejonet är utan tvekan hämtat från den erikska ättens vapensköld och visar därmed helt enkelt på att Birger är kungens trofasta man.
Strängarna kan också de vara hämtade från den erikska ätten för vi vet att de fördes av kung Knut Holmgersson (död 1235)

Notera att hans strängar går från uppe till vänster till nere till höger. I hans nästa sigill har det ändrats och samma gäller än idag.

Birgers andra sigill, från senaste 1254
Birgers andra sigill, från senaste 1254. Ur Hildebrand; Svenska sigillier.

Birgers andra sigill, med sjöblad

Det andra sigillet är känt från 1254, men kan cara äldre, det gäller inte minst hans stora ryttarsigill, som bör ha tillkommit på 1240-talet.
Birgers sköld har fått ”hjärtan” som egentligen är sjöblad (vår symbol hjärtan användes inte vid den här tiden på det här sättet, men det gjorde sjöbladen). Vapnet är känt från 1254 och det är intressant för hans son, kung Valdemar, hade just innan gjort sig ett nytt sigill med sjöblad kring sina lejon. Det har förövrigt även den danske kungen gjort. Birger väljer här sjöblad att följa sin kungs exempel.

Birger 2 visar också ett ryttarsigill, som var Birgers stora sigill (vapenskölden är på hans mindre kontrasigill, vilket även gäller nästkommande bild). Ryttaren har en sköld och en fana. Varken strängar eller sjöblad finns på dessa, utan här syns släktens grundvapen. Kanske av bekvämlighet, kanske för att det var skillnad på ättemannen Birger och individen Birger. Vi vet inte.

Birgers tredje sigill, från 1257
Birgers tredje sigill, från 1257. Ur Hildebrand; Svenska sigillier.

Birgers tredje sigill, med rosor

Från 1257 kommer det . Birger har nu bytt bort sjöbladen mot rosor på sitt kontrasigill. Birger är alltså i 45-årsåldern när han först böjar använda rosor, så att säga att det är hans unika symbol är lite fel. Hans stora ryttarsigill visar liksom det tidigare en ryttare med sköld och fana, endast lejon och utan strängar och rosor.

Birgers stenhuvud

Birgers stenhuvud från Varnhem. Är rosorna på pannbandet enbart prydnad eller betyder de att han är jarl/hertig eller betyder de att han är just jarlen Birger? Vi vet inte. Pannband betyder däremot att han är jarl/hertig – samma typ av prydnad ser vi i hela norra Europa. Kungar hade däremot krona och andra hade ingenting alls.

Gravmonumentet är enligt dateringar skapat i Birgers livstid och därför på direkt uppdrag av honom. Det sker ungefär samtidigt so han skapar sitt tredje sigill.

Om Birger ska anses ha använt rosor som en unika personlig symbol så gäller det alltså först från 1257, inte tidigare. Det är också nu han står på toppen av sin makt.

Valdemars första kungasigill från 1254
Valdemars första kungasigill från 1254. Ur Hildebrand; Svenska sigillier.

Valdemars första kungasigill

Valdemar. Visar dels kungens (då fem år gammal) stora sigill, på tronen, och hans lilla kontrasigill.
Liksom Birger i hans andra sigill finns sjöbladen med här. Valdemar har emellertid som medlem av erikska ätten inte sin lågättade fars vapen utan sin förnämare moders sköld med de tre lejonen/leoparderna.
Lejonet är dessutom krönt, vilket i Sverige var ett tecken på kunglighet.

1250 undertecknar Ingeborg (Birger jarls fru, kung Eriks syster) ett brev med makens vapenbild. Det är endast ett lejon över strängar, inga sjöblad. Hon använder alltså inte sin släkts vapensköld, som sonen kommer att göra.

Erikska ättens vapen är bara känt från 1224, men har då samma lejon som kung Valdemar: tre krönta lejon/leoparder, men utan sjöblad.