Heraldikernas formella kompetens

När jag 1993 kom med i Svenska Heraldiska Föreningens styrelse var fixeringen vid irrelevanta titlar bland det första som jag ville ändra. Ända sedan dess har jag facinerats av hur heraldiker använder sig av titlar. 

Titlar är bra. Det visar vilken kompetens en person har utan att personen behöver genomgå nya tester vid varje nytt möte. Kompetensen har redan bekräftats en gång.

Men man kan ha kunnande även utan titel/formell kompetens. Problemet är bara att denna kompetens inte kan valideras om personen inte genomgår någon form av test. I skolans värld finns redan denna valideringsmöjlighet upp till gymnasial nivå (den borde kunna införas högre upp med, men det kanske är för känsligt).
Inom heraldiken får vi helt enkelt vara lyhörda och se vad folk producerar. Om detta och dessa handlar inte denna text.

Falsk kompetensöverföring

Sedan har vi ju titlar som faktiskt inte säger någonting alls om det man gör. Att jag är journalist säger ju inget om min kompetens inom skogsbruk och skulle jag vara med. dr. betyder det inget när min kompetens inom heraldisk konst ska värderas. Det betyder inte att jag inte skulle kunna ha kunnandet (se ovan om validering), men om jag presenteras/kräver att bli presenterad med den titel sker en kompetensöverföring som är olämplig. Detta fel sker påfallande ofta inom just heraldiken, mer ofta än inom nästan alla andra områden.

Ett exempel på detta är SHS senaste nyhetsbrev, där det står:

”SHS bestyrelsesmedlemmer Ph.D. Antti Matikkala er i august måned blevet udnævnt til fuldt medlem af AIH, Académie International d’Heraldique. Samtidig blev SHS’s næstformand og sekretær, jur.dr. Martin Sunnquist valgt til associeret medlem. Akademiet er en international organisation, der befordrer heraldikken som historisk hjælpevidenskab, blandt andet gennem de årlige internationale konferencer og kollokvier hvor forskere mødes og præsenterer deres forskning og belyser heraldikken gennem et fælles tema, som nu sidst i Glasgow. Antti Matikkala er medlem af det finske rigsarkivs heraldiske nævn og skriver for øjeblikket på en historik over de to nationale ordener, Finlands Hvide Roses og Finlands Løves Ordener. Han skrev doktordisputats ved Cambridge med titlen The Orders of Knighthood and the Formation of the British Honours System, 1660-1760. Martin Sunnquist har forsket i beskyttelsen af personlige våbener og skrev doktordisputats i retshistorie ved Lunds universitet, Konstitutionellt kritiskt dömande: förändringen av nordiska domares attityder under två sekel.” [min fetstil]

Martin Sunnqvist är utan tvekan en person som verkligen ska med i  Académie International d’Heraldique, liksom Matikkala. Men där Matikkalas doktorsavhandling berör ämnet och ger honom formell kompetens inom heraldiken har Sunnqvists avhandling inget alls med saken att göra. Ändå väljer man att ta upp detta istället för att fokusera på hans tidigare uppsats i ämnet (se nedan) och i övrigt bara ha med hans akademiska titel – som dock inte ens den har med saken att göra. Det är verkligen synd att man fortsätter, för jag ser så tydligt i våra samtal heraldiker emellan, speciellt när det kommer till att välja in nya personer, att många många fler heraldiker än rådigt väljer att luras av kompetensöverföringsfällan. För ett riktigt bra exempel i frågan, se sammansättningen av Heraldiska nämnden där heraldisk kompetens aldrig är ett urvalskriterium även om det alltid så hävdas.  Men bra konsthantverkare eller allmänhistoriker kan ledamöterna däremot vara, och respekt för det. Synd bara att respekten inte går åt andra hållet.

Formell kompetens inom heraldik

När det kommer till personer som har formell kompetens på universitetsnivå inom ämnet heraldik är dessa få. Med formell kompetens räknar jag här de som har skrivit en uppsats på minst kandidatnivå (c-uppsats). Har du som lärare inom grundskolan  skrivit en c-uppsats kring fabeldjur inom heraldiken har du faktiskt mer formell kompetens än en person som är med. dr. med docenttitel som skriver om samma ämne. Jag säger det för jag ser och hör att många heraldiker tenderar att göra just detta felslut när de tror sig se till kompetensen men snarare fokuserar på social status.

Vilka har då heraldisk kompetens? Självklart vet jag inte alla, men en handfull personer i Sverige  tycker jag är värda att nämna. Det finns säkert fler, så tipsa mig gärna om dem.

Jan Raneke

Fil. dr inom heraldik vid konstvetenskapliga institutionen. Jan är den enda heraldiker i modern tid om doktorerat på heraldik.
Det går att ifrågasätta hans arbeten på olika områden men det går inte att komma ifrån att han är den enda som vågat och lyckats skriva en avhandling inom ämnet.

Davor Zovko

Skrev sin magisteruppsats om heraldisk pedagogik och tog där upp flera andra heraldiker som då hade skrivit om heraldik på universitetsnivå.

Eric Bylander

Hans ”Kommunvapenrätt” (1998)  var en kandidatuppsats som tog fasta på  de offentliga vapnens rättsliga ställnit. Och den var inte så god som kommunerna trodde och ännu tror.

Johanna Hellström (då Arnell)

Skrev sin kandidatuppsats för lärarelinjen om fabeldjur inom svensk medeltidsheraldik och klassificerade bruket tad utifrån ett konsthistoriskt perspektiv.

Torbjörn Bolling Landtblom

Skrev så sent som 2014 en kandidatuppsats om Släktvapenrätt – om dess ursprung och framväxt i Sverige vid Lunds universitet.

Jan-Erik Olsson

Skrev en kandidatuppsats om Heraldik i Eksjö stad utifrån ett konsthistoriskt perspektiv.

Elsa Fagerholm

Skrev 2004 om Kommunala vapen i varumärken (Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå) vid Lunds universitet/Juridiska institutionen.

Claus Berntsen

Skrev 2007 en kandidatuppsats i Lund (Centrum för teologi och religionsvetenskap) om heraldik i Svenska kyrkan, närmare bestämt timbrering av det tredelade ämbetets vapen

Vladimir Iserell

Skrev 2011 en kandidatuppsats om släktvapenrätt : Det rättsliga skyddet för släktvapen i Sverige Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle i Luleå

Jesper Wasling

Skrev 1998 en magisteruppsats i Göteborg (Historiska institutionen) om häroldsämbetets utveckling i Skandinavien utifrån ett socialpolitiskt perspektiv.

 Martin Sunnqvist

Skrev 2001 uppsatsen ”Släktvapenrätt – en jämförande studie av den historiska och nutida, engelska, tyska och svenska rättsliga regleringen av släktvapen och dess förhållande till varumärkesrätten” (Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå)vid Lunds universitet/Juridiska institutionen
Detta är en en klassiker som ligger till grund för alla efterkommande studier i ämnet

Svensk flagga på franskt vis

 

Svensk flagga
Svensk och norsk flagga på franska, mitten av 1800-talet

Se Sveriges gula och Norges rödkål kokard i franskt tryck från mitten av 1800-talet. 

Källan till bilden är något franskt bildverk som visar upp Europas länders uniformer, flaggor och riksvapen. Eftersom Sverige och Norge var i en union så var det förstås naturligt för samtiden att det var samma land.
Just det är underligt, att vi idag inte vill kännas vid att det var så samtidigt som vi utan besvär (även norrmän) ser det som helt naturligt att Danmark-Norge var ett (1) land.

Men det som förvånade mig här var att fransmännen var så intresserade av att visa upp kokarden, en tygrosett som sällan fyller någon funktion i Sverige. Idag finns den kvar i ordenssammanhang, men det är bara de mest engagerade falerastikerna som har koll på alla dessa kokarder. Men gul ska den tydligen vara, den svenska bandrosetten.

Vad är en kokard?

En kokard är en bandrosett eller knapp, ofta i nationalfärgerna, som används som märke på olika huvudbonader. Kokarder började bäras redan på 1600-talet, då olika kompanier bar sina chefers färger i kokard.

 

svensk flagga
Svensk och norsk flagga med uniformer på franska, mitten av 1800-talet

Konferens om akademiernas symbolspråk

Vilka symboler använder våra universitet och högskolor för att visa på sin akademiska status och hur har detta förändrats genom seklerna? Detta är ämnet för den 9e heraldiska konferensen.

I maj 2017 kommer Societas Heraldica Lundensisk att arrangerar den nionde nordiska heraldiska konferensen. Temat blir Heraldik och ceremonier vid akademin, Universitetens och studenternas symbolvärld. Konferensen kommer bland annat att behandla universitetens sigill och vapen, studentnationernas vapenbruk, de akademiska symbolerna och deras historia och studenternas egna vapen. Föredragshållarna är både nordiska och internationella specialister på dessa områden.

Själv har jag skrivit  om ämnet i artikel ”Symboler för högskolor och universitet”. Det är en ingång till ämnet.

Den målade hjälmen

Trivia

Visste du att:

Under 1100-talet var ofta de koniska hjälmarna målade med ett tecken. Först senare utvecklades hjälmprydnaderna. För att de skulle ske krävdes att kodhjälmen ersattes av tunnhjälmen, vilket skedde från omkring 1200.

Men sen gick det snabbt. Från 1230-talet kunde en hjälm användas som sigillbild i stället för skölden. Vanligast var detta bruk i England, men det förekom runt om i Europa.

I Skandinavien blir hjälmen inte en erkänd identifikationsbärare förrän omkring 1300.

Grattis!!! Svenska Heraldiska Föreningen, på din 40-årsdag.

Svenska Heraldiska Föreningens vapen. Teckning: Thomas Falk
Svenska Heraldiska Föreningens vapen. Teckning: Thomas Falk
Idag, 10 september, är det 40 år sedan Svenska Heraldiska Föreningen bildades på Södra Vägen i Göteborg.
1985, på bokrean, upptäckte jag heraldiken efter att ha köpt Ottofried Neubeckers bok Heraldik på Wolds bokhandel i Borås.
1987 upptäckte jag Svenska Heraldiska Föreningen efter att ha brevväxlat med Carl-Axel Rydholm, då sekreterare och redaktör i nämnda förening. Sedan dess har jag varit med och även jag kom med tiden att vara sekreterare och redaktör i nämnda förening.
Tänka sig vad tiden går när man har roligt.
Bild på SHFs styrelse 1976.
SHFs styrelse 1976. Från vänster till höger. Ingvar Torefalk kassör, Ebbe R:son Mark ordförande, Carl-Axel Rydholm sekreterare och Carl-Axel Flach.
Det var dessa fyra män som bildade föreningen. Idag finns ingen av dem kvar men jag skänker dem en tanke ändå.

Krossa släktens vapensköld

Coat of Arms for the noble family Trafvenfelt no 519
Coat of Arms for the noble family Trafvenfelt no 519

Traditionen säger att släktens vapen ska krossas när siste manlige arvingen dör. Senast det skedde i Sverige var 1937 för en medlem av släkten Trafvenfelt.

Jag har faktiskt inte hittat en opålitlig källa till när bruket börjar, men det känns som en rätt sentida tradition som bygger på den äldre traditionen att bryta den dödes sigill.
Att den är mer sentida, typ renässans, bygger jag på att man innan dess sällan hade en (1) släktsköld utan att vapnen briserades lite hur som helst. Inte minst i norra Europa. Det var inte givet att två bröder hade samma vapen, även om de mest sannolikt hade snarlika vapensköldar.

Den Trafvensköld som fick sin sköld bruten 1937 var läraren, majoren och landskapsmålaren Hjalmar, som dog och begravdes i Askersund.
Läs mer om släkten Trafvenfelt på adelsvapen.com

 

Knut Långes vapen

Omslag/Cover för Vapenbilden #107:2016
Omslag/Cover för Vapenbilden #107:2016

Mats Persson skriver om Knut Långes vapen i Vapenbilden #107:2016.

Knut Långe är en heraldiskt spännande figur i 1200-talets heraldik. Han är den förste, och förutom Höldo lagman ende, som har ett ryttarsigill utan att vara kung, jarl eller hertig (låt vara att han blev kung något senare).

Han är den förste som har sitt heraldiska vapen på ett mynt, och därmed den förste som skapar ett riksvapen. Ändå vet vi inte riktigt hur det såg ut.

Om detta och denne kung Knuts heraldik skriver Mats Persson på ett mycket intressant och givande sätt i nya numret av tidningen Vapenbilden som du får om du är medlem i Svenska Heraldiska Föreningen.

 

Svenska Heraldiska Föreningen den äldre

Visste du

Att det har funnits en annan förening med namnet Svenska Heraldiska Föreningen?

Den bildades i Stockholm 1911 och var i praktiken verksam i några år. Under den tiden hann den med att ge ut en årsskrift som, tycker jag, mer visade hur 1900-talets heraldiska samhälle skulle se ut än hur det hade sett ut under 1800-talet. Den är helt enkelt rätt modern för sin tid.
Medlemmar var bland annat Adam Lewenhaupt och Harald Fleetwood.

En fientlig stämning

När nuvarande Svenska Heraldiska Föreningen bildades 1976 ansåg faktiskt ganska många inom det svenska (nordiska?) heraldiksamfundet att det var en stöld att ta det namnet, speciellt eftersom någon som hade varit medlem på 10-talet då ännu var i livet (vad just denna person tyckte framgick aldrig, den var bara en bricka i spelet).
Den här hos många närmast fientliga stämningen tillsammans med det faktum att SHF hade sitt säte i Göteborg gjorde att nästan ingen stockholmare, och absolut ingen heraldiker, ville/vågade vara med i föreningen förrän långt in på 90-talet.

Allt detta finns att läsa i både samtida artiklar och i Svenska Heraldiska Föreningens korrespondensarkiv.

Ibland blir prestige kontraproduktiv.

 

Den absolut siste riddaren

Trivia

Visste du att:

Den Tysk-Romerske kejsaren Maxmilian I kallades ”Den siste riddaren” när han under sent 1400-tal försökte återuppväcka torneringarna. De var då inte längre moderna i sin ursprungliga form.

Den form av tornerspel som sedan blev moderna, och som i Sverige kallas karuseller, är mer lek än tävling och deltagarnas skicklighet var nog inte i närheten av deras föregångare 200 år tidigare eftersom utrustningen inte längre var del av samtidens krigsteknik.

 

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia