Medeltidsdagen 2015 på Torpa stenhus. Två stridande grupper möts med fanor, sköldar och svärd.
Det är kul med dessa entusiaster som återskapar medeltiden. I just den här bataljen ser vi Sveriges och Danmarks flaggor så som de faktiskt och uttryckligen beskrivs i samtida källor rörande slaget på Brunkeberg 1470.
Sverige hade alltså ingen korsflagga vid den här tiden utan använde genomgående tre kronor-motivet, s:t Eriks baner.
Nu är visserligen stridsvimlet inte helt korrekt. Skölden hör till exempel hemma på 1300-talet medan riddaren i rustning hör till sent 1400-tal. Men vad gör väl det. Det är ju bara ett event och var för sig är de ändå rätt trovärdiga.
Tyvärr har ingen av de stridande den typ av kläder som vi av andra samtida källor vet att de svenska männen hade omkring 1500. Det var raka långbyxor.
Sveriges tre kronor är inte unika som motiv i vapen. Också i engelska vapen hittar vi de tre kronorna. Bakgrunden till dessa kronor är det ”fantasivapen” som engelska härolder gav till helgonkungen Edmund på 1200-talet. En speciell teori har lanserats av C W Scott Gilles.
I boken ”The romance of heraldry” av G W Scott Gilles (3:e upplagan 1951) tar författaren upp varför de engelska härolderna valde kronor till symbol för kung Edmund och East Anglia.
Skälet är lite oväntat inspiration från Sverige.
Visserligen finns det i texten inget direkt stöd för antagandet att det var häroldernas motivering men det är Scott Giles tolkning. Bakgrunden var att East Anglia saknade vapen och inte heller hade en given symbol till skillnad från de övriga sydengelska kungadömena.
Arvet från sachsarna
När härolderna på 1200-talet fick för sig att skapa fantasivapen åt härskare och kungariken från tiden före heraldikens upptäckt sökte de sig tillbaka i historien på typiskt medeltida vis.
Kent fick saxarnas vita häst (som hos Scott Gilles sägs vara Sleipner) som ännu kan ses på kullar i regionen.
Wessex, upptäckte man, förde en drake som var med kung Harold i slaget vid Hastings 1066. Samma drake ska ha funnits redan när västsaxarna (Wessex) landsteg i trakten av Southampton kring år 500. Draken bars tydligen också i slaget vid Burford 752 när Wessex besegrade hären från Mercia.
Sydsaxarna för svalor men deras vapen kan svårligen beläggas till den saxiska eran utan har mer att göra med den normandiska ätten de Arundel. Det franska ordet för svalor är hirondelles.
Middlesex för ett speciellt svärd som påminner om turkarnas sabel men som kanske kommer från Skyterna. Så säger Scott Giles och visar att 1200-talets härolder hade denna symbol som tecken på östsaxarna (i Essex och Middlesex)
I norr härskar danerna
Den vita hästen Sleipner är inte den enda av Odins följeslagare som fick ett heraldiskt efterspel. Korparna Hugin och Munin (de kallas Mind and Memory av författaren) förekommer också som heraldiska symboler. Korpen fördes på baner och sköldar som fanns längst fram i de danska flottor som attackerade de brittiska öarna. Idag finns korpen i Lerwicks vapen men i övrigt är den noga utrensad. Fulham har dock ett svart vikingaskepp i sitt vapen som minne av tiderna. Samma symbol finns i vapnet för Wandsworth.
Ytterligare en nordisk symbol som engelska härolder plockade upp var den norska yxan som minner om Olaf den helige. Denne norske kung stödde Anglerna i deras kamp mot danskarna och därför syns en yxa instucken en krona i Bermonseys vapen. Här fanns också en av de få engelska kyrkor som var helgade åt helgonkungen Olaf.
Kronan följer över havet
Folkgruppen Angler, mer kända som anglosaxare, kom enligt författaren och medeltidens härolder, från Sverige. Därför var det självklart att ge det gamla kungadömet East Anglia samma sköld som fördes av ursprungsriket Sverige. Det var ju trots allt samma härskargrupp och möjligen ursprungligen samma land. Edmund den helige var den siste kungen över East Anglia och han led martyrdöden i ett slag mot danerna. Martyrskapet gav hans sköld de pilar som korslagda ligger i varje krona.
Som sig bör för en kunnig heraldiker noterar Scott Gilles att svenskarna ännu idag för tre kronor som vapen för sitt rike. Ursprunget är medeltida och försvinner således långt bak i historiens töcken.
Colchesters röda sköld men ett vitt trädkors har också de sin bakgrund i East Anglias vapen, men korset är en påminnelse om en legend från den romersk-brittiska tiden. Universitetet i Oxfords vapen är också det ett arv från legenden om East Anglia.
Vidare mot Irland
Men historien stannar inte i East Anglia. De tre kronorna fanns tidigare i Irlands vapen och lever ännu idag i vapnet för Munster. Dessa kronor korsade den irländska sjön redan under den Anglo-saxiska perioden när erövrarna från England stred under Edmund den heliges baner. På så sätt visar, enligt författaren, heraldiken ett band mellan Sverige, East Anglia och sydvästra Irland.
Teorins svagheter
Teorin passerar tyvärr så fort att författaren inte tar upp att vapnet Tre kronor då (1951) inte var belagt före 1363. Idag är det känt från c:a 1335 men därifrån är det en bit kvar ner till preheraldisk tid.
Kanske har han gått på traditionen att vapnet bars av Erik den heliga som var kung omkring 1160 vilket då placerar tre kronor i Sverige tidsmässigt före de uppträder i England. Att kronorna förekommer på mynt samtida med de engelska härolderna gör ju att det för en nutida människa finns ett tydligt samband. Frågan är bara hur väl de svenska mynten var kända i England. Inte alls, skulle jag tro att man kan enas om.
De två sidorna som tar upp ämnet visar i stället på hur lätt det är att gå vilse i historien när man med facit i hand försöker finna samband som kanske inte alls fanns där för dåtidens aktörer.
Även författaren själv tycks vara förvillad av årtalen. Hur kronorna kunde föras över till Irland av en erövrararmé innan härolderna på 1200-talet skapar Tre kronor-vapnet förklaras nämligen inte.
Så även om jag inte alls tror på historien så är det en kul anekdot och en tänkevärd historia för svenska heraldiker som bara tror att vi inspireras av andra men inte ger något tillbaka.
Symboliken är tydlig för den som kan sina ordvitsar. Släkten Mutka har sedan sin ankomst till Borås främst ägnat sig åt det textila. Vapentagaren själv är textildesigner hos Sveriges främsta skjorttillverkare. Därför var det naturligt att använda en heraldisk tiger, en TYGER.
Denna Tyger håller i hennes fall i en passare som är en symbol för hennes intresse för och kunskap i inredningsarkitektur. Systern har en Tyger som håller i en synål och ytterligare varianter är på gång.
Färgerna är purpur i guld.
Vapnet är inte registrerat men finns publicerat i Svenska Heraldiska Föreningens matrikel.
Mutka family Coat of Arms with a heraldic Tiger (Tyger). Artist: Ronny Andersen.
Nu får Migrationsverket en ny logotype. Och det är inte så imponerande.
Självklart ska en myndighet förändra sin logga emellanåt, one minst om den förra var så intetsägande som Migrationsverkets. Och jag har inga synpunkter på att den nya inte heller är heraldisk, även om jag tror att en myndighet av det här slaget skulle vinna mer än det förlorar på att ha en strikt myndighetslook.
Det jag har synpunkter på är att den är så trist och – viktigare – att den inte har samma stil inom sig själv. M:et och V:et har helt uppenbart ett annat uttryck än kronan ovanför.
Migrationsverkets gamla logga.
Statsheraldikern tycker till
Eftersom det är en kunglig krona inblandad, och en statlig myndighet, har Statsheraldikern fått tycka till och godkänt efter att ha fått igenom vissa förändringar. Bra där! Mer än så kan man inte begära av statsheraldikern. Enligt den konversation som Norrköpings Tidning läst mellan logotype-makarna och statsheraldikern har det funnits synpunkter på ett förslag och man har till slut nått en kompromiss.
Loggan kommer att godkännas av Heraldiska nämnden under dess möte i oktober.
Här kommer en diskussion om purpur i debattform. Ett exempel på hur man kan resonera och argumentera.
Den som hr följt mig vet att jag gärna tar upp heraldikens idéer och dessutom gärna diskuterar dem. I helgen satt jag därför och hittade på en fiktiv dialog kring purpur med argument för och emot.
Samtalet är i form av en brevväxling. Vem har rätt och vem har fel? Eller har båda rätt och fel på samma gång? (läsaren vet att jag är pro-popur så därför har min text säkert slagsida mot den åsikten)
Bilden ovan visar varianter av purpur. Ha med den i tanken och fundera på vilken nyans som du tycker är den heraldiskt lämpliga purpur-färgen, oavsett vad du tänkt att den ska användas till.
För övrigt valde jag ordet ”dispyt” till rubriken för att det gav det hela lite mer krydda. Och erkänn, det funkade för du läser ju 🙂
Herr A
Broder!
Min motvilja mot purpur i heraldiken är av praktiska skäl, inte teoretiska. Det finns i praktiken inte två personer som har samma uppfattning om purpur och om den är synonym med violett, lila eller gredelin. I vapenmålningar och i avbildningar i vapenböcker är purpur spridd i varianter över ett brett fält mella rött och blått, vilket gör tinkturen purpur meningslös. Människans färgsinne i kombination med bristande reproduktionsteknik är för okänsligt mellan rött och blått.
Bästa hälsningar
A
Herr B
Bäste A
Det var väldigt vad du var emot purpur. Men din argumentation mot purpur känns tillkrånglat teoretisk och utan empiriska belägg.
Därför måste jag lägga fram argument mot dina.
Har du inte tänkt på att dina argument emot, att färgen avbildas så olika, också diskvalificerar alla andra tinkturer. För visst är det så att blått, grönt, gult och rött avbildas på flera olika sätt. Ja även svart och vitt varierar en hel del – den första i styrka och den andra genom variationen silver/vitt.
Jag fört min del har aldrig stött på någon som har svårt att skilja mellan purpur och blått eller rött. Jag undrar ärligt om du själv har stött på någon som har de problemen?
Purpur bör, anser jag, i vardagligt tal likställas med lila, eftersom detta färgnamn kommer till svenskan så sent som sekelskiftet 1800, men är det färgnamn som idag används för blandningen av rött & blått (jmf grönt). Men om man likställer den med gredelin eller indigo må vara hänt. Trots allt finns det mängder av gröna färger som trots alla dess undernamn alltid kallas gröna och inte blå eller gula fast grönt är en blandning av just blått och gult.
Det som talar för purpur och emot din argumentation är att man tidigare alltid sett att ett vapen är av purpur och inte blått eller rött, trots de inneboende variationerna. Och detta under en tidsperiod av 800 år.
För övrigt skiljde man inte mellan blått och svart när heraldiken var ung, varför blått borde utgå. Eller så är det så att vi numera lärt oss se skillnaden.
Men jag lyssnar gärna på fler argument från din sida om varför just purpur ska bort.
Bästa hälsningar
B
Herr A
Bäste herr B
Min motvilja mot purpur i heraldiken är rent praktiskt betingad. Det mänskliga färgseendet är betydligt mindre känsligt för variationer omkring purpur än omkring andra tinkturer. Det må vara att teoretiskt sett avståndet mellan rött och blått i färgtonkretsen är detsamma eller till och med större än t ex mellan rött och gult, men osäkerheten omkring purpur gör att den kan vara belägen i ett godtyckligt läge med större variationer än t ex blått. Jag är övertygad om att vetenskapliga undersökningar skulle visa att dessa variationer skulle vara mycket större för purpur än för andra tinkturer.
Bästa hälsningar
A
Herr B
A,
Jag förstår dina tankar, men faktum är att du bygger din syn på vad som ska gälla all heraldik på personligt tyckande. Det tycker jag är för dåligt underlag.
Om vi ska ta ställning till ett problem förutsätter jag att vi angriper problemet från många håll. Vi måste se till praxis i Sverige likväl som i andra heraldiska kultursfärer, vi ska se till vad handboksförfattarna säger och vi måste se till samhället omkring oss.
Gör vi inte det riskerar vi att ta fram regler som saknar legitimitet och det gör att vi som expertråd också saknar legitimitet. Experten ska helt enkelt veta bäst, inte tycka mest.
Därför kan vi inte hävda att en vetenskaplig undersökning skulle komma fram till vad vi tycker, den måste först göras och sedan utvärderas och sedan valideras.
Att purpur har, av tradition, ett större spann än ändra tinkturer håller jag med om. Men den relevanta frågan är ju hur detta inverkar på betraktarens sätt att uppfatta tinkturen som unik. Och här finns det klara vetenskapliga undersökningar liksom utprövad erfarenhet att purpur är en egen färg som i våglängd och färgupplevelse avviker från såväl rött som blått.
Som jag uppfattar det uppfyller purpur alla kriterier för att vara en egen heraldisk tinktur. Därför skulle jag inte kunna säga nej till den ens om jag tyckte annorlunda.
Bästa hälsningar
B
Herr A
B!
Hur kan du skriva att faktum är att jag bygger min syn på vad som skall gälla all heraldik på personligt tyckande? Faktum är däremot att purpur är en tinktur som är oklart definierad och därtill upplevs synnerligen olika mellan blått och rött av skilda personer och har inte med tyckande att göra. Därför är purpur olämplig som heraldisk tinktur. Att purpur måhända historiskt betraktats som en ”finare” tinktur ändrar inte detta faktum. Skulle du kunna tänka dig att komponera t ex en sköld med i silver ett antal röda stolpar omväxlande med purpurstolpar?
Bästa hälsningar
A
Herr B
Hej A,
Om man inte uppger något annat skäl än att man tycker att det är opassande, hur ska det kunna tolkas som annat än tyckande? Och jag pratar nu i rent vetenskapliga termer, för jag vet att du har stora kunskaper i heraldik.
Vad jag eftersöker är helt enkelt att vi (alla heraldiker) höjer nivån på den teoretiska diskussionen. Om man påstår att något förhåller sig på ett visst sätt, då hänvisar man till källorna för sitt påstående. Det är vetenskap.
Vill man däremot ändra på något som är etablerat så får man argumentera för det. Det är politik, för politik är vilja till förändring alternativt motvilja till förändring.
Vetenskap och politik står på sätt och vis mot varandra, men de är lika ofta varandras följeslagare. Så länge man förmår skilja på deras uppgifter. Politiken är vårt uttryck för hur vi vill att det ska vara, vetenskapen vårt uttryck för hur det har varit. Inget är evigt och ett förbud mot purpur skulle vara ett politiskt beslut för hur heraldiken ska vara i framtiden. Just den inriktningen är jag emot, men skulle jag ha blivit nedröstad skulle jag fogat mig i det.
Det vetenskapliga i purpur-frågan är att purpur har varit en heraldisk färg på i vapenkonst och vapenteori sedan heraldikens första sekel och den historien kan man inte ändra på.
Är inte det här sättet att resonera mer gångbart om man ska kunna förklara och definiera heraldiken som vetenskap?
På ditt direkta påstående om att man skulle blanda ihop purpur med blått eller rött säger jag nej. Det gör man bara inte såvida man inte är färgblind. Men då blandar man lika gärna ihop blått och svart eller rött och grönt eller brunt och rosa (irrelevant i heraldiken, men något jag själv lider av). Andra fel i människans sätt att uppfatta färg finns inte, mer än som extrema undantag.
Att purpurfägens nyans kan definieras en aning olika må vara hänt. Men det är ju ett problem som statsheraldikern redan har löst för svenskt vidkommande. Färgkoden står på hans hemsida. Den avviker visserligen från College of Arms nyans, men det gör å andra sidan hans blåa, röda och gröna nyans också.
På din direkta fråga (Skulle du kunna tänka dig att komponera t ex en sköld med i silver ett antal röda stolpar omväxlande med purpurstolpar?) svarar jag ja. Om jag erkänner purpur som en färg så kan jag självklart inte säga nej till att använda den i en sköld. Det vore ju inkonsekvent.
Den oställda följdfrågan blir då om jag tycker att det är en bra komposition. På den frågan är svaret nej, men det gäller även ett vapen där man ersätter purpur med blått, grönt eller svart. Men nu är vi inne på smak och inte på heraldisk teori.
Jag bryr mig inte heller om huruvida purpur har ansetts som en finare tinktur eller inte. Jag bryr mig bara om dess existens. Andra värderingar är ofruktsamma i min värdering av heraldisk färglära.
Glada hälsningar
B
Herr A
Broder!
Tydligen definierar vi två begreppet tyckande olika. Jag tycker t ex att grönt är en mindre attraktivt i vapen än rött och blått, liksom att en sköld med många tinkturer eller ett stort antal allmänna föremål är föga attraktiv. Detta är ett tyckande. Att en tinktur mitt emellan rött och blått är mindre tydlig och därför mindre lämplig är däremot absolut inget tyckande, liksom inte heller en tinktur mitt emellan blått och grönt eller emellan grönt och gult eller emellan gult och rött. Som varje heraldiker inser är åtgärder som främjar skillnads- och distingtivitetsgraden hos vapen inte en smaksak. En vetenskap, inte minst heraldik, innefattar mycket väl även skilda lämplighetsåtgärder.
Eftersom det är min födelsedag idag så hyllar jag mig själv. Varför ser vårt släktvapen ut som den gör? Vad betyder symbolerna? Här är berättelsen om min vapensköld.
Någon gång i mitten av 80-talet fick jag upp ögonen för heraldiken. Det tog inte lång tid innan jag tänkte att jag skulle göra en vapensköld men det tog lång tid innan den blev klar. Flera år faktiskt, och efter närmare 50 helt olika idéer som ritades upp för hand och färglades.
Vapensköldar och sigill är inte bara för adeln. Redan kring 1300 hade borgerskapet hakat på trenden.
Det är lätt att tro att endast frälsemännen hade vapen för det är dem vi ser i våra kyrkor och i våra historieböcker, även de heraldiska. Men självklart fanns det även andra som använde heraldiska emblem och liknande tecken.
Första sigillet och första vapnet
1297 sätter köpmannen Johan Skule sitt sigill under en urkund. Det första borgerliga sigillet i Sverige. Sigillet innehöll ett bomärke, men inget vapen. Skulle var verksam i Stockholm men lite är känt om hans övriga nyttjande av märken.
Det tar ytterligare tjugo år innan det första borgerliga vapnet är känt. Det återfinns i stockholmsborgaren Henrik Sunnedach sigill år 1320. Sigillet visar både en vapenbild i en sköld och där ovan ett bomärke.
Det är inte vanligt med borgerliga vapen i svensk-finsk medeltid, men de finns. Hur vanliga de var i verkliga livet vet vi inte för mörkertalet är stort. Och här kan vi verkligen tala om mörkertal för ytterst få handelsbrev och andra dokument har överlevt till vår tid. Det vi kan tro är att borgerliga vapen under 1300-talet främst har använts av borgare med ursprung i norra Tyskland eller med nära relationer dit.
På 1400-talet blir borgerliga sigill bland svenska präster vanligare men någon anstormning är det inte frågan om – den kommer först under 1600-talet.
Vaxljus, purpurtyg och en huggen sten, det var önskemålet inför begravningen.
1360 skriver Lüdeke Sidensnor sitt testamente kring begravningen. Det är hans ”vita kuvert” där han beskriver hur hans död ska komnas ihåg. Lüdeke tycks ha varit en man på resande fot för hans testamente tar hänsyn till att han ofta besöker både Danmark och Sverige fast hans hem är i Lübeck.
Om han dör i Lübeck ska 30 lybska gyllen användas till vaxljus, ett purpurkläde till den enkla träkistan (det ska in hyras vilket betyder att det ska följa med kistan nere i jorden) klockringning och annat som behövs. Om han inte skulle dö i Lübeck, ska man likväl här hålla en minnesfest med anledning av hans begravning såsom han vore närvarande. På hans gravsten ska stenhuggaren hugga in hans namn, de fyra evangelistsymbolerna och hans vapensköld. För detta avsätter han 15 lybska gyllen.
Dör Lüdeke inte i Lübeck ska stenen läggas på hans grav där han blir begravd oavsett om det är i Danmark eller Sverige. Dör han i Lund vill han bli begravd framför högaltaret i Mariakyrkan. Se vidare DS nr 6247.
Nu undrar jag om det är någon som har sett hans gravsten? Blev den som han önskade?
Källa
Tryckt: DD III:5, nr 294
Regesten der Lübecker Bürgertestamente des Mittelalters II (1977), s. 236 f., nr 824
Heraldisk utsmyckning på fasaden till Borås rådhus från tidigt 1900-tal. Foto: Jesper Wasling.
Se dig omkring i en stad. Det är inte ofta du ser ett heraldiskt vapen som inte är stadens eller statens, eller hur?
Men varför är så? Heraldik förekommer ju på äldre byggnader så varför inte på nyare?
Kanske har det med en viss förordning från 1800-talet att göra. I en kung skrivelse (=från regeringen) från den 14 augusti 1885 sägs det att ”intet vapen må anbringas å offentliga byggnader, minnesvårdar, fanor, standar eller mynt utan efter riksheraldikerns hörande.”
Min erfarenhet från den offentliga sektorn och hur man ser på myndighetsbeslut är att när regler tas för att få ordning på en företeelse som man anser är trevig men vildvuxen så tenderar den att försvinna. Reglerna som är till för att göra något ordningsamt tolkas som att det blir ett förbud eftersom det presenteras som just ett förbud – som i skrivelsen här ovan.
Kanske kanske får vi tillbaka privatheraldiken och annan privat symbolisk utsmyckning på våra fasader i framtiden, men jag är skeptisk.
Dagens statsheraldiker har inget med offentliga heraldiska utsmyckningar att göra, såvida inte byggherren så önskar.
Statsheraldikern är för övrigt positiv till dylika utsmyckningar så tveka inte att höra av er till dem för att veta hur ni gör det bästa och snyggast.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
