Vapen för den danska adliga familjen Adeler. Bild: Ronny Andersen
Till alla som vill veta mer om dansk heraldik. Dansk adelsförening har numera ett bra bildregister på sin hemsida.
För några dagar sedan skrev jag om den tydligen stora bristen på dansk heraldik. Därför vill jag här passa på att säga att det finns åtminstone en sida som är värd att titta lite extra på: medlemsregistret för Adelsforening.
Här presenteras omkring 225 danska adelsvapen vilket är en imponerande samling. Vapnen har elegant tecknats av Ronny Andersen, men innehåller bara skölden. Hur hjälmprydnaden ser ut får vi inte veta, och blasoneringar finns inte heller.
Men detta är en överkomlig brist för det viktiga är att det nu finns minst en riktig sida med dansk adelsheraldik.
Att sedan en hel del av vapnen är riktigt gräsliga, heraldiskt sett, kan varken konstnären, föreningen eller dess nu levande medlemmar lastas för. Vapnen är helt enkelt ett barn av sin tid.
Bloggen Phaleristica är som vanligt läsvärd. Nyss tog den upp kungens utdelande av -medaljen och hur problematisk den är. Och jag tycker i vanlig ordning att den är ännu mer problematisk än Phaleristica.
Konungens medalj är en arbetsgivarbelöning till anställda, dvs till de som jobbar inom hovstaten. Som sådan är den väl ok, även om kungen såsom statschef redan här borde fundera på om han inte borde göra som andra arbetsgivare och belöna sina anställa på ett sätt som inte förknippas med forna tiders ridderlighet. Det krävs trots allt expertkunskap för att kunna skilja en kunglig medalj från en kunglig medalj, speciellt när de ser likadana ut.
På senare tid har kungen (sedan 1975 och allt mer på senare år) av någon anledning valt att befordra sin medalj för att få den att verka finare än den egentligen är. Det har han gjort genom att dels dela in den i fler klasser (olika storlekar och band), dels dela ut den till personer utanför hovstaten. På så sätt har han skapat en de facto-orden om än utan vissa återkommande rituella ordensceremonier.
De utomstående kan delas in i tre grupper: medlemmar ur samhällets topp, personer som har gjort något unikt och enastående till gagn för andra samt personer som är framstående underhållare och idrottare. Samlingsnamnet för dessa tre är samhällsförtjänster.
Inget fel på mottagarna
Ser man till mottagarna och vill belöna dessa så är urvalet inte fel. Men jag tycker att det är problematiskt att klumpa ihop dem till en enda medalj eftersom ena gruppens förtjänster orättfärdigt även i betraktarens ögon tillkommer andra mottagare.
Speciellt illa är det att blanda ihop sysslan att vara kungens frisör med att självuppoffrande göra insatser för flyktingar. Så var fallet i år när ICA-handlaren Jonas Berg som engagerat sig för nyanlända, och innehavarna (oklart om de klippt någon i kungahuset, men det får vi förmoda) av friserföretaget Björn Axén: Johan Hellström och Peter Hägelstam, fick den nyligen introducerade versionen femte storleken i högblått band.
Det är absolut inget fel i att vara Sveriges bästa frisör och det är värt att premiera lika mycket som att vara VD för Volvo (Martin Lundstedt fick i år medaljen i 12:e storleken i Serafimerordens band) men det är varken självuppoffrande eller en handling utöver det vanliga som är värd premiera. Jag håller därför inte med den som tycker att det är bra att dekorera vissa svenskar varje år.
Skulle kungahuset vara seriöst i denna fråga skulle de ha tre eller fyra medaljer. En intern som endast skulle vara avsedd för internt bruk, en för framstående prestationer (guldmedalj, nobelpris, mest sålda skivor, bästa frisören eller Volvo-VD hör hit) och en för extraordinära insatser utan egen vinning. Den sista skulle då rimligen vara den förnämsta.
Inte tillbaka till ordensväsendet
Jag håller däremot inte med om att Vasaorden ska återupplivas eftersom jag faktiskt,om jag ska vara helt ärlig, har mycket litet förtroende för att den skulle fungera som det är tänkt. Egna partihänsyn skulle väga allt för tungt även om ingen skulle erkänna det. Och ju mer ordnar vi hade desto viktigare skulle de bli och med det än viktigare att se till att det egna laget gynnades.
Om man är minsta tveksam till hur det skulle gå, se hur David Cameron utnyttjade sina möjligheter att i statens namn belöna sina egna vänner strax innan han avgick i somras.
Eftersom Fredrik Reinfeldt ständigt hade förhinder kan den konspiratoriskt lagde misstänka att han hade samma dubier kring denna kungliga medalj. Men så tänker bara de konspiratoriskt lagda 🙂
Danska heraldiker har ännu mycket att lära om hur man gör sitt ämne känt. På annat sätt kan jag inte förklara varför 150 personer per månad läser min korta artikel om dansk adel. Speciellt inte eftersom inlägget publicerades i april 2015!
Så Ronny, Carl-Thomas, Peter och Nils. Ni har mängder av personer som vill veta mer om heraldik. Se till att berättar dem att ni finns och att ni gärna hjälper dem.
Lite inspirerande är det för mig också, att så många danskar läser min blogg, så jag ska ta och skriva lite mer om den danska heraldiken under året som kommer.
Boken om Elefantordensriddare är en heraldisk guldgruva
Den har några på nacken men värd att nämna ändå. 2009 kom boken Riddere af Elefantorden 1559-2009 ut i Danmark. Det är en fantastisk genomgång av heraldiken i denna riddarorden.
Boken går på sina dryga 470 sidor igenom samtliga riddare av Elefantorden, ungefär 900 personer. Två samsas per sida i denna mycket vackra och omfattande bok.
Författaren Jörgen Pedersen börjar med en kort genomgång av ordens historia. Det är kunskap som redan finns på annat håll och hans fokus ligger därför på presentationen av riddarnas vapen. Bilderna i denna bok är hämtade från den ursprungliga ordensboken och vackert presenterade.
I kommande nummer av Heraldisk Tidskrift kommer min artikel om tinkturernas historiografi med. Det blir skoj.
Så just nu sitter jag och finslipar på manuset. Hoppas på en bra läsning när tidskriften kommer senare i vår.
Detta vill jag säga
Min artikel syftar inte till att ge ett svar till kunskapstörstande läsare. Nej, istället vill den ge kunskapssäkra heraldiker möjlighet att stanna upp och ställa frågor till sig själva. Vad vet vi egentligen? Vad gäller inom heraldiken?
Jag vill betona att jag inte er någon av de heraldiker jag kommer att räkna upp som okunniga. Snarare visar skillnaden i svar om vilka tinkturer som finns att så länge vi erkänner att heraldiken är en snart 900-årig vetenskap så får vi acceptera att vi inte kan ge bestämda svar på alla frågor. Ibland får vi istället begränsa oss och säga: ”det här är de regler som vi i denna grupp väljer att följa just nu, men att vi om så krävs kan revidera oss en aning. ”
Att revidera innebär då att justera reglerna inom den något större ram som heraldiken i stort följer – inte att hitta på helt egna regler som aldrig gällt tidigare.
Så här, ungefär, börjar artikeln
”Heraldiken har sex tinkturer. Eller är de sju, åtta, nio, tio eller elva? Ja, innan man bestämmer sig för en uppfattning får man inte begränsa sig till att läsa en författare utan här gäller det att läsa flera och sedan välja den åsikt man vill stödja. För någon sanning finns inte.
Genom att läsa de svenska heraldiska handböckerna från 1746 till 2005 har jag försökt skapa mig en uppfattning om vilka heraldiska tinkturer som är de sanna, bara för att konstatera att litteraturen inte ger någon ledning. Jo, ledning ger den, men också många nya frågor som inte med lätthet kan besvaras.
När man ska fastslå vilka tinkturer som ska gälla måste man alltså ta ett större grepp än att bara hänvisa till en gyllene tidsålder i forntiden. Som framgår av den här undersökningen är det svårt att hitta den Gyllene Tidsåldern.”
Mutkas familjevapen med en heraldisk Tiger (Tyger). Teckning: Ronny Andersen.
I helgen är det bemärkelsedag för två Mutkor. Det firar jag med lite Mutka-heraldik.
Även om medlemmarna i Svenska Heraldiska Föreningen troligen väl känner till detta vapen är det inte fastslaget än. Men det kommer.
Två versioner finns, och de är så snarlika att de snarare kan ses som bristningar än som skilda släktvapen. Fru M har det övre och med henne även sönerna L och D.
I denna version ser du en tyger (heraldisk tiger enligt engelsk stavning) i purpur hållandes en svart passare .
En version av familjen Mutkas vapen
Den andra versionen visar en tyger av purpur hållandes en synål i fält av guld. Den med lite göteborgshumor förstår förstås att det här syftar på något annat än ett mystiskt fabeldjur.
Detta var den första varianten av släktvapnet. Det är varken fastslaget eller förkastat av fröken E.
Bland ättlingarna finns även familjerna Apelkvist, Egelind, Kranz och Wasling.
Då och då uppkommer diskussioner på nätet om Herr eller Fru NN verkligen är en äkta lord eller inte.
Nu slipper du fundera – svaret finns hos College of Arms.
College of Arms publicerar numera den aktuella listan på lorder inom Brittiska riket. Endast de som är med på listan (såvida man inte är utnämnd alldeles efter dess publicering) är riktiga lorder. Övriga är fejk.
Både ärftliga lorder och de som har sin titel på livstid finns med. Alla från baronett upp till hertig och med information om innehavare, släktnamn och lordskapets namn. Däremot visas inga heraldiska vapen upp i denna rulla.
Heraldiken är inte så omodern som man kan tro. Vi har till exempel en app om de svenska nationalsymbolerna.
Det är nu över ett år sedan som statsheraldikerns app lanserades och sedan dess har den uppdaterats med mer material..
Hade brister men mycket bättre nu
När appen kom recenserade jag den för Vapenbildens läsare. Då var jag kritisk till den teoretiska delen och det är en kritik som jag håller fast vid. Se citat nedan. Den hade också lite för få bilder men det är nu betydligt bättre.
Men – jag vill ge statsheraldikern en eloge för den justering som de gjort i sin text om purpur. Där sått det nu, helt korrekt om purpur att: ”en ingår i vapenmanteln för Stora riksvapnet men används inte annars i den OFFENTLIGA (mina versaler) heraldiken. För vi måste skilja på vad som är allmän heraldisk tradition och vad som är tradition inom den offentliga heraldiken.
Citat ut Vapenbilden
Så här skrev jag i min recension:
”Men, det finns några allvarliga men som överskuggar innehållet. Först måste det sägas att statsheraldikern är en myndighet och som sådan måste kvaliteten stå i fokus. Enskilda tjänstemäns egna åsikter ska inte lysa igenom i de handlingar som ges ut av en myndighet.
Så har dock skett här. I stället för att vila på forskningen har statsheraldikern valt att tolka heraldiken i några omtvistade frågor och han väljer att frångå det historiskt belagda för att i ställer presentera en alternativ teori.
Ett exempel på det är beskrivningen av heraldikens tinkturer. Här utelämnas purpur helt trots att det är en färg som förekommit i heraldiken allt sedan heraldikens första sekel.
Om appen nöjt sig med att säga att purpur inte används inom offentlig svensk heraldik hade informationen varit korrekt, men nu fastställs åter en felaktig uppgift. … ”
Men trots denna kritik kring enskilda detaljer så vill jag med kraft säga att den här appen är en väldigt bra sak från statsheraldikern med kollegor.
Appen kan laddas ner i App Store och Google Play under namnet: Sveriges symboler.
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.
Jarlar i Sverige är inte så många. Och inte är de heraldiska heller.
Den förste i Sverige som vi känner till är Guttorm på Karl Sverkerssons tid (1160-tal). Därefter förekommer jarlar fram till och med Birger som dör 1266.
Efter det dras titel in och ”ersätts” av hertig mellan åren c:a 1260-1320 (Nyköpings gästabud). Under denna tid har vi fyra svenska kungasöner som är hertigar: Magnus Birgersson, Bengt Birgersson, Erik Magnusson och Valdemar Magnusson. Jag räknar inte Erik Birgersson – han var aldrig vuxen sin roll. Därefter kommer riddaren Bengt Algotsson under 1300-talets mitt. Ingen av dessa hade ett politiskt uppdrag som motsvarar det jarlen hade. Det uppdraget har istället lagts på marsken och drotsen, två ämbeten som Magnus Ladulås inför kring 1280.
Knut Porse var hertig i egenskap av make till Ingeborg, som i sin tur var norsk prinsessa och änka efter hertigen Erik Magnusson, så Knut var den förste, och fram till prins Daniel den ende, som var hertig genom ingifte. En stor grej som är förvånansvärt lite nämnd, kanske för att den bryter mot vår bild av hur 1300-talets samhälle såg ut.
Därefter kommer ingen alls förrän Johan blir hertig på 1550-talet.
Problemet med att stanna här och bara se hertigen som ersättare för jarlen är att det på ett plan visserligen är sant, men samtidigt så införs c:a 1280 ämbetena drots och marsk, som övertog de juridiska respektive militära befogenheterna som jarlen haft. Det gjorde däremot inte hertigen.
Förutom en ring istället för krona runt huvudet tycks hertigarna inte ha haft någon särskild symbol. Definitivt inte en symbol som gav utslag i heraldiken. ringen syns på stenskulpturen i Varnhem och det finns samtida norska motsvarigheter.
Ibland är pressen bara för rolig. Nu senast har Johannes Lindén fått för sig att det är bra att skriva att heraldikerna i Sverige rasar mot Sölvesborgs behandling av sitt stadsvapen.
Det är nog första gången som vi heraldiker rasar mot något, enligt pressen. Fast så hårdföra var vi inte. Snarare ganska snälla och ödmjuka mot en kommun som vi tyckte kunde göra om och göra rätt.
Brevet till kommunen skrevs av Stefan Bede med assistans av mig och Henris Åsklund. Det inte första gången och inte sista som vi – genom Svenska Heraldiska Föreningen – agerade för heraldikens bästa.
Men det var första gången vi ”rasade” och det gör oss otroligt stolta.
Tack, Johannes, för att du fångade vår sanna essens.
