Norges flagga har liksom Sveriges en lång historia. Men till skillnad från Sveriges har den präglats av andra länders flaggor.
Idag firar vi Norges nationaldag och jag gör det med att berätta om Norges flagga.
1821 skapades den norska flaggan. Man ser tydligt i dess val av färg och form att de trots sin önskan att vara självständiga är fullt beroende av sin samtid och sina historiska band till Danmark. På annat sätt kan man inte förklara varför de valde just den danska och inte en variant av trikoloren, som då var populär.
Och min poäng med det är förstås att vi alla alltid är barn av vår tid vilket kan vara bra att tänka på när man försöker förstå varför någon i äldre tid har ett visst vapen. Men det har ju inget med Norge att göra.
1397 förenades Norden i Kalmarunionen. Sverige kom att lämna 1523 men Norges försök att göra detsamma misslyckades. Så landet fortsatte att vara en del av Danmark fram till dess att Sverige tog det 1814.
Flaggan skapades 1821
När norska flaggan skapades 1821 hämtades alltså formen och huvudfärgerna från Danmark och sedan la man till det svenska blå i mitten. Att det blå är så mycket mörkare än det är i svenska flaggan beror på att vår blå ton var mörkare före 1905 än det är idag. Norska flaggan visar alltså hur det ska se ut.
Det här med heraldiska medaljer – hur ska vi göra med dem?
Jag har tänkt på frågan eftersom det nu strax är en medaljträff i Lund, som främst handlar om akademiska symboler, däribland medaljer. Och för att jag själv fick en heraldisk utmärkelse i våras.
Det är inte så lätt det där med utmärkelse. Å ena sidan är det en hedersbetygelse och ett fint sätt att visa sin uppskattning. Å andra sidan gäller det att inte falla i fällan att se sina egna vänner som bättre än andra, för att inte tala om hur det lätt det är att låta en personlig ovänskap påverka saker som den inte har att göra med. Dessutom gäller det att gå en balansgång mellan att låta medaljen vara ”exklusiv”, så att det verkligen blir ett rejält tack och så vanlig att folk känner till den. För krasst uttryckt – om det inte är pengar bakom en unik medalj är det ingen som bryr sig om den.
Svenska Heraldiska Föreningens medalj är ett bra exempel. Hur många heraldiker finns det att ge den till, om vi ska vara ärliga? Vad ska krävas av en människa för att denna ska ha gjort sig förtjänt av en förtjänstmedalj? Är det antal aktiva år, är det en post i statens tjänst eller krävs det kvalitet framför kvantitet?
Jag vet inte.
När jag ser andra medaljer så verkar kvantitet väga mycket tyngre än kvalitet. Och det är inte fel för kvantitet är en kvalitet. Att orka bära ett ämne även när det är tråkigt är värt mycket för oss andra. Å andra sidan är det tveksamt vad en förtjänstmedalj är värd om alla får den.
Jag vet däremot vad jag själv tycker om kvantites-utmärkelser som jag fått – allt från guldutmärkelser i Strövarna via olika simmärken och diplom till märken från värnpliktstiden. De betyder ingenting alls, de är bara bingbling-skräp.
Däremot är en mycket oansenlig pokal från seger i Korpens innebandy div 5 värd mycket mer eftersom det var något jag och mina vänner svettades fram. Tredjeplatsen i Tygrikes-cupen var ännu roligare för laget, men då var jag typiskt nog skadad. Det beror förstås på att det inte är pokalen eller vinsten som jag värderar utan kvalitet i vänskapen (Hej Peter, Roland, Magnus, Lasse och Chrille).
Såna här till synes meningslösa ämnen är ändå rätt viktiga för många och för att göra sig förtjänt av att dela ut en förtjänstmedalj – som vi i heraldiska föreningen gör – krävs ändå att vi funderar lite på den från många olika håll. Vad jag personligen känner inför ditt och datt ska inte spela någon roll. Tänker jag så här sent en tisdagskväll i maj 2017.
Just hemkommen från verksamhetsårets andra styrelsemöte i Svenska Heraldiska Föreningen.
Kreativt och bra möte som visar hur mycket vi gör trots att vi är relativt få aktiva. Just nu är vi i slutfasen av Vapenbilden #110 och Matrikeln är just klar och eftersom jag varit djupt inblandade i båda har jag inte hunnit blogga på länge (samt att jag de senaste tio dagarna fick och i princip slutförde uppdraget att göra www.snasen.se).
I sommar kommer det att bli tre eller fyra aktiviteter, vilket nog är nytt rekord. Dessutom blir SVK-boken klar. Och i höst kommer vi att ha två stora seminarier: ett om dödens heraldik och ett om heraldiskt skapande.
Man har lust att skrika högt när College of Arms gång på gång skapar fullständigt groteska vapen.
College of Arms är världens förnämsta institution för heraldiska studier, men jag begriper inte vad de håller på med numera. Denna institution som borde gå i bräschen för högstående heraldik är snarare den institution som mer än någon annan förstör heraldiken genom att konsekvent bryta mot de mest fundamentala tinkturregler eller konstruera vapen som mer ska liknas vid grafiska varumärken än heraldik.
Nu senast ett vapen för Gibraltar-guvenören Edward Davies, vars sköld både är heraldiskt fel (vilket till nöds hade kunnat åtgärdats) och gräsligt komponerat (vilket bara bevisar att det krävs oerhört mycket nöd för att åtgärda tinkturbrott). Att bara få för sig att dela in en sköld i grönt och rött visar på okunskap. Att dessutom lägga något naturfärgat (proper) över, och dessutom över delningslinjen, visat för mig att CoA inte har kvar någon respekt för det ämne som de är satta att råda över. Det blir i det läget svårt för mig att ha någon respekt för dem.
College of Arms och heraldiska läroböcker
Men detta handlar inte bara om College of Arms. Det handlar också om hur kunskapen om heraldik förmedlas eftersom de som är härolder vid just CoA är de som lättast/oftast får bokförlagens uppdrag att skriva om heraldik, och när engelska är det världsspråk som det är sprids denna grovt skeva uppfattning om heraldik runt om i världen med stöd av förmodade auktoriteter.
Vi i Svenska vapenkollegiet ser ofta vapen som verkar vara inspirerade av modern engelsk heraldik och det kommer dessutom ofta krystade förklaringar som känns väldigt mycket som tolkningar av det som händer i England. Ofta, får jag ändå säga, lyssnar de ändå till vad vi har att säga men visst finns det personer som dragit tillbaka sina ansökningar när vi säger att deras sköldar inte är ok, trots att de ser ut som något som hämtats från College of Arms.
College of Arms egen beskrivning av vapnet
A grant of Arms was made to Edward Grant Martin DAVIS of the Territory of Gibraltar, CB, CBE, Governor and Commander-in-Chief of Gibraltar, lately Lieutenant General in the Royal Marines, by Letters Patent of Garter, Clarenceux and Norroy and Ulster Kings of Arms dated 28 February 2017. College reference: Grants 180/119. The Arms (illustrated right), are blazoned: Arms: Per saltire Gules and Vert in the Vert a Fess wavy Argent thereon two Barrulets wavy Azure over all two Sykes-Fairbairn Daggers in saltire points upwards proper enfiling a Square Loop of Cord placed lozengewise and twisted once in base to form a Round Loop pendant therefrom by an Annulet a Key wards downwards and to the dexter all Or. Crest: Upon a Helm Issuant from a Naval Crown Or a Sea Bull erect Vert armed and unguled Or holding in the mouth a Sykes-Fairbairn dagger point to the sinister proper.
Tre nyskapade norska kommunvapen för Hoböl Tysfjord och Vinje.
Från Norge kommer råd till dig som ska göra ett kommunvapen, eller får för dig att förändra ett befintligt (varför är oklart eftersom det strider mot all känd varumärkesvetenskap, men det förekommer).
Råden har jag fått från Hans Cappelen som jag därför citerar i sin helhet (eller så kan man säga att jag snor/lånar texten). Och jag gör det för att det är bra råd och för att jag inte vill förvanska Cappelens tankar. Sedan kanske jag personligen har några synpunkter på råden – men de är av rent akademisk-heraldisk art så det kan jag ta i ett annat forum.
GODE RÅD OM NYE KOMMUNEVÅPEN
Vi har i Norge hatt mye strengere krav til nye kommunevåpen, gjennom de siste 80-90 årene, enn det de har hatt i mange andre land. Våre våpen er til gjengjeld lettere å kjenne igjen, siden de har bare få farger og figurer i seg. Det kan vi se daglig på veiskilt og kommunale bygg, i annonser, i aviser og på nettet. Norske kommunevåpen skiller seg fra slike våpen i bl. a. Storbritannia og Canada.
Skal vi fortsette med det? Spørsmålet er blitt særlig aktuelt nå når vi slår sammen kommuner og får nye kommunevåpen. Rundt om i landet er det en del folk som gjerne vil sette sammen en rekke farger og figurer i hvert enkelt våpen. De ønsker å ha mye symbolikk, fortellinger og fantasi som et uttrykk for den kommunen som de bor i. Noen vil helst ha en kombinasjon av dyreliv, landskap, næringsveier og lokalhistorie inn i et og samme kommunevåpen.
Jeg vil advare mot det. Grunnen er først og fremst at jeg ser på kommunevåpenet som et kjennetegn for kommunens administrasjon og myndighet. Derfor mener jeg at det ikke er symbolikken som er det viktigste i et kommunevåpen. Det viktigste er at våpenet er lett å kjenne igjen og at det skiller seg ut i strømmen av logoer, varemerker, klubbmerker, symboler, reklamefigurer og alle de andre bildene som vi møter hver dag.
Å gjøre et våpen enkelt er også å knytte oss til en tradisjon med røtter hundrevis av år tilbake i tiden.
Et våpen blir normalt gjengitt på et skjold og skjoldmerkene ble i riddertiden systematisert til det vi kaller heraldikk. For riddere med skjold, i kampens hete, var det viktig å ha enkle våpenmerker som de raskt kunne kjenne igjen. Senere ble våpnene mye mer kompliserte, men kravet om enkelhet vendte vi i Norge tilbake til på 1930-tallet. Siden den gang har vi skapt de fleste av de kommunevåpnene som vi har hos oss i dag.
Hvordan bør nye kommunevåpen være? Da svarer jeg med noen råd.
Råd nr 1: Våpenet bør være lett å kjenne igjen i fart, på avstand og i lite format.
Råd nr 2: Våpenet bør helst ha bare to farger og en figur som eventuelt kan være gjentatt. Enda flere farger og figurer bør bare brukes dersom mitt råd nr 1 samtidig også blir fulgt.
Råd nr 3: Fargene bør velges blant metallene gull (gult) eller sølv (hvitt), kombinert med fargene rødt, blått, svart, grønt eller purpur, eventuelt med stiliserte pelsverk (hermelin eller gråverk).
Råd nr 4: Figurene bør være generelle og ikke avbilde bestemte ting, personer, landskap e.l.
Råd nr 5: Fargene og figurene bør være politisk og sosialt nøytrale, slik at de kan brukes fast og varig. Figurene bør derfor heller ikke være for tidsbundne eller motebetonte.
Råd nr 6: Fargene bør gjengis rene og klare uten nyanser og sjatteringer.
Råd nr 7: Figurene bør være stiliserte og forenklede, uten unødvendige detaljer.
Råd nr 8: Våpenet bør ikke være lett å forveksle med allerede eksisterende våpen eller andre tilsvarende kjennetegn.
Råd nr 9: Våpenet bør kunne beskrives i det heraldiske fagspråket, blasonering. Dette for at innholdet i våpenet skal være fastsatt som en beskrivelse, mens avbildningene kan variere.
Råd nr 10: Før våpenet blir fastsatt av kommunestyre eller fylkesting, bør det bli innhentet en vurdering fra en heraldisk kyndig person.
Mellan 1278 och 1400 är 177 svensk riddare kända. Det är alltså personer med riddartitel (herr alternativt miles i brev). Fram till 1627 känner vi till totalt 560 män med titeln riddare.
Det sägs att dagen när kung Hans kröntes 1497 fanns endast en enda riddare i Sverige, Sten Sture. Den dubbning som kung Hans genomförde var därför efterlängtad av många. Någon har sagt att mer än 100 män slogs till riddare den dagen (jag är osäker, det låter mycket) och dessutom tre barn under tio år.
Eftersom endast en kung eller drottning fick utdela ett riddarslag och Sveriges riksledning hade legat i fejd med unionskungen sedan 1471 hade de inte blivit tillfälle för någon att dubbas till riddare, säger historikerna.
Själv undrar jag mer varför inte någon av de svenska stormän som stödde unionen någon gång under dessa 25 år hade haft vägarna förbi ett kungligt riddarevenemang. Men det kanske inte dubbades några danskar eller norrmän heller. Det är något jag faktiskt inte tagit reda på.
Barnen var Sten Sture dy samt Erik och Eskil Gyllenstierna, Kristina Gyllenstiernas äldre bröder. Just dessa tre var under 1510-talet de ledande mot den danske unionskungen. Alla var döda 1520. Hade de inte avrättats vid Stockholms blodbad utan vunnit slaget skulle de tveklöst ha varit 1500-talets mest betydande trio och hyllade som nationalhjältar av historien. Nu blev det Gustav Vasa som förde kampen till ett slut.
Riddarslaget innebar ännu vid denna tid att man på något sätt uttryckte sin trohet till den monark som utdelat värdigheten. Med tanke på hur historien utvecklades kort efter 1497 så verkar detta redan i samtiden mer ha varit en romantisk myt än ett rättsligt bindande kontrakt.
Heter man Wase har man inget val. En vase måste finnas med i vapnet.
Det här vapnet skapades 2009 för Peter Wase. Grundidén var Peters egen men det ursprungliga förslaget var lite mer komplicerat än slutversionen. Tillsammans tog vi då fram en version som både var heraldiskt korrekt och uppfyllde Peters önskemål när det gäller symbolik.
Sköld: Delad av en balk av silver, belagd med en blå kavle, i rött, vari en vase av silver, och grönt, vari tre balkvis ställda femuddiga stjärnor av silver.
Rött hjälmtäcke fodrat av silver. Hjälmprydnad: Tre plymer i rött, silver och blått. Valspråk: ”Posse est velle” (Att vilja är att kunna)
Bakgrund till vapnet
Vapnet är antaget 2009 av överstelöjtnanten Peter Wase för sig, sin familj och samtliga avkomlingar. Vapnet har ursprung från fädernet vilka härstammar från Karlskoga och Degerfors socknar i östra Värmland.
Fädernesläkten är dokumenterad sedan 1500-talet.
Släkten har verkat som bergsmän alltsedan Anders Esbjörnssons tid. Esbjörnsson var den förste i släkten som innehade titeln Bergsman. Esbjörnsson byggde Kilestadh gård (Kilsta) under tidigt 1600-tal vilken var belägen i västra delarna i nuvarande Karlskoga
centralort. Släkten innehade gården intill sekelskiftet 1800.
Övriga fädernesgårdar som anknyter till släkten är bland annat Lunedet (vid f.d. Knappfors hyttor och är Karlskoga kommuns nuvarande friluftsgård) samt Brännebacken.
Verksamhetsfältet inom bergs- och järnhantering jämte jordbruk utgjorde huvudsaklig näring i åtta generationer ifrån tidigt 1600-tal intill 1892. Den siste som innehade bergsmannatiteln var Karl Karlsson Wase (1852-1892). Han ägde gården Brännebacken som är
belägen på östra sidan av sjön Möckeln.
Släktnamnet Wase erhölls 1742 då Per Andersson Wase (1718-1797) anslöt till Nerike- Värmlands regemente. Per Andersson Wase tjänstgjorde vid förbandet mellan 1742-1758 varefter han återvände till färdenesgården Kilestadh för att bli bergsman.
Fälten utgör treenighet, varvid det röda fältet symboliserar järnet emedan det gröna symboliserar skogen utifrån vilket bränsle togs för att använda vid tillmakning och uppvärmning av ugnar i hyttor. Det vita (silver) och blå bandet symboliserar de vattendrag inom det geografiska område där släkten bedrivit sin verksamhet såsom Svartälven, Timsälven, Letälven och sjön Möckeln.
Färgerna rött, blått, vitt (silver) utgör även forna Nerike-Värmlands regementes uniformsfärger från 1683.
Släktnamnet framställs av en vase i silver.
Tre silverstjärnor på det gröna fältet symboliserar tre hundra år med järnhantering och bergsmanskap.
Få saker är så mytiska inom svensk heraldisk forskning som de 16 anorna. Ändå är de förvånansvärt sällan beskrivna.
Grunden är att en adlig person härstammar från uteslutande adliga förfäder på bak till det fjärde ledet. Om en enda ofrälse fanns med i ett led ströks hela raden och anorna minskade till åtta eller fyra. (Sikeborg, s 21). Anvapen som tecken på anor förekommer i Sverige första gången 1565 vid Sten Svantesson Stures och Peder Axelsson Baners gemensamma begravning (Sikeborg, s 22, Lagerholm, s 16ff).
Ändå var det först från 1640-talet som anorna kom att framhävas i såväl begravningsvapen, likpredikningar och släktsammanställningar. (Sikeborg, s 23)
I ett samhälle där ålder var centralt men arkiven inte medgav en alltför långsträckt släktforskning kom anorna att få stor betydelse. Det man inte kunde bevisa i längd tog man igen på bredd och det gällde framför allt högadeln. Det var en merit att känna sin släkt många led tillbaka och ”bevisade” i sig att släkten var adlig. Eller åtminstone något som är jämförbart med adelskap.
// Mer i ämnet kommer i en senare artikel som först publiceras i Vapenbilden eller motsvarande skrift//
