Jag i fokus. I bakgrunden ses Elias Sonnek, Martin Trägen, Henric Åsklund, Martin Sunnqvist och Marcus Karlsson.
Det blev ett årsmöte till slut, och omval för 27e gången. Det är nu bara hoppas att jag är ett år visare och inte ett år tröttare.
2020 är Covid-året, som alla nu vet. Och det är betyder ju att allt är upp och ner. För Svenska Heraldiska Föreningen betyder det att verksamhetsåret ser lite annorlunda ut. Som att årsmötet inte var i mars utan nu i oktober och lite mer glest besökt än vanligt.
Ändå var det väldigt lyckat. Magnus Bäckmark höll ett väldigt bra föredrag om praktverket Riddarhusets vapensköldar, för vilken han varit redaktör (och jag en av artikelförfattarna). Sedan höll Martin Sunnqvist ett föredrag om rangkronornas utveckling 1561 till 1760, och den oreda som finns inom det området.
Normalt är föredrag och seminarier inte min grej. Jag föredrar att ta till mig informationen i text. Men denna gång var det ovanligt bra ämnen med mycket resonemang av den typ man sällan kostar på sig i en artikel, vilket gjorde de ovanligt spännande.
Själva stämman kom därefter och jag valdes om igen. 27 gången borde det bli, sedan 1994. Det är en rätt ansenlig mängd år i en styrelse och det gör att jag och Stefan Bede nu tangerar Ingemar Apelstigs rekordsvit som heraldiska styrelseledamöter.
Sockenvapen är ett heraldiskt vapen för en socken, men eftersom det begreppet socken inte längre finns juridiskt kan det inte heller bli några nya några sockenvapen. Däremot kan man förstås som hembygdsförening eller motsvarande ta ett vapen som symbol för den socken man bor i.
Den här listan är inte en lista på nya sockenvapen utan en presentation av några förslag som den välkände svenske heraldikern Carl-Axel Rydholm tog fram någon gång på 1970/80-talet.
Jag har fått dessa bilder av Kenneth Wulcan som en gång fick dem från Carl-Axel Rydholm dödsbo. Att det är Carl-Axel som är tecknare kan jag gå i god för, eftersom jag sett andra vapen som Carl-Axel gjort. Originalen finns idag i Grästorp.
För dig som inte är bekant med Carl-Axel så är han känd bland äldre heraldiker som Cary. Han var åren 1976 till sin död 1999 såväl redaktör, sekreterare som vice ordförande i Svenska heraldiska föreningen. Dessutom från (senast) ’67 till ’76 dito i Västra Sveriges heraldiska förening. Han är kanske den person som har betytt mest för att hålla ihop heraldiksverige under en tid då samtliga föreningar fungerade illa, medlemsantalet var litet, få aktiviteter hölls (de som hölls var Carys verk) och dessutom rådde en påfallande stor ovänskap bland många.
Okänd bakgrund
Carl-Axel var tyvärr barnlös och hade därför ingen som tog vara på hans heraldiska arv på ett kärleksfullt sätt. Det som ändå räddades av Kenneth Wulcan finns idag som en samling i Svenska heraldiska föreningens arkiv i stadsarkivet/föreningsarkivet i Göteborg. Både Cary och Kenneth är Grästorpare och aktiva i Svenska heraldiska föreningen.
Sex sockenvapen
Tyvärr fick vi inte veta något om bakgrunden till dessa vapen under Carl-Axel Rydholms livstid och det finns inget i hans arkiv som berättar om dem heller. Allt som finns är en pärm med detta sex sockenvapen målade på var sitt tjockt ark.
Det som jag sammanfattat här nedan är därför bara min snabba sammanställning och den som vet mer får gärna komplettera.
Dessa vapen har inget med Sockenheraldiska institutet att göra, men vi kan göra dem till hedersvapen inom denna arbetsgrupp.
Främmestad, Essunga kommun
Släkten Hiärta ägde ett gods här och det är förklaringen till delar av vapnet. Familjen Hiärtas vapen är tre hjärtan ställda på just detta sätt, genomborrade av en pil och med helt anda färger.
Hiertas pil har här ersatts av en korsstav som möjligen är hämtad från en stavkorshäll.
Levene, Vara kommun
Levene anges i de äldsta svenska källorna som ett kungasäte, så någon form av kungsgård har säkert funnits här. Oklart var.
Enligt Vidhemprästen (ca 1240) hade såväl kung Håkan Röde som hans (son) och efterträdare Stenkil sin sätesgård här. Möjligen är kung Håkan densamme som nämns på Håkanstenen på Alsnö i Mälaren, han som var kung över Birka, men det har inte gett några spår i detta vapen.
Särestad, Grästorps kommun
Vad symboliken betyder kan jag inte säga. Möjligen ska det illustrera de två kyrkorna som funnits här, men det är bara min gissning.
Tengene, Grästorps kommun
Oklar betydelse. Troligen hämtat från Viste härads vapen, vars färgsättning är nämnde Carl-Axels verk, och som idag även finns med i Grästorps kommuns vapen.
Tun, Lidköpings kommun
Tun är för mig svårbegriplig med sin trappskura. Den används ofta för att markera den skånska/danska typen av kyrkor.
Och varför inte Såtenäs flygflottilj, som ligger här, finns representerat är en gåta.
Så även om jag gillar vapnet som vapen så tycker jag inte att det är en passande sköld för just Tun.
Vänersnäs, Vänersborgs kommun
Vet inte vad symboliken i vapnet betyder, men det är en snygg komposition med randen (fimbreringen/randen/konturen) kring korset i det gröna fältet.
På temat Heraldisk formgivning i medaljkonsten bjuder Societas Heraldica Scandinavica in till konferens 2021.
Så reservera redan idag datumen 14 till 16 maj för 11 Nordiska heraldiska konferensen. Den äger rum i Åbooch arrangeras av Finlands nationalkommitté för genealogi och heraldik i samarbete med Åbo museicentral.
På konferensen blir det visning av Åbo slott, besök i mynt- och medaljkabinettet och deltagarna får fritt inträde till slottet.
Föredragsprogram senare på SHS hemsida, www.heraldik.org.
UTMÄRKELSEN Årets nordiska kommunvapen 2020 överlämnades den 10 juni* till Ängelholms kommuns företrädare, kommunalrådet Robin Holmberg.
Kommunen får priset för sitt kloka sätt att använda sitt kommunkommunvapen och priset delas ut av Societas Heraldica Scandinavica, här genom dess ordförande Martin Sunnqvist.
Martin Sunnqvist föreläser här även på temat Ängelholms kommunvapen – ett exempel på god heraldik.
Societas Heraldica Lundensis håller seminarium den 23 september om just detta, på temat Moderna föremål i vapen.
Kugghjul, fotbollar, skiftnycklar – finns det någon gräns för hur nytt ett föremål kan vara för att få vara med i ett vapen?
Seminariet kommer att hållas på plats men medverkan via någon digital lösning kommer också att vara möjlig.
Tre berg och en snöflinga, för skidåkning som har varit viktigt i hela mitt liv.
Kamon är japanska familjemärken. Men varför inte göra några svenska?, tänkte jag och satte ihop ett par.
Det lär finnas 20 000 kamon i Japan och ”alla” japaner ska ha en. Åtminstone ha möjlighet att ha någon. Men om det bara finns 20 000 (det finns omkring 10 000 heraldiska vapen i Sverige, exklusive ordensvapen) verkar det som att bruket är föga spritt. Men tillåtet är det.
Samurajfamiljer hade alltid en Kamon (mon är märke, med prefixet ka- betyder det familjemärke) men kunde ha flera. Det är något som jag tagit fasta på när jag på skoj tagit fram flera idéer till japanska märken.
Det som skiljer mina från ett traditionellt märke är att jag har en annan syn på symmetri. Det måste få skava lite ibland, annars blir det inte bra. Sedan tycker jag väl också att den traditionella synen på kamon är lite väl efterskapad. Ett märke från 1000-talet avsett för att målas på en oxkärra kan omöjligen ha den symmetriska perfektion som kamon-konstnärer vill framhäva. Samma åsikt vekar finnas hos många yngre japanska konstnärer som även de leker/förnyar denna konstart.
Kanske denna? Nä, den saknar något även om den inneboende symboliken är bra.
Ändå. Det är en fantastisk konstart och jag är så inspirerad av denna japanska konstart. Inte minst eftersom den är så lik men ändå så olik den europeiska heraldiken.
Kanske denna? Bättre än den ovan men ändå inte riktigt där än. Kan du lista ut symboliken (eller bara en del av den) så mejla mig på jesper@heraldik.se
Orden baner och banna har samma ursprung. Hur kan det komma sig? Robert W Jones förklarar.
Läs en heraldisk bok och det läggs mycket energi på att förklara hur ett baner ser ut. Hur det användes sägs det mindre om och dess betydelse för ägaren nämns nästan inte alls.
Flagga, fana eller baner. Ordet är egentligen oviktigt och de olika ordens betydelse jag skiftat genom seklerna. I grunden rör det sig om ett tygstycke med någon form av märke som har fästs vid en stång. Det betyder att ett nytt sätt att fästa tyget vid stången fått orden att skifta betydelse.
Men denna gång ska det ändå handla om ordet baner och dess ursprung.
Ordet baner kommer från franskans baniére som i sin tur hämtat det från latinets bandaria som i sin tur kommer från de äldre latinska bannum och bandum. Latinets bannum blev till franskans ban medan bandum alltså blev baniére/banner/baner.
Men latinet har i sin tur hämtat det från germanskans band’wa eller band’wo som är ord för att beskriva något som är ett tecken eller totem. Alltså en symbol som har en djupare betydelse än bara visa vägen.
Banner blir (för)bannat
Av detta kan vi förstå att orden baner kommer att förknippas med något mer än bara sig självt. I framför allt franskan finns det sannolikt (ej helt klart) ett samband mellan baniére och ban, där det senare står för proklamation eller instruktion. Denna betydelse har sedan överförts till engelskan. Arriére ban eller ost bani betyder således att kalla in trupperna till tjänstgöring.
Signum blir ensign
Latinets signum är en ren synonym till bandum. Franskans enseign, vilket på engelska är ensign, är direkt hämtat från signum. Medeltidslatinet utvecklade det antika ordet signum till insignum eller insignium (båda var alltså rätt).
Utifrån ordens utveckling kan vi förstå vad som var det centrala i det de ville beskriva. Kanske var det inte formen som var det väsentliga utan att vissa baner representerade gruppens identitet medan andra, som utseendemässigt var mycket lika, bara var tillfälliga vägvisare på slagfältet eller tornerspelet.
Poetens ord
Det förklarar också varför 1100-talspoetet (Robert?) Wace i sin Roma de Rou skriver att baronen för ett baner, riddaren en vimpel (pennon). Baneret är något mer än bara en flagga.
Personliga flaggor fanns före 1100-talet. De nämns om både hertig Vilhelm av Normandie och Harold Godwinson, men jag tror att det är den romantiska kultur som uppstår under 1100-talet som gör att baneren inte bara blir personliga utan mer fasta och ärftliga eftersom det gör sig bättre i den storytelling som tog fart då. Det var i mycket en visuell kultur vilket visas av den energi poeter och trubadurer har när det gäller målande beskrivningar.
Kungarna Albrekt och Magnus fänikor 1360-70. Ur vapenboken Gelre.
Titta noga på riddarens hjälm. På många ser du små flaggor. De kallas fänikor och var troligen ett tecken på högt befälskap samt återspeglade de baner som användes i strid. Men vi vet inte.
medeltiden är svår. Det var en period fylld av idealism men väldigt få metodiskt sammanställda kataloger med tillhörande begreppsförklaringar. Det går därför inte att med säkerhet säga vad en viss företeelse betyder eller varför den valdes ut.
Men eftersom jag själv tror att människor i stort är desamma över tid så är jag helt säker på att det fanns någon form av logik.
Från 1310-talet ses här hertig Erik (ovanstående kung Magnus pappa). Fänikorna här är samma lejon men utan ränder, men det kan bero på sigillets storlek.
Fänikorna speglar slagfältet
Utifrån de tanken tolkar jag medeltidens fänikor på hjälmarna som en återspegling av något som användes på andra delar av slagfältet. Det tror jag dels för att de ofta avviker från skölden, att de är enkla i sin form och att hjälmprydnaden inte användes på slagfältet medan baneret inte användes i tornerspelet (det utvecklas i annan artikel, men tänk på att ett utvecklat baner var ett tecken på strid).
Ser vi till de fänikor som används av frälsemän är dessa i regel en eller tvåfärgade. Jag tror att dessa fänikor inte ska ses som en förminskning av en flagga utan som en lansfana som användes för att leda trupper i strid. Alltså inte ett baner för igenkänning utan en vimpel som visade hur gruppen skulle röra sig på slagfältet. Denna form av vimpel användes för den lägre nivån av befäl på slagfältet.
Översatt till modern svenska ska dessa befäl kanske jämföras med kaptener och löjtnanter medan de som hade baner är på överstelöjtnants och högre nivå. Detta med förbehåll att det är väldigt svårt att översätta medeltid befälsstruktur till moderna förhållande då merit och börd liksom vapenslag påverkade härens struktur.
Släkten Sparre en av få medeltida släkter med motiv på sin fänika. Stjärnor.
Om denna tanke stämmer betyder det att vi inte bara kan utan ska använda hjälmprydnaderna som en källa till hur medeltidens baner såg ut. Och eftersom dessa är föregångare till dagens nationsflaggor (se Danmark och Österrike) så ger fänikorna oss en bättre förståelse för hur slagfältet visuellt organiserades.
Waslings vapensköld med Svenska heraldiska föreningens baner.
Var hjälmprydnaden ett märke från striden eller kom den till genom inspiration från litteraturen? Svaret längst ner.
Som det lössläppta baneret visade att enheten var redo för strid visade hjälmen att den enskilde riddaren gjort sig i ordning. Att sätta på sig hjälmen hade säkert varit en symbolisk gest i många sekler. Det nya i högmedeltidens sekulära litteratur, som krönikor, var att det även blev en symbolisk handling inom konsten. Fenomenet finns i diktverket över William Marshalls bravader från 1220-talet och det finns hos krönikörer som Jean Froissart. Den senare skriver i volym fem att de franska styrkorna inför slaget i Portiers kom ”fixed in their helmets and unfurled their banner”.
Om slaget i Crecy skriver Froissart att kung Edvard III inte hade sin hjälm på, när han menar att det var Edvards son, den svarte prinsen, som denna dag var befälhavare över styrkorna. (Jones, s 116) Vidare sägs i ”Historie des Ducs du Normandie” att Robert FitzWalter säger till kung Johan (prins John i Robin Hood-berättelserna) att: ”By Gods body you will not! You will see two hundred laced helms in your land before you hang him.”, när kungen hotar att hänga Fitzwalters svärson. (Warren, s 230)
Hjälmen som symbol för kriget
Hjälmens av- och påtagande blir den huvudsakliga symbolen för att riddaren lämnar sin civila roll och de regler som gäller i denna värld och går in i krigarens roll där bland annat dödandet och plundrande är tillåtet. Den här typen av ceremonier är inte unika för medeltiden. Vi kan se det i vilken film som helst, där en stridande först måste förbereda sig för strid genom att ta på sig utrustning och först när detta är gjort kan vapnet väljas. Vi har militärens parader i uniform före och efter kriget för att visa att soldaterna nu går in respektive ur samma roll, där marscherna på årsdagar är en påminnelse om de olika roller vi människor går in och ur. Liknade ceremonier kan ses i antikens litteratur och från ex Bantukulturen i Afrika fanns tydliga regler för hur en soldat skulle bete sig efter en strid, speciellt om han hade dödat någon.
Men ingen av dessa symboliska handlingar är så tydliga som när riddaren efter ha satt sig på sin häst tar på hjälmen.
Hertiginnan Ingeborg med Norges och Sveriges baner och hjälmar. Ingen sköld. 1320-tal.
Hjälmprydnadens funktion
Ifrån dessa välkända tankar kommer jag till den individuella hjälmprydnaden. Denna uppstår under sent 1200-tal och sprider sig snabbt över Västeuropa. Det finns förstås kulturer före denna tid som haft prydnader på hjälmen (dock inte vikingar, som är de enda som annars framställs med just hjälmprydnader). Det unika här är att varje riddare hade sin unika hjälmprydnad. Vi vet inte varför eller ens när. De avbildas på sigill, de finns med på kyrkomålningar och tavlor. Från mitten av 1300-talet verkar de finnas med i tornerspel men de förekommer aldrig i berättelser om krig.
Ändå tror jag att de måste förstås mot riddarens uppgift som krigare. Som jag visat ovan har krönikörerna och trubadurerna hämtat sina symboliska bilder från riddarnas militära vardag och gjort något extra av denna. Därifrån tror jag att riddarna blivit inspirerade av romanerna och sångarna. De har tagit till sig den symboliska hjälmen och gjort den än mer symbolisk genom att ge den liv. Hjälmprydnaden gör hjälmen lika individuell som bäraren. I den riddarromantik som fanns under denna tid kom modet att sprida sig snabbt, men bara inom den sfär som också lyssnade till riddarromanerna. Hjälmprydnaden spred sig inte till de slaviska områdena alldeles intill den romansk-germanska kultursfären förrän efter många hundra år.
Det är därmed möjligt att hjälmprydnadens tillkomst inte ska sökas tillbaka till de målade hjälmarna som är kända från 1100-talet utan är en helt ny företeelse, ett nytt mode.
Hjälmen ska inte heller ses som en symbol för den manliga riddaren till häst för de första kvinnorna med hjälmprydnader utan sköldar i sina sigill är samtida med de första manliga. I bilden här ovan, från 1320-talet, har hertiginnan Ingeborg både Norges och Sveriges sköldar samt rikenas baner, vilket för mig visar att hon dels förde befälet över trupperna, dels visar att hon är redo för strid – även om hon likt dagens generaler inte tänkte stå längst fram i stridslinjen. Jag tror även att vi ska se placeringen av sköldarna som de respektive rikenas rangordning vid denna tid. Norge var rikare och hade högre status. Ingeborg var dotter till kungen av Norge, änka efter hertig Erik och mor till kung Magnus.
Därför ser jag hjälmprydnaden som symbol för ridderskap och inte riddare. Det kan också förklara varför borgare, som förde vapen, inte har hjälmprydnader förrän under renässansen. Det gäller Norden och Tyskland likväl som Italien och Spanien, även om undantag finns.
Porträttgravsten över fältöverste (ÖB) Knut Håkansson Hand med burgundisk hjälm längst till vänster. 1560-tal. Foto: Jesper Wasling.
Porträttgravstenarna under stormaktstid
Hjälmen, framför allt den burgundiska stridshjälmen, finns även med på svenska porträttgravstenar under 1500- och 1600-tal när den döde varit krigare. Ofta vid hans fötter och i sällskap med ett par stridshandskar. Även i de fall han var ofrälse. Den finns däremot inte med om den döde inte varit krigare, vilket framför allt gäller de ofrälse. Den döde har dessutom en annan heraldisk hjälm som bär upp hjälmprydnaden.
Litteratur
Robert W Jones; Bloodied banners (2010)
WL Warren; King John (1978)
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
