Å, denna eviga fråga. Idag på DN av Johan Croneman, som kommenterar en svensk tv-serie.

För mig som historiskt nyfiken är frågan om överklass alltid lika intressant. Den beskrivs som något evigt och att man inte kan komma in i den med bara pengar. Det handlar om något annat, något nedärvt. Och som något ogripbart. Och som något som inte ska nämnas konkret för då blir den lite för simpel (se nedan)

Jag skulle med historikerns sinne för avstånd i tid hävda att det är precis tvärtom. Och att ingen kan vara överklass utan pengar och/eller politisk makt. Stil kan man möjligen ha, men överklass är man inte hur mycket man än avstår från bruna skor efter kl 18.00.

Låt oss börja några sekler tillbaka. Vi tittar på 1600-talets överklass. Inte de nyrika som de Geer och Skytte, utan de verkliga i överklassen. Oxenstierna, Gyllenstierna, Baner, Posse, Brahe och Stenbock (de två sista dock nyrika på 1500-talet). Dessa såg ju verkligen ned på de nyrika nyadlade uppkomlingarna bland högadeln. Av dessa släkter finns det idag ingen kvar som kan anses vara  överklass. De som under 1600-talet var nyrika behöll en betydande del av svensk rikedom och makt in på 1700-talet och ägnar en stor del av det seklet åt att se ner på den tidens uppkomlingar, som gjorde detsamma in på 1800-talet. Dessa släkter finns inte heller kvar i överklassen längre. Däremot så har de ju så kända namn att vi idag när vi stöter på dem tillskriver dem en social position som de inte kan motsvara – om vi ska vara ärliga. Och inget illa om dem för det.

Överklassen är släkt

De släkter, för överklass måste vara släkt annars kan man inte ärva, som idag kan räknas till svensk överklass har inte funnits i toppen i mer än lite drygt 100 år. Eller vad sägs om Kamprad, Rausing, Wallenberg, Stenbeck och Persson. Någon som på allvar tror att någon i den äldre överklassen inte flyttar på sig när de kommer, som inte tar efter deras maner och följer deras pengar. Eller Bill Gates om han behagar flytta till Östermalm.

En åsikt som jag känner igen i Cronemans text är att alla beskrivningar av överklassen är falsk eftersom överklassen alltid är något annat. Något som inte namnges. Det är därför jag namnger personerna här ovan. Om någon anser sig stå över dessa får den gärna räcka upp handen så kan vi andra bedöma om personen har rätt i sitt anspråk.

Jag skulle vilja hävda att överklass är just de där 5 rikaste/mäktigaste procenten, oavsett samhälle. Och när man inte längre är där uppe men ändå inte är fattig så är man just enkel övre medelklass, förmodligen med utbildning till läkare, arkitekt eller jurist men med en lägre befattning än sin pappa (pappa var general,   man själv är  överste och sonen blir major).

Myten om igenkänning

Det finns ytterligare en myt som omhuldas kring överklassen, att en nyrik omedelbart avslöjas. Det är nog den tramsigaste myt som finns med tanke på hur många som sol-och-vårar i de europeiska överklasserna och så har gjort de senaste 150 åren.

Däremot är det ju så att om man är grannar på Östermalm så känner man ju varandra och den som då är nyinflyttad är ju per definition ny i gruppen. men hur ska någon i Östermalm på sättet att prata kunna veta om den andre är överklass från Madrid, London eller Berlin eller bara uppkomling (jag tog medvetet icke-svenska städer eftersom överklassen gärna ser sig som internationell och därför då borde känna till koderna i dessa länder).

Nä, kan folk inte bara konstatera att oavsett om man älskar, föraktar eller bara ser överklassens medlemmar som vem som helst så är man överklass för att man har pengar och makt. De som gärna påstår något annat är just de som inte längre är överklass och som så desperat saknar pengar och makt och känslan av att bli lyssnad på.

Vad har då detta med heraldik att göra?

Inte mycket, förutom att många i överklassen och deras anhängare av tradition tror att de är de enda som använder heraldik. Och att den som använder heraldiska bilder därför är sann och äkta och gammal överklass (och gärna adel). Vilket är fel och om möjligt visar att överklassens känsla för traditioner inte är så djupt rotad som de själva tror.