Så var Heraldisk Tidsskrift här igen. Denna två-gånger-om-åter-publikation som alltid är läsvärd.

Denna gång fastnade jag mest för Steen Clemensen som skriver initierat om härolden i Gelrevapenboken.

Nills Bartholdy skriver om adelsmannen och skulptören Bertel Thorvaldsens vapensköld medan Terje Bratberg och Harald Nissen skriver om Billesläktens gravstenar och deras anvapen. Jag saknar emellertid en rad böcker som borde ha recenserats. De senaste åren har Vapenbilden tyvärr varit bättre på att fånga upp litteratur som rör heraldiken och som är till gagn för medelläsaren och medelmedlemmen.

Allt trivsamma lättsamma artiklar som kanske inte håller riktigt det djup som de låtsas, alla noter till trots. Jag saknar överlag författare som använder sin lärda kunskap till att dra fram en teori och sedan försöka underbygga den med lärda exempel. Nu blir det mest beskrivande texter. Inget fel i det men jag saknar den intellektuella utmaningen. Jag saknar även den heraldiska debatten som fanns i Heraldisk Tidsskrift förr, fram till tidigt 1980-tal. Jag hoppas att den kommer tillbaka snart.

Det hänger dock inte bara på redaktörerna. Styrelsen har en uppgift här och så även vi läsare som också kan bidra med innehåll.

Men jag ser stora hinder

Den fokus som tidningen idag lägger på att presentera alla medverkandes rätt ovidkommande yrkes- och utbildningstitlar tror jag verkar hämmande för det heraldiska samtalet. Så länge har jag ändå varit med i heraldiken (30 år) att jag sett att en professorstitel aldrig visar på heraldisk kunskap. Däremot har jag sett att den effektivt gör att de som saknar titlar håller sig undan heraldikens finare forum.

Man kan göra det lätt för sig och jämföra med den politiska debatten – som jag håller skyhögt över den heraldiska när det kommer till kompetens. Där undviker man i möjligaste mån att ta fram titlar just eftersom det skrämmer bort just dem man vill nå. Där kan vi heraldiker lära oss mycket.