Sveriges flagga och baner har en lång historia. En röd, eller snarare blågul, tråd ringlar sig från 1200-talet fram till idag. Men flaggan som en gemenskapssymbol för nationen Sverige är bara drygt 100 år gammal.
Bilden ovan visar den svenska flaggan så som den såg ut enligt 1905 års flagglag. Nyanserna har skiftat genom tiderna, och är för en heraldiker relativt ointressanta. Det viktiga är att veta att det är gult och blått.
Tyskromerska rikets krigsflagga under 1200–1300-talet.
Mitt på danska grundlovsdagen (nationaldagen) avslöjar jag här att danskarna idag markerar sin högtidsdag med en tysk symbol – Dannebrogen.
Den danska flaggan måste ses i sin Europeiska kontext. Under 1200-talet, när flaggan etableras, är det en symbol för den tyskromerske kejsaren. samme kejsare som danske kungen önskade stå på god fot med, och definitivt inte utmanade.
Ser man på en karta över 1200-talet och lägger ut dagens regioner som använder en röd flagga med vitt kors som symbol så ser man tydligt att dessa finns precis i utkanten av det dåvarande tysk-romerska imperiet. Som bland vissa stadsstater i Italien, i Schweiz och i Danmark.
Rikskämman från 1436, där kungen föreställer Erik den helige.
Året är 1436 och det svenska upproret mot unionskungen har lyckats. Erik av Pommern var detroniserad och riksrådet styr landet. Då krävs det ett nytt sigill som inte kan förknippas med kungen.
För att kunna verkställa ett rådsbeslut och göra det rättsligt bindande krävs en sigillstamp. Man kan av politiska skäl inte använda kungens eller något som påminner om kungen.
Istället vänder man sig till historien och tar fram Sveriges främsta hjältekonung – Erik den helige. Han är en helgonkung som firas varje år runt om i Sverige och han står som garant för den gode härskaren. Inom kort ska också Sveriges blivande kung Karl Knutsson Bonde i sin propaganda hävda att han är en direkt arvtagare till Erik den helige.
På Historiska museet i Stockholm finns den sigillstamp (stämpel), Riksklämman, som det svenska riksrådet lät tillverka efter kung Erik av Pommerns avsättning. Den är tillverkad av silver, är 9,1 cm i diameter och 0,4 cm tjock. Den graverade bilden föreställer S:t Erik, Sveriges skyddshelgon. Helgonet är klädd som en riddare från 1400-talets början med pansarrustning över en brynjedräkt.
Till vänster om S:t Erik finns en sköld med det svenska riksvapnet, tre kronor, som helgonet håller i sin ena hand. I den andra handen håller S:t Erik en vimpelliknade fana, ”Sankt Eriks banér”, som fladdrar ut bakom hans huvud.
Mittbilden omges av en båge med liljeornament (mönster), där den latinska texten lyder: Sigillum regni Svecie. Sanctus ericus svecorum gothorum rex . Översatt till svenska: Sveriges rikes sigill. Den helige Erik, svears och götars konung.”
På baksidan finns ett handtag i form av av stiliserade blad. Handtaget går att fälla upp, när sigillet används.
Skottlands riksvapen Teckning: Sodacan. Licensierad genom CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons
Skottlands kung William var en modig man, kan tyckas. Hans smeknamn var ju lejonet.
Kung William (1164-1214) är känd under tillnamnet lejonet. Han är den medeltida skotska kung som suttit längst på tronen och hans arv är därför betydande. Men arvet är kanske mer heraldiskt än politiskt.
Så speciellt militärt framgångsrik var han inte. Tvärtom regerade han på nåder av den engelska kungamakten. Och det kan nog förklara hans heraldiska arv – det skotska lejonet.
Det var William som placerade ett lejon i det skotska huvudbaneret, ett baner som sedan blev det heraldiska riksvapnet. Det finns ingen bevarad bild på Williams lejon, men hans son har sin kungasköld upptecknad i Mathew paris bok Historia Anglorum, från omkring 1250. Liljeinfattningen är då en bård belagd med liljor. Lejonet finns även på Alexanders stora sigill, men då helt utan liljor och bård.
Att lejonet kommer från Englands riksvapnet får nog ses som självklart – som en form av vasalltecken – , även om jag knappast tror att skotska nationalister riktigt vill erkänna det.
Kung Williams av Skottland (1165–1214) sigill, utan heraldiskt motiv.
