Amerikas krig handlar om det krig som skapade det moderna kulturella USA – det fransk-brittiska kriget 1754-1763. Detta krig, som var en avlöpare till Sjuårskriget i Europa, gjorde England till ensam kolonialmakt i USA, men samtidigt väckte det nationalkänslan hos kolonisatörerna vilket ledde fram till frihetskriget ett decennium senare.
Filmen är en berättad dramadokumentär som skapar en bra bild av hur det kan ha sett ut på 1700-talet. Den är också neutral till de fyra parterna britter, indianer, fransmän och kolonister och sätter deras agerande i ett större sammanhang. Speciellt Mohikanernas insats uppmärksammas. Det var främst den kristna grenen av detta indianfolk som ställde upp på Frankrikes sida och gav Frankrike en rad segrar innan britternas militära överlägsenhet vann kriget. Frankrike, framhåller filmen, hade en mycket öppnare inställning till indianerna än britterna. Filmen visar därmed upp en ny sida av denna ofta missförstådda period i USA:s historia.
Björn Näfs sigill med ätten Färlas välkända korslagda färlor. En färla är ett straffredskap som användes inom skolundervisningen. Ur Hildebrands Svenska sigillier
Ett ståtligt hov omger kungen. Riddarna är klädda i sina vapenrockar och kvinnorna i svala klänningar och eleganta struthattar.Tjänarna är klädda i husbondens färger och väggarna pryds av fanor, sköldar och textilier. Härolder presenterar de närvarande gästerna och i ett hörn underhåller lekarna.
Så vill vi gärna se den svenska medeltiden, men verkligheten var nog lite enklare än så även om det fanns tendenser till att följa de europeiska hovens kultur. Framväxten av det höviska livet i Sverige sker kring sekelskiftet 1300. Då har kungamakten skapat ett nytt skattesystem som ger hovet större resurser. Samtidigt skapas en ny klass av frälsemän vars främsta ideal är just att leva upp till den höviska kulturen.
En boklig kultur
De skriftliga spåren av den höviska kulturen är få, men det behöver inte betyda att romanerna var okända för det nordiska frälset. För på många sätt var den höviska kulturen den första skriftliga kulturen i det germanska Europa. Hänvisningar till Arthur-sagan, till herr Ivan och till Tristan och Isolde är många. Och det var deras liv man försökte återskapa. Den engelska Strumpebandsorden är direkt influerad av Kung Arthurs riddare kring det runda bordet. De frankiska trubadurerna och de tyska minnessångarna är också uttryck för en ny form av viskultur som spred sig till Norden redan under 1200-talet.
Kung Håkon Håkonsson av Norge (1217-1263) var den förste skandinav som vi vet lät översätta riddarromaner. De täta kontakterna mellan Norge och England under denna tid gör det sannolikt att det var från England som förlagorna kom. Kung Håkon lät också skriva den första nordiska furstespegeln för hur ett rike ska styras. Den heter ”Konungs Skuggsja” och dateras till 1200-talets mitt.
Norge var det verkliga föregångslandet och den kultur som under den här tiden var mest influerad av den kontinentala kulturen. Men också Danmark har haft sin påverkan utifrån. Tyska minnessångare är kända vid det danska hovet redan under 1200-talets andra hälft och under hela 1300-talet. Ändå finns ingen känd översättning förrän från kung Hans tid (1497-1513).
Eftersom den muntliga kulturen var stark under medeltiden finns det all anledning att tro att berättelserna ändå var kända av den tänkta publiken genom förmedlandet av kringvandrande lekare.
Sveriges första romaner
De första kända romanerna i Sverige är Eufemia-visorna. De tillkom sannolikt på initiativ av drottning Eufemia av Norge som bröllopsgåva till hennes dotter Ingeborg och blivande svärson, hertig Erik av Sverige. Romansviten innehåller berättelserna ”Flores och Blanzeflor”, ”Ivan Lejonhjärta” och ”Hertig Fredrik av Normandie”.
Bara några decennier senare kommer den nordiska medeltidens främsta egna roman, Erikskrönikan. På många sätt försöker den efterhärma sina kontinentala förlagor, även om vissa moment i stort sett saknas. Så finns ingen hövisk kärlek beskriven. De nordiska översättningarna hoppar överlag också över just denna del av berättelserna. Däremot finns hänvisningar till Arthursagan och två kämpar jämförs just med Perceval och Gawain (vers 1395 f).
Holmger Knutsson gravtäcke (död1248)
Förfaller det höviska livet
Länge har det ansetts som att den höviska kulturen förföll mot slutet av medeltiden. Överklassen skulle ha blivit mer dekadent, samtidigt som resurserna till följd av jordbrukskris och pest blev allt mindre. Ett skäl till att forskare länge trodde så kan vara att våra källor från år 1100 till 1300 nästan bara består av kyrkliga verk, krönikor och sagor, medan de därefter rymmer stora mängder uppgifter om handel, jordbruk och skatter. Med det betyder inte att de mer jordnära källorna inte har funnits, snarare att de inte var så intressanta att bevara.
Ny syn på lekare
Att det är en ny syn som växer fram på underhållning vid denna tid märks inte minst på hur lekarna omnämns. Känt är hur illa ansedda lekarna betraktas av äldre västgötalagen från 1220-talet. I den saknar de i stort sett helt rättssäkerhet. Men i Erikskrönikan nämns de ofta i samband med kungliga festligheter och inte sällan får de värdefulla gåvor.
Sannolikt har inflytandet från den tyska minnessångartraditionen gjort att också det svenska samhället har börjat se på lekarna med nya ögon. Omöjligt är det inte att en ny reportear har bidragit till deras höjda anseende.
En annan orsak kan vara att det är en ny typ av lekare som kommer in i samhället. Medeltidens människor skilde säkert på fin och simpel kultur på samma sätt som vi, även om deras smak var en annan.
Symboler för det höviska
Hästen, falken och vinthunden var de tre djur som mer än något annat krävdes för en storman som ville vara en hövisk riddare. Hästen användes för både jakt och strid, medan falken och vinthunden användes i jakt. Bilder på sådan jakt finns redan på runstenar och är känt från hela Västeuropa.
Svenska målarförbundets logotyp. The Swedish Painters´ Union,
Varför har målarna tre sköldar i en sköld som symbol?
Målarna har haft sitt märke med de tre små sköldarna allt sedan senmedeltiden. Det äldsta exemplet är från 1400-talets Tyskland.
Formen på de tre sköldarna har ingen betydelse och även färgerna växlar, även om det vanligaste är en röd sköld med tre vit sköldar. Ibland finns det även med andra symboler i skölden,
Ibland förekommer det en kvinnofigur i vapnet (oftast då på hjälmen, som hjälmprydnad). Vem det föreställer vet vi inte men flera heraldiker tror att det är jungfru Maria som i sin tur lär ha avbildats av S:t Lukas, konstmålarnas skyddshelgon.
Men varför har målarna sköldar som symbol
Jo, här får vi gå tillbaka till medeltidens värld. Målare utbildades då till konstmålare och fick därför ofta uppdrag att måla vapensköldarna till tornerspelen. De sköldarna var av en helt annan konstnärlig kvalitet än de sköldar som användes i strid. Detta uppdrag höjde målarna över andra hantverkare vilket tog sig uttryck i detta vapen En svensk tornersköld är bevarad och finns på livrustkammaren i Stockholm och där kan man se vilket konsthantverk det var.
I äldre litteratur finns uppgiften att målarsigillet ar sitt ursprung i det adelsvapen som kejsar Maximilian gav till Albrecht Dürer år 1572. Även om det är smickrande för Dürer så är det fel, för dels fanns målarskråets vapen i Tyskland långt före 1572, dels hade Dürer ett helt annat vapen. Den ursprungliga vapenskölden sägs ibland också föreställa tre takpannor.
Skråbilder spred sig ofta från en stad till en annan när borgarna kopierade varandras motiv. Karlhamns guldsmedssigill från 1600-talet är i stort sett en kopia av Kristianstads sigill som gjordes femtio år tidigare, och som i sin tur har en dansk föregångare i Odenses guldsmedsskrå.
Enligt svensk lag skulle ett skrå bildas när antalet utövande mästare i en stad var fler än tre. Mindre städer eller specialistyrken hade därför inte alltid behov av ett sigill. Därför finns det inte många svenska målarsigill men bland de som finns bevarade har de från Göteborg, Norrköping, Karlstad, Uppsala, Linköping, Kalmar och Kristianstad alla de tre sköldarna som motiv. Lika ofta förekommer en palett med pensel.
Kung Erik som han avbildades på Stockholms stads sigill, känt från 1376. Public Domain, Wikipedia
Legenden är bekräftad. Erik den helige dog våldsamt och var en gudfruktig man. Han åt i alla fall fisk som fastan föreskrev.
En ny undersökning av Erik den heliges skelett visar att han snarare dog i någon form av strid (mot övermakt) än blev halshuggen. Och det det som legenden säger. Och att han var en synnerligen vältränad man på 171 cm som föredrog fisk framför kött.
Men det intressanta är två andra fakta. Det ena är att han tydligen har levt sina 10-15 sista år (och kanske mer) i närheten av Varnhem, vilket är precis det som de fåtaliga källorna om godsegendom, donationer samt sonen Knut Erikssons dödsplats antyder. Och att helgonlegenden om Uppsala som hans hem är fel.
Det andra är att han vid sin död var 35 år snarare än 40. Det betyder rimligen att sonen Knut inte kan ha varit äldre än 11-13 år (samt att hans andra syskon knappast kan ha varit mer än tre fyra levande till vuxen ålder med tanke på tidens barnadödlighet). Det bör i sin tur betyda att det är begripligt att det uppstod ett maktvakuum fram till Knut var ungvuxen (=16-20 år) vilken han var 1167. Och vid just denna tid låter han (enligt legenden) slå ihjäl kung Karl Sverkersson samt dessutom få så mycket stöd för sin sak att han kan fortsätta ett flera år långt krig mot de andra Sverker-kungarna Burislev och Kol trots att dessa hade stöd av danska kungahuset. Den Erikska ättens position var med andra ord mycket starkare och kanske också mer etablerad än vad vi normalt menar att den var.
Sveriges kungars residens under senmedeltiden visar tydligt på var deras maktcentrum låg. Men de visar också på hur idealet för ett kungligt liv skulle se ut. Både vilken rikedom som förväntades visas upp och vilken rikedom som faktiskt fanns.
Vasakonungarnas renässansslott är praktfulla byggnader som på alla vis ger en bild av en suverän furstes makt och myndighet. Också de medeltida kungarna hade sina palats, om än inte lika påkostade.
Det första kungliga borgen i Sverige var Näs på Visingsö. Resterna finns fortfarande kvar, även om stora delar av det nu har rasat ner i Vättern. Det byggdes under 1100-talet av den sverkerska ätten.
Andra borgar och fästen som byggdes upp under 1100-talet var Lödöse, Nyköping och Stockholm. Byggherren var kung Knut Eriksson (1167-1196). I Lödöse förlades Sveriges första myntsmedja vars mynt faktiskt användes som betalningsmedel.
Palats i tegel
Under 1200-talet växte ytterligare palats fram på flera håll i Sverige. I Kungslena finns grunderna efter ett stenhus som kan ha funnits så tidigt som 1200-tales början (där slaget vid Lena lär ha stått 1210). Andra anläggningar som inte var befästa, men ändå kungliga palats var Vadstena (byggd av kung Valdemar) och Alsnö hus i Mälaren. Båda byggdes av tegel, det nya materialet som också användes i Uppsala domkyrka från samma tid. Erikskrönikan[1] beskriver just hur kungarna och hertigarna ständigt flyttar sig mellan dessa orter och flertalet av de bevarade dokumenten är skrivna här.
Nordens riken förenas under en regent när Kalmarunionen bildas 1397. Det gör att det kungliga hovet mer sällan är i Sverige och därför inte har ett lika stort behov av palats i landet. I stället väljer kungamakten att bygga borgar som används för skatteindrivning och militärförläggningar.
Gotisk utsmyckning
Den nya form av gotiska arkitektur som nu framkommer medför andra former av skulpturala utsmyckningar. Riktigt förnämnt var det att låta avbila sig själv i kyrkovalven. Så finns sådana huvudsmyckningar i Varnhems klosterkyrka som sannolikt föreställer bröderna Birgersson av Folkungaätten.
Även stormannaätter följde efter modet. Ett sånt exempel är Vingätten från Södra Ving i Ulricehamn.
Under 1300-talet och 1400-talet blir de importerade föremålen i slotten allt vanligare, men en jämförelse med engelska inventarielister visar att det är först kring 1600 som svenska slott visar den mängd inventarier som de engelska har två hundra år tidigare.
Ska universitetet Harward byta den vapensköld de haft sedan 1930-talet för att den påvisar ett rasistiskt förflutet? Det är den mest brännande heraldiska frågan just nu.
Mycket förenklat pågår det just nu en diskussion i USA kring de märken som används av vissa institutioner och om dessa märken anspelar på ett rasistiskt tänkande eller inte.
För att slippa fundera kring självklarheter ska det först sägas att 1) visst finns det rasism i USA idag, 2) ja, slaveriet fortlevde till 1865 och 3) nej, svarta fick inte fullständiga medborgerliga rättigheter förrän under Lyndon Johnsons presidenttid på 60-talet.
Problemet Harward
Harward har som symbol en vapensköld som tillhörde familjen Royall, en gång i tiden en av de största bidragsgivarna till universitetet. En Royall-medlem var dessutom känd (sägs det nu) för att ha varit extra grym och möjligen även extra rasistisk. Därför kan inte universitetet använda deras vapensköld längre.
Det låter ju som ett fint resonemang, men det är i sig fördomsfullt. Eftersom slaveriet avskaffades i USAs sydstater först 1865 EFTER förlusten i ett inbördeskrig (och alltså inte alls var ett eget politiskt val) går det inte att peka ut en person som extra rasistisk och som därför ska plockas bort ur historien. Ska man vara konsekvent ska allt som företrädde slaveriet och rasismen bort.
Det betyder att delstaterna Georgia och Virginia bör byta namn, i princip alla städer och countyn i södra USA som anspelar på namn ska byta namn och alla märken ska bort för jag är helt säker på att personen bakom dessa kan visas ha haft slavar eller på annat sätt varit emot medborgerliga rättigheter för svarta, indianer, homosexuella eller någon annan grupp i samhället.
Eller så tar vi till den andra ståndpunkten och tar lärdom av historien i stället av att radera ut allt som vi inte tycker om. Det är en linje som jag finner mer sympatisk eftersom jag har svårt att se att något annars kommer att finnas kvar.
Jo, vapen kan ersättas
Till sist en annan självklarhet. Visst kan man byta ut vapenskölden om man så vill. Det är knappast första eller sista gången det händer. Men jag tycker att man ska byta sina märken för att man själv vill det, inte för att andra tvingar en till det. Annars är vi inne på farliga vägar.
Harward har alltså inte haft sin nuvarande vapensköld längre än sedan 1930-talet, så evighetsbegreppet finns inte som försvar här.
Med 1900-talet kom bokstavstron. Det som står på ett papper är alltid sant. Men håll alltid tvivlet högt. Medeltidens människor var inte så noga med ordens exakta innebörd och placering.
Låt oss ta kung Erik som exempel. Erik av Pommern var kung av de nordiska rikena i Kalmarunionen från 1396 till 1435, beroende på hur man räknar. Riktig kung i betydelsen att det var hans ord som gällde blev han först 1412 när drottning Margareta dog.
Eftersom jag vet att heraldiker och historiker har funderat på vilket rike som stod högst i rang och använt vapensköldarnas placering för att fastslå detta har jag samlat några inledande meningar av hans brev (skrivna av hans skrivare för dagen).
7 december 1407 Vi Eric, meth Gudz nadh Danmarks, Sweriges, Norges, Wændes oc Gøtes konung
4 maj 1413
”Wij Erich, met Gudz nådhe Dannemarckz, Nårgins, Wendis och Göttis konungh …”
17 maj 1413
”Wij Erich, met Gudz nåde Dannmarks, Sweiges, Norgehs, Wendes och Godes koningh …”
I ett av breven föll plötsligt Sverige bort. Var han kanske inte kung över vårt land i maj 1413? Så klart inte, men den här enkla missen i ett offentligt brev visar att det var lätt hänt att ett ord, eller kanske en vapensköld, tillfälligt tappades bort.
Liljesten vid Vist kyrka, Ulricehamns kommun. Foto: Jesper Wasling.
Liljestenar är ett för svensk del typiskt västgötsk fenomen som var på modet under 1100- och 1200-talet.
Det finns motsvarigheter till liljestenarna i andra länder och i andra tider, men när man diskuterar svenska liljestenar är det dessa specifika stenar under denna specifika period som avses.
Omkring 300 har bevarats och räknar vi med att det fanns dubbelt så många så kan man nog säga att de flesta stormän i trakten under denna tid fick en sådan sten på sin grav.
Stilen är romansk och syftet med dem var sannolikt att vara lockstenar över gravar. De kallas liljestenar efter den växtornamentik som pryder dem. Forskare som Claes Theliander tror dock att man snarare ska se bladen som stiliseringar av palmblad än liljor, vilket stämmer bättre överens med dåtidens religiösa bildspråk.
Samtida med liljestenarna är stavkorshällarna. Ibland går de två motiven ihop på samma sten så det var verkligen ett samtida mode. Av dessa finns omkring 90 bevarade i Västergötland.
Det som är extra kul med dessa motiv är att alla är olika. Det har alltså funnits en poäng att inom en viss snäv ram skilja motiven åt. Så agerar man bara om det finns en klar medvetenhet om motivet bland både tillverkare och beställare.
När liljestensornamentiken blev så populär i Västergötland under 1100- och 1200-talet kan man se att dessa stenar framför allt finns i och kring de kyrkliga centralorterna Skara, Husaby och Falköping, men även i mindre men frälsedominerande landskapsområden.
Däremot saknas de nästan helt i områden där skattebönder dominerat längre fram i historien dominerar. Dessutom är de vanliga i kyrkor med västtorn, något som brukar tyda på ett betydande inflytande från stormän. Man kan alltså konstatera att det inte var vem som helst som fick en liljesten lagd över sig.
Ryssland har en dubbelörn, precis som Tysk-romerska riket. Varför då? Och varför kallar de sig det tredje Rom?
Heraldry Ireland tog nyss upp Rysslands örn och dess historia. Den vill jag förmedla här.
Det började med Bysantins fall 1453. Turkarna tog över och den sista resten av det romerska riket var borta.
Genom giftermål var fursten av Moskva släkt med kejsaren av Bysans. Denne kejsare använde dubbelörnen som symbol och nu med kejsardömets fall tog fursten upp dubbelörnen samt anspråket på att vara Bysans rättmätiga arvtagare och härskare (man undrar hur mycket av det här som än idag ger grus i de diplomatiska relationerna mellan Ryssland och Turkiet?).
Storfursten Ivan III av Moskva var den som 1472 lät ta upp Bysans dubbelörn i sitt sigill. Det var samma år som han gifte sig med Zoë Paleologos, brorsdotter till Bysans siste kejsare Konstantin XI. Giftermålet 1472 var alltså katalysatorn till Moskvas ambitioner att bli ett kejsardöme.
Moskva är det tredje Rom
Staden Rom är förstås det första Rom. När Romarrikets huvudstad under 300-talet flyttades till Konstantinopel blev denna stad det andra Rom. Det blev även mittpunkten för kristenhetens ortodoxa kyrka. När staden föll flyttade patriarken av Konstantinopel till Moskva och denna stad blev kristenhetens centrum, som de såg det. Då blev Moskva det tredje Rom.
Seal of Ivan III of Russia (1472) – The use of the double-headed eagle as a Russian coat of arms goes back to the 15th century. With the fall of Constantinople and the end of the Byzantine Empire in 1453, the Grand Dukes of Muscovy came to see themselves as the successors of the Byzantine heritage, a notion reinforced by the marriage of Ivan III to Sophia Paleologue (hence the expression ”Third Rome” for Moscow and, by extension, for the whole of Imperial Russia). Ivan adopted the golden Byzantine double-headed eagle in his seal, first documented in 1472, marking his direct claim to the Roman imperial heritage and posing as a sovereign equal and rival to the Holy Roman Empire.
Jag brukar hävda att ett år på 1300-talet var lika långt som ett år idag. Jag är inte säker på att alla håller med om det.
Igår skrev jag om Nordens vapenbrev i Europeisk kontext och hänvisade huvudsakligen till Nils Bartholdys bok Adels- og våbenbrev utstedt af danske (unions-)konger indtil 1536.
Det är en bra bok på alla sätt och vis, men jag tänker ändå ta den som exempel på det som jag upplever vara ett problem inom den heraldiska vetenskapen: oförmågan att se tidens betydelse.
Heraldiska fakta ska presenteras korrekt
Ett annat problem är oviljan att problematisera heraldiska fakta. Om man konstaterar att en kung av Aragonien 1187 ger en by rätt att föra ett visst baner bör man inte foga in den kunskapen två rader under en mening om att de engelska vapenbreven från mitten av 1400-talet får en strukturell uppbyggnad som tydligt inspirerats av vapenbrev från det tyska språkområdet från andra halvan av 1300-talet. (sid 14) Vi rör oss här mellan 250 år.
För en läsare är det svårt att inte tro att dessa har direkta samband, men när man stannar upp och tänker efter så inser man det orimliga i att tyska vapenbrev 1380 svårligen kan vara den direkta förlagan till engelska dito från 1450, såvida det inte finns en direkt koppling mellan tyska hovet och det engelska under 1440-talet. En lämplig sådan skulle kunna vara någon av de tre vapenkungarna i England, men jag ser inget som tyder på att Roger Legh, William Tyndale, John Smert eller William Burges hade kontakter mer Tyskland. Däremot rikligt med kontakter med olika delar av Frankrike.
Utan att mena det kan en sån här otydlighet med tidsangivelserna e sken av händelseförlopp som inte alls ägt rum utan där orsaken står att finna någon helt annanstans.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
