I dagens Aftonbladet skriver Fredrik Persson-Lauhusen om de våldtagna tyska kvinnorna. Det är historikern Miriam  Gebhardts  som nyss kommit med boken Als die Soldaten kamen.

Det handlar alltså om de 560 000 kvinnor som våldtogs av ryssarna och de 300 000 som våldtogs av amerikanarna. De flesta våldtogs i samband med krisslutet, men övergreppen fortsatte in på 50-talet då soldaterna fortfarande inte kunde ställas inför tysk domstol. Så ”demokratisk” var den västallierade armén. Det är som att man skäms. Var vi inte bättre än så.

Det nya viktiga är att hon tar upp amerikanarnas (och andra västsoldaterers) skuld, som är densamma som ryssarna. Och varför vi förtigit detta.

För mig är den här boken och artikeln om densamma ytterligare en ögonöppnare. Det är en sak att en propagandamaskin som en armé mitt under krig och efterkrigsarbete förnekar övergrepp. Det kan jag förstå. Men att historiker låter dem hållas decennier efter decennier är inte bra.

Historiker måste bli bättre på att ifrågasätta rådande sanningar, speciellt rörande det som vi håller högt hos oss själva. För om inte historikern ska göra det, vem ska då göra det.