Var hjälmprydnaden ett märke från striden eller kom den till genom inspiration från litteraturen?
Svaret längst ner. 

Som det lössläppta baneret visade att enheten var redo för strid visade hjälmen att den enskilde riddaren gjort sig i ordning. Att sätta på sig hjälmen hade säkert varit en symbolisk gest i många sekler. Det nya i högmedeltidens sekulära litteratur, som krönikor, var att det även blev en symbolisk handling inom konsten. Fenomenet finns i diktverket över William Marshalls bravader från 1220-talet och det finns hos krönikörer som Jean Froissart. Den senare skriver i volym fem att de franska styrkorna inför slaget i Portiers kom ”fixed in their helmets and unfurled their banner”.
Om slaget i Crecy skriver Froissart att kung Edvard III inte hade sin hjälm på, när han menar att det var Edvards son, den svarte prinsen, som denna dag var befälhavare över styrkorna.  (Jones, s 116) Vidare sägs i ”Historie des Ducs du Normandie” att Robert FitzWalter säger till kung Johan (prins John i Robin Hood-berättelserna) att: ”By Gods body you will not! You will see two hundred laced helms in your land before you hang him.”, när kungen hotar att hänga Fitzwalters svärson. (Warren, s 230)

 

Hjälmen som symbol för kriget

Hjälmens av- och påtagande blir den huvudsakliga symbolen för att riddaren lämnar sin civila roll och de regler som gäller i denna värld och går in i krigarens roll där bland annat dödandet och plundrande är tillåtet. Den här typen av ceremonier är inte unika för medeltiden. Vi kan se det i vilken film som helst, där en stridande först måste förbereda sig för strid genom att ta på sig utrustning och först när detta är gjort kan vapnet väljas. Vi har militärens parader i uniform före och efter kriget för att visa att soldaterna nu går in respektive ur samma roll, där marscherna på årsdagar är en påminnelse om de olika roller vi människor går in och ur. Liknade ceremonier kan ses i antikens litteratur och från ex Bantukulturen i Afrika fanns tydliga regler för hur en soldat skulle bete sig efter en strid, speciellt om han hade dödat någon.

Men ingen av dessa symboliska handlingar är så tydliga som när riddaren efter ha satt sig på sin häst tar på hjälmen.

Hjälmprydnadens funktion

Ifrån dessa välkända tankar kommer jag till den individuella hjälmprydnaden. Denna uppstår under sent 1200-tal och sprider sig snabbt över Västeuropa. Det finns förstås kulturer före denna tid som haft prydnader på hjälmen (dock inte vikingar, som är de enda som annars framställs med just hjälmprydnader). Det unika här är att varje riddare hade sin unika hjälmprydnad. Vi vet inte varför eller ens när. De avbildas på sigill, de finns med på kyrkomålningar och tavlor. Från mitten av 1300-talet verkar de finnas med i tornerspel men de förekommer aldrig i berättelser om krig.

Ändå tror jag att de måste förstås mot riddarens uppgift som krigare. Som jag visat ovan har krönikörerna och trubadurerna hämtat sina symboliska bilder från riddarnas militära vardag och gjort något extra av denna. Därifrån tror jag att riddarna blivit inspirerade av romanerna och sångarna. De har tagit till sig den symboliska hjälmen och gjort den än mer symbolisk genom att ge den liv. Hjälmprydnaden gör hjälmen lika individuell som bäraren. I den riddarromantik som fanns under denna tid kom modet att sprida sig snabbt, men bara inom den sfär som också lyssnade till riddarromanerna. Hjälmprydnaden spred sig inte till de slaviska områdena alldeles intill den romansk-germanska kultursfären förrän efter många hundra år.

Det är därmed möjligt att hjälmprydnadens tillkomst inte ska sökas tillbaka till de målade hjälmarna som är kända från 1100-talet utan är en helt ny företeelse, ett nytt mode.

Hjälmen ska inte heller ses som en symbol för den manliga riddaren till häst för de första kvinnorna med hjälmprydnader utan sköldar i sina sigill är samtida med de första manliga. I bilden här ovan, från 1320-talet, har hertiginnan Ingeborg  både Norges och Sveriges sköldar samt rikenas baner, vilket för mig visar att hon dels förde befälet över trupperna, dels visar att hon är redo för strid – även om hon likt dagens generaler inte tänkte stå längst fram i stridslinjen. Jag tror även att vi ska se placeringen av sköldarna som de respektive rikenas rangordning vid denna tid. Norge var rikare och hade högre status. Ingeborg var dotter till kungen av Norge, änka efter hertig Erik och mor till kung Magnus.

Därför ser jag hjälmprydnaden som symbol för ridderskap och inte riddare. Det kan också förklara varför borgare, som förde vapen, inte har hjälmprydnader förrän under renässansen. Det gäller Norden och Tyskland likväl som Italien och Spanien, även om undantag finns.

Porträttgravstenarna under stormaktstid

Hjälmen, framför allt den burgundiska stridshjälmen, finns även med på svenska porträttgravstenar under 1500- och 1600-tal när den döde varit krigare. Ofta vid hans fötter och i sällskap med ett par stridshandskar. Även i de fall han var ofrälse. Den finns däremot inte med om den döde inte varit krigare, vilket framför allt gäller de ofrälse. Den döde har dessutom en annan heraldisk hjälm som bär upp hjälmprydnaden.

Litteratur

• Robert W Jones; Bloodied banners (2010)
• WL Warren; King John (1978)