Nytt nummer av Våpenbrevet – Norsk heraldisk forenings tidning. Och den näst bästa nationella heraldiska tidningen i Norden, om jag får säga det själv (det vore ju tjänstefel som redaktör för Vapenbilden att säga något annat).

Här presenteras verksamhetsberättelsen för 2017. Det är imponerande mycket de hinner med och jag skulle gärna se att vi i Sverige tog upp några av deras idéer. men det blir svårt för vår svenska förening är så mycket mer utspridd än den norska och de mest aktiva finns tyvärr inte där de flesta av våra medlemmar bor (läs Stockholm).
222 medlemmar har de. Ett litet tapp mot 2016 så ni norrmän som läser men inte är med – gå med. Det kostar 300 NOK/år.

Bra innehåll

Som vanligt är det en bra bredd. Ständige krönikören Thorbjörn Bergersen skriver om ny militär heraldik medan Tom Vadholm följer upp med en artikel om Trondheims vapen och sigill genom tiderna. Trondheim är ju den norska kyrkans huvudstad och andliga centrum med st Olof-kulten som mittpunkt allt sedan denne kung helgonförklarades för snart 1000 år sedan. Hans skrin blev 1031 placerat i stadens St Clemenskyrka. Ärkestiftet grundades 1154 men det dröjer fram till 1439 innan vi hittar det första sigillet för staden. Vi kan förstå att det är mycket historia som gått förlorat här. Redan då finns grunden till det vapen som staden har idag i motivet, även om biskopen då tog större plats.

Alf Hammervold fyller på med en grundlig introducerande artikel om heraldiska kronor och förheraldiska kronor och kungliga rangtecken från Egypten fram till Karl den Store.

Mysteriet Schüppel

Den sista stora artikeln är en fyndig betraktelse av Jochen Wilke som skriver om sin frus vapen. Hon är tyska och vapnet har ett innehåll som kan vara svårt att förstå om man inte är tysk. Ja, vapnet i sig är inte så svårt att förstå. Det är helt enkelt en pilbåge och två ax.  Och på hjälmen en spade mellan två vingar.

Historien om vapentagaren Max Otto Schüppel berättar Jochen Wilke så mycket bättre än mig, men jag kan säga så mycket att lösningen till det hela ligger i hur man uttalar vissa ord på den sachsiska dialekten och resultatet är ett vapen vars innehåll har dubbel koppling till namnet.