Stefan Bede, Svenska Heraldiska Föreningens kommunikationsansvarige, skrev dessa kloka ord på föreningens Facebook-sida i veckan (2/11). Jag vill passa på att sprida dem en extra gång.
… Men då vi är en ideell förening som är öppen för alla så kan jag säga att den består av allt annat är en homogen skara.
Vi är svenskar, finnar, danskar, norrmän och folk med annat osvenskt påbrå. Vi är adliga, ofrälse, katoliker, kristna och ateister. Vi har till och med elfsborgare i föreningen. Vi är rojalister och republikaner.
Vi är män, kvinnor, pojkar och flickor. Vi är heterosexuella och homosexuella. Vi kanske har en och annan asexuell människa i leden, vad vet jag.
Vi hyllar den gamla traditionen av att gå från att flagga sin härförares färger och vapen till att skapa sitt eget.
Jag inbillar mig att det är ett mänskligt faktum att de flesta inte går omkring och identifierar sig som svenska hela dagarna. Själv känner jag mer tillhörighet med folk som är rollspelsnördar, single speed-cyklister och house-DJ:s än de som räknas som svenskar. Man kan vara fler saker än bara en. Man kan välja att visa sin mångfacetterade person och man behöver inte välja bort.
Nation eller stam – samma sak
Med detta sagt vill jag även lägga till att Erik Helmerssons inlägg på DNs ledarsidan igår den 5/11 tar upp samma tankegång (har han månne läst SHFs Facebook-sida?)
Det handlar om mångas fokusering på tribalism (definierat av Nationalencyklopedin som ”benägenhet att sätta den egna gruppens eller stammens intressen före nationens” = dvs fördomar) när de tar ”avstånd” från nationalismen. Ja, det förstås, de tar ju inte avstånd från nationalismen, de gör den bara ännu snävare vilket jag trodde var omöjligt.
Jag håller till fullo med i hans avslutande ord och försöker tillämpa dem inom heraldiken närhelst jag kan:
Det är dissidenterna, inte gruppernas mer högljudda ledargestalter, som borde lyftas fram och ges utrymme. De är förebilderna vi behöver i en alltmer fragmenterad, avindividualiserad och identitetsfixerad tid.