Heather Wolfe, från Shakespeare Library i Washington, visar hur aktivt Shakespeare arbetade för att stärka sitt varumärke.
Shakespeare-forskarna har börjat upptäcka heraldiken och inser nu att man kan lära sig en hel del om William Shakespeares liv. För oss heraldiker är de här dokumenten inte sensationella, men det är ju roligt att andra historiker hittar fram till vår vetenskap.
Heather Wolfe kan dessutom, som den historiker hon är, kosta på sig att ta fram härolder som beter sig illa, som Ralph Brooke. Det ser man sällan något om i heraldiska verk men något som vi verkligen borde visa upp eftersom det kan förklara vissa heraldiska sedvänjor.
Shakespeares barnbarn Elisabeth Bernard verkar dessutom ha använt samma vapen i sitt sigill, även om det är svårt att se på denna blanka bild.
Originalet finns i Shakespeare-arkivet.
Testamente för Elisabeth-Bernard, barnbarn till William Shakespeare, med släktvapnet på sigillet längst ner.
Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Foto: Vladimir Sagerlund.
Idag hyllar vi gärna de heraldiska konstnärerna som bland de mest framstående heraldikerna. Det är inte sällan de får övertrumfa de teoretiska heraldikerna till och med inom den teoretiska arenan (sade han något bittert).
Men när det kommer till historiens heraldiska konstnärer har de ofta bleknat.
Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Bondes huvudbaner. Foto: Vladimir Sagerlund
Det handlar alltid om pengar
Det är egentligen inte så konstigt. På den tiden uppmärksammades inte hantverkaren och vi får ofta förlita oss på att han (för det var nästan alltid en han) signerade sina verk. En av dessa konstnärer var Jost Shutze och om honom vet vi en del mer tack vare hans arbete med riksskattmästare Gustav Bondes begravning i Spånga kyrka år 1669. (s 69)
Riksskattmästare Gustav Bonde. Samtida kopparstick.
Vår lycka beror som alltid på pengar. Denna gång har en tvist om likviden gjort att flera brev om vapensvitens tillkomst bevarats till eftervärlden. Beställaren önskade 16 vapen av viss storlek för 12 daler kopparmynt styck. Jost önskade få 14 daler för något större vapen (konstnärer vill ju alltid att konsten ska framhävas).
Rätten avgjorde tvisten genom att säga att priset skulle vara 13 daler och att Jost fick göra vapnen slå stora (och underförstått så passande) som han då önskade. (s 74)
Dessa vapen kan ännu beskådas i Bondes gravvalv i Spånga kyrka. Sköldarna är vackra exempel på den stil som kallas broskbarock som var stor perioden 1630-80.
Schutzes karriär
Det är svårt att få reda så mycket om Jost Schutze ursprung och härkomst, men senast 1634 anställdes han vid amiralitetet i Stockholm med uppdraget att snida för flottan. Tillsammans med en Johan Aronsson var de två de enda träsnidarna som var anställda vid denna tidpunkt. Endast Jost (Joest) anges som mästare. Han bör därför ha varit välkänd till namnet för den som önskade få just träsniderier utförda.
1664 hade Jost en Hans Schultz i sin tjänst, en Hans som troligen är densamme som Hans Schültz som gifter sig 1665 och den Hans Johansson Schytz som dör 1674. (s 70) Vem har sagt att det är lätt med genealogin? Efraim Lundmark betonar att han inte vet om de två männen var släkt men i hans artikel försöker han ändå sig på en släktutredning som jag hoppar över här.
Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Foto: Vladimir Sagerlund
Jost visar oss barockens heraldik
Eftersom Jost förekommer redan 1634 och framåt i tiden i över 40 år bör han ha varit en ung man när han började sin anställning. Och en duktig sådan, eftersom han redan då var mästare. Vi vet från amiralitetet anteckningar att han i sitt yrke snidade galjonsfigurer, hackbräden och skeppens vapensköldar.
Vi vet från hans egna anteckningar att han på 1650-talet snidade för skeppen Fenix, Carolus och Draken och vi vet att dåtidens skeppsbyggare verkligen tog heraldiken på allvar. Alltså kan vi med säkerhet veta att Jost var en kunnig i heraldikens praktiska konst och säkert visste allt väsentligt om heraldikens färglära och stilisering så som den såg ut vid denna tid.
Därför är en studie av hans arbeten också en studie i hur man under 1600-talet ansåg att ett heraldiskt vapen skulle se ut i fråga om grad av stilisering, färgsättning, skuggning även detaljer som lejonets man eller antalet uddar på en stjärna.
Tack till Efraim Lundmark
Denna artikel bygger på Efraim Lundmarks artikel Jost Schutze i Personhistorisk tidskrift 1931:1, s 69-76. Han önskade där att denne Jost inte skulle glömmas bort. Jag hoppas att jag med denna artikel hjälper honom att uppfylla den önskan.
Tack också till Vladimir Sagerlund som gav mig bilderna på träsniderierna i Spånga kyrka.
Jost Schutzes träsniderier i Spånga kyrka. Foto: Vladimir Sagerlund
Vapentavlor på kopparplåt för Par Bricole, av Thomas Falk
Möten med heraldiska konstnärer. Denna gång har turen kommit till Thomas Falk.
Thomas Falk är den i särklass mest produktive heraldiske konstnären vi har idag. Jag vågar inte säga hur många vapen han gjort, men det är hundratals till både vanliga privatpersoner och ordensvapen för frimurare och Par bricolare.
Min bekantskap med Thomas går långt tillbaka. Riktigt hur långt är oklart, men han gick två årskullar över mig på Teknis i Borås (det anrika Sven Ericsson-gymnasiet). Därefter har våra vägar korsats i yrkeslivet både en och två gånger förutom vårt gemensamma intresse för heraldik. Det är kanske inte så konstigt att vi våda satt i Svenska Heraldiska Föreningens styrelse och att vi båda är med i Borås Heraldiska Förening/Sju härolder.
Mycket teknik
Thomas är den heraldiske konstnären som bäst har utvecklat den digitala konsten. Får många kanske det känns som lite mindre seriöst, för en vapensköld ska ju vara handmålar. Men det finns också fördelar. Inte minst förenklas samtalet mellan beställare och konstnär vilket gör det enklare att få fram just det motiv som bära parter är nöjda med. Det digitala originalet kan också justeras om en extern part (läs: Svenska vapenkollegiet) kommer med synpunkter.
För dig som är intresserad kan jag avslöjad att det är Manga Studio, Photoshop och CorelDraw som är hans verktyg. Framför allt Manga Studio är ett fantastiskt program eftersom det tillåter dig att arbeta med vektoriserade bilder på ett väldigt enkelt sätt. Med lager på lager-teknik kan du sedan färglägga och ta bort linjer precis som du vill innan du anser dig nöjd. Det speciella med Manga Studio är att du som konstnär använder elektronisk penna/pensel vilket gör det möjligt att måla på skärmen.
– Det är precis samma känsla som att måla på duk, säger Thomas Falk och visar hur akvarellfärgen flyter ut när han trycker penseln hårdare mot skärmen.
Spännande vapen för Kim Aronsson, av Thomas Falk.
När man följs åt så nära så kan man se utvecklingen, och Thomas har verkligen utvecklats. Om han för femton år sedan var en ganska fritänkande heraldiker inom teorin men hyfsat konventionell som vapenskapare är han idag den mest spännande regelbrytaren (men kanske något mer konventionell teoretiker). Jovisst orsakar det ibland problem men oftare ger det nya spännande idéer som ändå strikt följer den heraldiska grundidén.
Akvareller och olja
Nu är han inte bara digital. Hela huset är fyllt av hand icke-heraldiska konst och han är en erkänd lokal akvarellmålare i boråsregionen. Därför kan den som så önskar få en heraldisk tavla målat helt på frihand. Eller något i olja.
Borås högskola fortsätter att sätta heraldiken främst. Nu har de fått sitt nya doktorsemblem godkänd av statsheraldikern.
Ja, det är ungefär allt jag vet för högskolan själva har inte skrivit så mycket om saken. Emblemet bygger såklart på skolans vapensköld, förutom att saxarna i lagerkransen har tagits bort och att slöjden blivit oval.
Högskolan i Borås vapen (plus namn i typsnittet Sabon)
Vapenskölden ovanför ingången till Riksdagshuset. Foto: Jesper Wasling.
Lite elakt tycks samhället bestå av två grupper: de som inte vill se någon tjusning i det gamla – allt nytt är bra (modernister) och de som inte vill se någon tjusning i det nya – allt gammalt är bra (konservativa). Jag tycker mig se att polariseringen mellan dessa två har ökat så här kommer ett inlägg i mitten om varför båda har fel.
När jag här folk prata om äldre tider så verkar det som om alla äldre tider pågick samtidigt och att de skiljer sig från dagen på ett markant sätt. Se exempelvis nya nobelhuset på Blasieholmen som tydligen inte skulle passa in därför att det är ny arkitektur, trots att husen där idag kommer från tre olika sekler som skiljer sig lika mycket ifrån varandra som de skiljer sig från det kommande huset. Ogenomtänkta exempel på varför det nya skulle vara bättre än det gamla är så många att du säkert kan komma på något själv.
Problemet med konservatismen är att den alltid tycks glömma att det gamla en gång var nytt och att dåtidens konservativa då förfasade sig över det nya som dagens konservativa håller så högt. Dagens konservativa är därför per definition modernister, men omoderna sådana.
Riksdagshuset som exempel
Jag har ofta mött heraldiker som hyllar det svenska riksdagshuset för sin pompösa och vackra framtoning. Heraldiken är klar och tydlig. Detta enligt personer som jag nog skulle klassificera som konservativa. Så vad tyckte då samtiden?
Av en händelse finns det i Personhistorisk tidskrift 1900:2 en artikel om just detta riksdagshus. Det är G.W.G som skriver om det planerade huset i artikeln ”Riksvapnet öfver hufvudingången till Riksdagshuset”, främst då om den planerad framställningen av riksvapnet.
G.W.G är minst sagt upprörd över att man i skisserna bygger på den karolinska stilen i stället för att gå tillbaka till äldre tider. Oklart vilka, för 1200-talet skiljer sig radikalt från 1400-talet. Han ondgör sig även för att man inte tagit hänsyn till heraldisk sedvänja och att man gör kronorna för stora och annat för smått och plottrigt.
Till sist avslutar G.W.G med en förhoppning om att den envishet och historielöshet som präglar byggherrarna ska övervinnas av framtida kunskaper på det att. ”… det noga tillses att en nyare tids fodran på undvikande af heraldiska osmakligheter iakttagas af de konstnärer som erhållit Riksdagens uppdrag.”
Och han avslutar elegant på detta vis:
”Några få år kunna, på grund af ökad kunskap, i hög grad förändra de i dag rådande åsigterna i dylika frågor; varning kan t ex. hemtas från den staty, som Stockholm rest åt sin grundläggare på en tid då heraldikens studium var försummat; Birger Jarls sköld är försedd med en vapenbild, som är (kritikerlöst) kopierad från Dahlbergs ”Suecia”, men dock nu tack vare våra illustrerade nyare historieböcker, måste förefalla äfven äldre skolgossar löjlig. Dahlbergs ”Suecia” innehåller ej få varningar för efterföljare att ej förqväfva heraldikens blygsamma fodringar genom att helt inhölja dem i konstnärskapets rika mantelveck.”
Emblemet för Borås Pistolskytteföreningen, med gula saxar.
Ullsaxen – symbolen för Borås. Visst används den av boråsarna.
I 395 år har boråsarna haft ullsaxen som symbol. Först representerade den smidesverksamheten som då var stor i Sjuhärad, numera är den en naturlig symbol för textilindustrin.
Toarpskronan med sina sju ljushållare är en klassisk hantverksprodukt från Sjuhärad.
Symbol för folket
Man kan verkligen säga att boråsarna har tagit ullsaxarna till sitt hjärta. Stadsvapnet finns runt om i stan, och inte bara på kommunala byggnader. Men kommunvapnet och dess saxar används även av föreningar och som allmän symbol för området. Se bara på toarpskronan som i sin grundform har en ullsax mellan varje ljus.
Föreningar använder också ullsaxarna. Ibland har de stadsvapnet som märke med sitt namn runt. Ibland har de bytt saxarnas silver mot guld (ex Borås pistolskytteförening och Borås AIK). Det kan bero på något missförstånd från perioden 1940-60, för alla versioner med guld ullsaxar kommer från den tiden, inklusive en hemkolorerad bild jag sett hos släktingar.
Borås AIKs flagga.
Andra har använt ullsaxen som ett fritt motiv och några har skapat egna heraldiska eller semiheraldiska bilder. Här nedan kommer en samling av ullsaxar i Borås. Har du sett fler? Tipsa mig gärna.
Ullsaxar i Borås
Vapensköld för Borås Heraldiska Förening, från 1991. Bild: Wikipedia commons.Emblem för Saxarna Speedway
Vapenemblem för Borås släktforskare
Borås som frukt
Logga för bostadsbolaget Ullsaxen
Vapensköld inom PB för Andersson. Bild: Thomas Falk.Emblem för Borås golfklubb
Vapensköld för Borås tingsrätt. Bild: Wikipedia commons
Emblem för Borås filatelisterArms of the city of Borås. Bild: Wikipedia commons.
Emblem för orienteringsklubben SOK Knallen i Borås.
Emblem för orienteringsevenemanget O-ringen i Borås 2015.
Coat of arms of the University of Borås (Högskolan i Borås).Arms for the Claesson family, from Borås
Heraldikern och militärhistorikern Jan von Konow är död. Han gick bort den 8 juni, 94 år gammal.
Som statsheraldiker råkade Jan von Konow i konflikt med engagerade medborgare. Det skrevs rätt mycket elakt om honom, inte minst i tidningen Vapenbilden (som jag nu är redaktör för). Tyvärr för tidningen måste jag nog ge Jan rätt i det mesta, och det han hade ”fel” i var frågor där han som tjänsteman inte fick agera annorlunda än han gjorde. Kritiken mot honom blev då som att skjuta på budbäraren.
Som historiker tillhörde han den gamla konservativa skolan och han verkade närmast i Rudolf Kjelléns anda. Det märks inte minst i Jans sista bok om den svenska adeln (2005) som jag avstod från att recensera i vapenbilden eftersom den helt enkelt var undermålig på nästan varje punkt man kan tänka sig. men där kändes det som om Konow agerade som något annat än en historiker och jag är mer tillfreds med hans övriga verk.
Det var Jan som skrev om heraldik i Nationalencyklopedin, och de var klat bättre än tidigare uppslagsverks texter. Kanske hade han kunnat vara ännu något mer fristående från ålder skribenter, men överlag bra som uppslagsverkstext.
Vapensköld för John Cappucci, MED blått och blå Céleste
Ljusblått och mörkblått i samma vapen. Hur är det möjligt? Vad säger experterna?
Jag har tidigare skrivit om att man i Kanada har infört rosa och brons, och om det sagt att jag kan på sikt förstå rosa medan brons är omöjligt eftersom det i vanlig avbildning blir orange – som redan är en färg (inte metall) inom flaggvetenskapen.
Nu kommer ytterligare ett tecken på att den heraldiska myndigheten i Kanada tar lite lättare på färgreglerna än vi skandinaver. Framför allt har de en förtjusning i att använda två versioner av blått. Azure är den vanliga blå och Bleu Céleste den andra. Historiskt har dessa två tinkturer aldrig använts tillsammans på det här sättet. Bleu Céleste har varit en form av extratinktur för speciella händelser (ungefär som man kan säga att purpur har använts i Sverige under vissa perioder, främst 1700-talets frihetstid).
Just detta vapen är komponerat av Samy Khalid, Saguenay Herald, målat av Ilona Jurkiewicz och kalligraferat av Shirley Mangione.
Vapen Cappucci
Här ovan ses originalvapnet så som det är tecknat. Här nedan ses vapnet som jag tycker att det ska se ut Jag pillade även i guldfältet i mitten som även det har flera nyanser. Det kan vara ett konstnärligt drag som förhöjer ett vapen, men varje vapen bör även ses i sin trista normalversion.
Jag är den förste att erkänna att min version är klart sämre på att illustrera arabisk keramisk mosaik, men jag tycker inte att det är heraldikens uppgift att göra just det.
Vapensköld för John Cappucci, i blått UTAN blå Céleste
Vad säger folk?
Jag blir lite orolig för heraldiken när så många på Facebook uttrycker sin uppskattning över vapnet. Eller, visst får man vara snäll och tycka att det är fint, men ibland behövs även en diskussion om regler. Jag ser annars en stor fara i att heraldiken blir mer och mer allmänkonst och därmed förlorar sin särart. Jag vil därför skilja på hur ett vapen blasoneras och den frihet jag ger varje konstnär att avbilda ett vapen. Som detta här ovan. Jag kan köpa att en konstnär i någon avbildning för effektens skull använder två toner av blått, men vapnet måste blasoneras med en (1) blå tinktur.
Som ledamot av Svenska vapenkollegiet kan jag lova att det här vapnet inte på något sätt hade tagits upp diskussion. Än mindre godkänts. Speciellt inte av mig.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
