Grattis på 39-årsdagen. 10 september 1976 bildades Svenska Heraldiska Föreningen. Nästa år firar vi ordentligt.
SHFs styrelse 1976. Från vänster till höger. Ingvar Torefalk kassör, Ebbe R:son Mark ordförande, Carl-Axel Rydholm sekreterare och Carl-Axel Flach.
Själv blev jag medlen 1987 och aktiv 1993. Ändå har jag bara träffat en av dessa fyra män – Carl-Axel Rydholm (Cary kallad, av alla som han träffade). Två av de andra hade tyvärr då gått bort och den fjärde var inte längre aktiv eller pigg nog att närvara på föreningens arrangemang.
Ändå var det dessa män som drog igång det som idag är Sveriges genom historien mest livfulla heraldiska sammanslutning. Idag med drygt 400 medlemmar och växande. Det är bara att hoppas att det fortsätter på det viset.
Vapensköld för Elisabeth II av Storbritannien 1947, innan hon blev drottning.
Idag blev Elisabeth II av Storbritannien historisk som den brittiske regent som suttit längst på tronen. Hon slog en annan drottning – Victoria.
För det kan hon vara värd ett grattis. Men jag kan ändå inte sluta fundera på vad det är hon har tillfört världen. Varför har vi en drottning (eller kung) när de inte är mer än symboler?
För att de är symboler, invänder någon.
Men seriöst. Vem har så dålig nationell självuppfattning att de behöver en monark för att känna något för sitt land? Och om man har detta tycke – är det då landet eller ”ledaren” man känner något inför?
På bilden här ovan ses Elisabeth II av Storbritannien vapensköld från 1947, innan hon blev drottning. Skriften runt om vapnet betyder ”Skam den som tänker illa härom”. Ingen vidare symbol för ett statsöverhuvud. Få är ändå kung Karl XVI Gustavs ”För Sverige i tiden” mer passande.
Flatestilen är en norsk konstriktning inom heraldiken som gör anspråk på att vilja ta tillbaka vapenkonsten till dess medeltida rötter.
I senaste numret av Våpenbrevet skriver Tom Vadholm tänkvärt om flatestilen, en stil som skapades av Harald Trættenberg under mellankrigstiden och som ännu dominerar framför allt norsk heraldik.
Bilden ovan visar Tjörns kommunvapen i nämnda stil, så även svenskar är influerade.
Syftet med flatestilen är att återskapa den medeltida enkla heraldiken på bekostnad av den överlastade vapenkonsten som skapades under mellantiden. För Trættenberg var kontrastverkan och enkelhet centrala. Alla motiv ska, så långt som det är möjligt, vara möjliga att identifiera bara genom sina konturer. Detta gäller alltså inte alla motiv, som många efterföljare och kritiker påstår, utan det är ett ideal. Även Trættenberg förstod att lejonhuvudet sett framifrån kräver ögon, nos och tänder för att fungera som vapenbild.
Jag uppskattar flatestilen som ett modernt alternativ till andra sätt att framställa sitt vapen. Det är en spännande stil bland andra. Men jag ser den inte som en återgång till heraldikens medeltida rötter. Tvärtom skulle jag vilja påstå att flatestilen är den minst medeltida av alla heraldiska stilar med rötter så fast i funktionalismens stilideal att medeltiden inte blir något annat än en saga.
Medeltida bilden är för övrigt varken detaljlösa, enkla eller sparsmakade i färg.
Jag har hittat några spännande utländska bloggar om heraldik. Nu tipsar jag bara. Senare kommer jag säkert att plocka upp något av det som de skriver om.
Så här skriver hon:
”Men hur som helst, jag ville ge ett exempel från min egen forskning. I Magnus Erikssons Landslag som utkom kring 1350 står det att en man ska vara sin hustrus målsman så snart de är gifta. Av det har tidigare forskning dragit den synnerligen logiska slutsatsen att kvinnan under medeltiden var omyndig och att mannen skulle vara ansvarig för henne. När man sedan (för kanske 10 år sedan) började undersöka vad kvinnor faktiskt gjorde på medeltiden så visade det sig att de både dök upp på tinget, stod anklagade på rättegångar och handlade med jord. Den logiska slutsatsen då var att när mannen inte var tillgänglig så kunde kvinnan sköta vissa saker.
Helt logiskt, allt detta. Vilken slutsats man kommer fram till beror på var forskningen befinner sig – vilken fakta som finns tillgänglig.
Nu, när jag har gått igenom många tusen dokument, kan jag visa att kvinnor var delaktiga i så stor utsträckning att det är dags att omvärdera vår förståelse av det medeltida målsmanssystemet. En målsman då hade inte samma implikationer som en målsman i dag. Flera saker som jag har kommit fram till är dessutom, baserat på vad vi trodde oss veta, helt ologiska. Till exempel har vi trott oss veta att kvinnorna flyttade till männen (så kallad patrilokalitet), men jag hittar inte ett enda exempel på att så skulle ha skett i praktiken. Däremot hittar jag mängder med exempel på när maken har affärer tillsammans med hennes familj. Det betyder inte att patrilokaliteten inte existerade, bara att den inte syns och att den var betydligt mer komplex än vad man skulle kunna tänka sig.”
Den här tanken kan även appliceras på heraldiken. Vi har våra egna lagar och regler som styr heraldiken och som sägs beskriva ”rätt” heraldik. ”Rätt” är det dock bara sett till dessa skrifter, så det hela blir ibland (inte alltid) någon form av cirkelresonemang. I praktiken kan man ha betett sig på ett helt annat sätt, både vad gäller färgval, komposition och vapenrätt.
Ett tydligt exempel på det sistnämnda är arv av vapen. Från 1626 slås det fast att adeln ska föra ett vapen inom Riddarhuset, vilket snabbt tolkas som att hela släkten måste föra ett och samma vapen. Undantag är inte tillåtna (de olika avbildningar som finns från den här tiden kanske inte bara är konstnärlig frihet, det kan också vara adelsmannens egen tolkning av sitt vapen eller rent ut av en tyst protest).
Sentida heraldiker använder fortfarande det här bruket som regel för hur vapen ska föras inom en släkt. Men det intressanta, som bland annat Magnus Bäckmarks forskning i Eder har visat, är att bland de ofrälse fortsatte vapenrätten att fungera som under medeltiden.
Så kan det gå ibland när regler och logiskt tänkande antas leda en rätt i jakten på sanning. Man tenderar att skapa en verklighet som ska passa kartan.
Denna gång är det Världens historia som ägnar säkert 500 tecken åt den medeltida härolden.
Jag kanske låter sarkastiskt, men så farligt är det inte. Det är så sällan heraldiken och härolder förekommer att jag är glad för minsta lilla livstecken.
Ämnet för denna lilla artikel var ”Härolden var kungens bäste vän” och det är inte en helt dum vinkel. Kunde kanske utvecklas lite mer, men det gör jag ju själv så bra.
Emaljskyltar i varierande storlekar, färgsättningar och form. Foto: Emaljskylt.se
Vapnet på en emaljskylt – det vore nåt. Ganska ok priser också för en så fin produkt.
Emaljskyltar har något speciellt över sig. De är vackra, beständiga och med klass. Det finns också en hel del tillverkare i Sverige.
De håller helt säkert olika kvalitet och tillverkar sina skyltar på olika sätt, men de jag har sett håller alla måttet.
När jag bad om en offert på en skylt som var 20×25 cm tycker jag att Tvååkers Emaljskylten. sevar de som hade bäst pris. knappt 1400 kr för en tvåfärgad skylt och 1900 kr för en fyrfärgad.
Låter som en kul present, tycker jag. Klart bättre än en slips på fars dag.
Vi Skandinaver har god smak. Inget tillgjort glitter eller omatchade färger här inte. Gäller samma tänk för heraldiken?
Se bilden här ovan. Färgglad med många symboler. Brokig enligt alla definitioner och ”dålig heraldik” enligt samlad heraldikkår sedan 150 år. Men är den så hemsk, detta vapen skapat av engelska College of Arms. Vapnet är för special effekt-skaparen Christopher Corbould och vapnet skapades 2014.
Brokigt är färgglatt
Vi tar det från början. Ordet ”brokig” är känt i svenskan sedan 1500-talet (kanske tidigare, men SAOLs referenser går sällan längre än till Gustav Vasas bibel). Redan då betyder brokig en blandning av (starka) färger, främst på tyg.
”Brokig” används i Peder Svarts krönika när han låter Gustav Vasa lova dalkarlarna att: ”kungen icke skulle draga så mong främmande och utländske sätt medh uthackat och brokit kläde”. Det brokiga är redan här utländskt och därmed dåligt. ”Uthackat” avser landsknektarnas slitsade puffärmar.
100 år senare skriver poeten och politikern Georg Stiernhielm om Flättia i sin Hercules, att: ”Hon war klädd opå Fransk / därpå alt war brokat / och krokat”. Också här är brokigt något utländskt.
Christopher larsson Grabben tar upp det mångfärgade i sin ordspråksbok 1665: ”Hundh är hundh, fast han är aldrig så brokit”.
Det brokiga var inte nödvändigtvis något dåligt, det var levnadsglatt. Som i Lasse Lucidors dikt ”Skulle jag sörja vore jag tokot” där redan första stycket slår fast: ” All världen älskar ju vad som är brokot, mången mått liva som ej äter skrätt.”
I överflödsförordningarna från 1600-talet fram till 1794 upprepas konsekvent förbud mot färgglada mångmönstrade tyger. Endast de högre stånden kunde med bevarat anseende bära brokiga importerade kläden.
The Arms and crest of Robert John Seabrook
Brokigt i heraldiken
Har denna avoghet mot det brokiga mångfärgade smittat av sig på heraldiken?
Kanske är det så. Nordisk heraldik är i regel mindre färgglad än kontinental och brittisk. Det brukar motiveras med att det ger tydligare vapen, vackrare vapen och mer genuina vapen. Alla tre argumenten är mer eller mindre byggt på tyckande eftersom allt måste ses i sin kontext.
Ideologisk filt
Den bakomliggande motiveringen kan också vara ideologisk. I flera hundra år har staten och kyrkan förklarat att heder och ära nås om man dämpar sina färger (såvida man inte är kunglig, för då gäller motsatsen). Under samma tid ser man att svensk heraldik blir mer och mer tillbakadragen. Precis som övrig nordisk vapenkonst.
Det hela kulminerar med norska flatestilen (mer om den här) då det kvarvarande yppiga slutligen rensades bort och ett vapen aldrig skulle ha mer än två färger. Möjligen tre, men på nåder.
Under 1900-talet har antipatin mot det brokiga genomsyrat den nordiska vapenkonsten så totalt att normala heraldiska vapen från kulturländer som England, Italien, Spanien och Frankrike sägs vara dålig heraldik medan vår stil är den sanna.
Men en ändring tycks vara på väg. Brokiga vapen godkänns både i skandinavisk vapenrulla och av Svenskt vapenkollegium även om vissa granskare har smaksynpunkter på dem. Men smaken är delad det erkänns, och så länge vapnen uppfyller tinkturregeln så är de godkända.
Hur tänker College of Arms?
Fast jag måste medge att jag inte förstår College of Arms sätt att tänka heraldik. De bryter mot alla traditioner, inklusive sina egna, och gör vapen som är grafiskt näst intill omöjliga att få vackra om man inte anlitar en konstnär som målar som de vi ser här ovan. De är å andra sidan väldigt vackra skapelser.
Å andra sidan är det uppfriskande med nya idéer, så jag blir ändå glad när jag ser deras skapelser. Oftast, i alla fall.
Se utställningen Dödens teater på Livrustkammaren. Den pågår fram till 6 juni 2016 och innehåller mycket heraldiskt.
Den 13 mars 2015 öppnade så Livrustkammarens nya utställning Dödens teater. Kungliga begravningar från Gustav Vasa till Gustaf V.
Det är en utställning som på ett snyggt sätt visar hur kungliga begravningar har sett ut sedan vasatid fram till idag och var inspirationen är hämtad.
Eftersom det privata och det offentliga då gick hand i hand var en kunglig begravning en angelägenhet för hela riket. Det var själva definitionen av det rike monarken härskat över och det rike som arvtagaren tog i besittning. Därför blir dess ceremonier påkostade skådespel som krävde en stor publik.
Är man intresserad av hur makthavare har bedrivit politisk propaganda genom århundraden är det här en intressant utställning.
Jag recenserar boken som Lena Rangström skrivit till utställningen i kommande nummer av Vapenbilden, dvs #103:2015.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
