Nya seder och ett allt mer internationaliserat heraldiskt språkbruk gör det besvärligt att veta hur vapenrätten ser ut i olika länder. Så här kommer några enkla regler för Sverige. 

Innan du läser. Tänk på att du kan registrera ditt vapen i Svensk vapenregister. Det ger inget juridiskt skydd men det är en kvalitetsstämpel och det förhindrar heraldiker runt om i Norden och Europa att ta ett vapen som liknar ditt.
Du hittar registret på heraldik.se/svk

Grundregler

• Var och en har rätt att ta sig ett vapen och föra detsamma.

Kommentar: Det är inte, och har aldrig varit, förbjudet att anta eller föra ett heraldiskt vapen för oss som inte är adliga. Däremot har det funnits inskränkningar hur ett vapen får se ut. Det gäller då rangtecken som är en speciell ”gåva” som staten gett till adliga släkter. 

• Var och en som har ett vapen i släkten äger rätt att uppta det enligt de rättigheter som givits av antagaren eller den som förlänat vapnet.

Kommentar: Nya vapen har i regel en form av klausul som säger vem som får föra vapnet men äldre vapen har inte det. Detta är inte juridiskt bindande såvida vapnet inte registreras som ett varumärke, men an bör följa vapentagarens önskemål såvida de inte strider mot god heraldisk sed. 

• Var och en som genom arv äger fler än ett vapen äger rätt att sammanföra dem enligt eget tycke.

Kommentar: De allra flesta vapen som finns i Sverige, och som inte bärs av en adelsätt, är självtagna. Men det finns de som har möjlighet att ta upp ett släktvapen från både fars- och morssidan. Dessa vapen kan kombineras till ett alliansvapen eller bli ett sammanslaget vapen som går vidare i släkten.
Det här gäller även adelsmän, men (och det är ett viktigt men) detta vapen gäller inte som officiellt vapen inom Riddarhuset och de vapenböcker som de ger ut. 
Att heraldiker sedan väljer att inte rekommendera att du använder fler än ett, möjligen två sammanslagna, vapen är en annan sak. God smak och vad som är tillåtet är inte alltid samma sak. 

• Kvinnor och män har samma rätt till heraldiska vapen.

Kommentar: I dagens samhälle går det inte ens med argumentet tradition att försvara att endast söner har rätt att ärva och föra vidare ett vapen. Ett heraldiskt vapen följer inte med automatik namnet eller släktens agnatiska linje. Däremot är det så att det agnatiska arvet är det tveklöst vanligaste. Inom adeln är det också den enda sättet att ärva ett vapen.

• Alla släktgrenar är värda lika mycket

Kommentar: Av tradition har det ansetts som kutym att ett barn som tar upp sin moders namn och/eller vapen betraktas som upphovsperson till en yngre släktgren. Därför har vapnet då genomgått några smärre briseringar. Namnet har dock behållits i ursprungligt skick.
Så kan vi fortsätta resonera, men då bara i syfte att

Adelsvapen

• Vapen förlänade av regent följer de regler som är fastslagna i vapenbrevet.

Kommentar: Visst kan vi säja att det som står i vapenbrevet är obsolet. Helt klart är det också så att vi då får rätt i domstol (se ex Gyllenstierna vs Steninge slott).
Men bara för att något är tillåtet är det inte tillrådligt och i ett kulturområde som heraldiken bör man försöka förhålla sig till vad som en gång sades om vapnet. Om det inte uppenbarligen strider mot god heraldisk sed (vilket ytterst sällan är fallet). 

• Adelsvapen följer de regler som slagits fast av Riddarhuset.

Kommentar: Som sagt ovan så har Riddarhuset inte juridisk möjlighet att förhindra att en adelsperson förändrar sitt vapen och föra det som hen vill, men eftersom det är Riddarhuset som står som garant för vad som är adel så ”bestämmer” de också hur ett korrekt adelsvapen för en viss person ska se ut. Se dem gärna som en traditionspolis.