Omslag till Nils Bartholdys bok ”Adels- og våbenbreve udstedt af danske (unions-) konger indtil 1536”
I en recension berättar jag om Nils Bartholdys bok ”Adels– og våbenbreve udstedt af danske (unions-) konger indtil 1536” från 2007.
Tillsammans gör detta att Bartholdys bok främst är ett grundmaterial för forskningen men utan anspråk på egna forskningsresultat. Men som underlag är det av största vikt och ett fantastiskt arbete.
På det hela taget är det en en bra bok och en bok som jag ofta bläddrar i så kritiken här ovan är en vägledning till läsaren för vad denne behöver tänka på när hen läser boken förutom att ta till sig den kunskap som finns här.
Men det finns sidor av historien som saknas men som man lätt glömmer bort. Och det är dem som jag nämner i recensionen.
Men boken är verkligen ett måste att ha hemma i bokhyllan.
Se där. Min minst attraktiva rubrik hittills. Men ibland passar det att vara lite akademisk. Speciellt när det handlar om vapenbrev.
Vapenbrev är kända i Norden från Erik av Pommerns tid och bör ses i ljuset av att han försökte skapa en starkare centralstyre. Om detta i sig ska ses som utslag för maktfullkomlighet eller en strävan efter att effektivisera förvaltningen för att bättre komma till rätta med unionens ekonomiska underskott och samtidigt stärka rättsstaten på korrupta adelsmäns bekostnad överlåter jag till mer ideologiskt sinnade historiker.
Jag nöjer mig med att konstatera att riksstyrelsen centralisering gav större makt åt Erik samtidigt som den blev effektivare då fler kunniga tjänstemän knöts till densamma.
Och som sagt. De första vapenbreven i Norden är kända från kung Eriks tid. Äldsta bevarade i Danmark från 1413 och i Sverige från 1420 (Ålänningen Björn Pålsson, så det brevet kan lika gärna kallas finskt varpå de kom före Sverige).
Frälsebrev utan vapensköld är kända från 1300-talet i såväl Danmark som Sverige.
De brev som är kända är så olika sinsemellan att vi måste anta att olika personer författat dem. Det är även påfallande ofta heraldiska fel, sm vi ser det, varför det finns anledning att tro att de inte gjordes av heraldiskt kunniga personer. De kan däremot vara skrivna av härolder, för inget säger att dessa i Nordisk medeltid på något sätt befattade sig med heraldik. Däremot med diplomati.
Vapenbrevet i Europa
I Frankrike ges vapenbrev senast från 1315, då till hospitalet för blinda i Bayeux. Franska vapenbrev av kungen eller greve är kända fram till mitten av 1400-talet då kungen får ensamrätt.
I Tysk-romerska riket ges vapenbrev från 1330-talet genom kejsare Ludvig av Bayern. Äldre vapenbrev än så är alltså inte kända men Bartolis de SassoFerrato skriver i sin Tractatus de insigniis et armis att alla har rätt att ta sig ett vapen, men den som får sitt vapen av en furste har större rätt till sin vapenbild. Alltså bör man under denna tid ha börjat uppfatta det som naturligt att en furste kunde ge vapenbrev. England har vapenbrev från senast 1389 och ligger därmed betydligt efter.
Litteratur
Nils Bartholdy; Adels- og våbenbrev utstedt af danske (unions-)konger indtil 1536.
Letter of nobility for Nisse Klo, squire. Kung Erik utfärdar frälsebrev för Nisse Klo. Foto: Riksarkivet.
De svenska frälsebrevens uppkomst måste sökas i Albrecht av Mecklenburgs administration eftersom det äldsta kända brevet är från 1378. Det var kanske inte det första men när det är tillkommit så långt in i Albrechts regeringstid så är det osannolikt att Magnus Eriksson är upphovsman till frälsebrevet.
Inget tecken finns på att vapen utdelades med brevet. Troligen fanns det ännu inget intresse från kungamakten att hålla ordning på vapnen. Dessutom ansågs vapen inte vara ett adligt privilegium.
Frälsebrev som fenomen är inte mycket äldre. De första är från Tysk-Romerska riket och introduceras på 1350-talet. Breven visar på att adelskapet håller på att förvandlas från ett personligt band mellan herre och vasall till ett juridiskt avtal mellan riksstyre och medborgare. Det är förstås ännu långt kvar till den processen är klar, men själva förekomsten av frälsebrev gör det tydligt att nationalstaten är på väg och att feodalismen kommer att fasas ut.
Unionens brev
Vapenbrev, alltså en vapensköld som förlänas tillsammans med frälsebrevet, är kända från Erik av Pommerns tid som unionskung. Det första svenska är känt från 1420 och två år tidigare hade första delats ut till en dansk frälseman. Inga norrmän förlänades frälsebrev under hela unionstiden.
Även de nordiska frälsebreven, med eller utan vapensköld, ska alltså ses som ett sätt att centralisera den statliga administrationen.
Ett tydligt tecken på detta är hur den enda kända härolden under Erik av Pommern titulerar sig. I ett brev år 1423 till magistraten i Danzig undertecknar härolden Simon med orden ”herold över tre riken”. Han var troligen Erik XIII:s första unionshärold med ansvar för den samlade nordiska heraldiken. Jämför med införandet av vapenbrev.
Min personliga gissning är att han som härold hade någon form av kontrollansvar över det nordiska frälset. Det finns en del i hans kunskaper om ekonomi som tyder på det. Däremot verkar varken han eller hans efterträdare under huset Oldenburg ha något som helst att göra med frälsets heraldiska vapenbruk. Det var ännu helt och hållet en privatsak.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
