Får man ha bokstäver i ett vapen? Självklart inte. Men ändå förekommer det, och oftast är det kungarna som ligger bakom.
I kommande nummer av vapenbilden, nr 113, går Tomas Bragesjö djupare i frågan och tar fram de adelsvapen som har ett kungligt namnchiffer. Det visar sig – kan jag avslöja – att nästan alla har tillkommit precis när heraldiken började tappa status och ersättas av monogram i allt från grindars utsmyckning, sigill och brevpapper.
Ett av de mest kända är den adliga ätten Gustafschöld, vars vapen ses här ovan och som skapades av Gustav III personligen. Bara en sån sak! Men det finns många fler.
Häroldsbilder som ser ut som bokstäver
Bokstäver skarnet förekomma i några vapen, inte ens de som kungen själv har gjort. Det är bara dålig heraldik, även om det kan vara en bra historia.
Men allt som ser ut som bokstäver är inte bokstäver. Man kan leka med häroldsbilder så att det ger illusionen av en bokstav utan att vara det. En stolpe är ju ett ”I” och en av s-kuror bildad ginbalk blir ett ”S”. Vapnet här ovan är för Svenska släktkalendern och skapat av den heraldiske konstnären Magnus Bäckmark.
Så våga lek men lek inte med bokstäver och tecken utan använd de möjligheter som heraldiken ger.
Och läs kommande nummer om monogramvapen i Vapenbilden.
Tomas Bragesjö skriver om Svenska flaggan i Vapenbilden #110
Svenska flaggans dag tag, så vad passar bättre än lite flaggfunderingar.
I det senaste numret av Vapenbilden (nr 110) gör Tomas Bragesjö en studie i svenska flaggans bruk i svenska adelsvapen. Det visar sig att den förekommer rätt ofta från 1600-talet fram till 1800-talets slut. Vilket inte var helt oväntat.
Däremot var det oväntat att den endast förekommer i adelsvapen för personer som adlats till följd av sina tjänster gentemot Sverige i marin verksamhet. Nästan alla har varit officerare inom örlogsflottan. Några har verkat inom handelsflottan och en verksam på flottbasen i Karlskrona.
Ingen har varit verksam som ämbetsman inom annan förvaltning, inom handel eller manufaktur eller som officerare inom hären. Inte en enda under 250 år.
Jag tror att Tomas är något på spåren och ser fram emot en mer fullödig genomgång för jag har förstått att han inte är riktigt klar än.
Hur som helst är det rätt sensationellt och visar, tycker jag, att hans tes att svenska flaggan i sin blå-med-gult-kors-version inte är rikets flagga förrän tidigast från 1800-talets andra hälft. Det stämmer också väl med den reaktion som kung Oscar II fick 1872 då han för första gången lät hissa den svenska fanan på Stockholms slott. Han hissade den tretungade eftersom den andra då bara användes av handelsflottan.
Utdrag ur Vapenbilden nr 110, mer specifikt en artikel av Tomas Bragesjö.
Nu är den på gång, Vapenbilden nr 110. Idag gick den till tryck. Och här är med ”ledare” som jag skrev till den.
Ännu ett nummer av Vapenbilden fylld med ett spritt heraldiskt material.
Huvudartikeln denna gång är Tomas Bragesjös genomgång av den svenska flaggan i framför allt adliga vapen. När började de, vem har dem och varför? Det visar sig att förvånansvärt många har anknytning till sjöfart. Det är uppenbart att den svenska flaggan i dessa vapen inte förknippas med Sverige som land utan med svensk sjöfart och marina stridskrafter. Tomas Bragesjö säger själv att hans artikel endast är en första genomgång så känner du till fler vapen är du välkommen att komplettera i en kommande artikel.
I två artiklar tar vi upp teoretisk heraldik. Den ena på en enklare nivå för nybörjaren (om hjälmprydnader) och den andra för mer insatta (om häroldbildernas terminologi). Just denna blandning tror vi ger både introduktion till ämnet och en fördjupning.
Nära dessa ligger även Marcus Karlssons artikel om hur han resonerade när han skapade ett nytt släktvapen. Den här typen av artiklar ser vi gärna mer av. Kanske har du någon idé.
Och så har vi Mats Perssons artikel om Tyresö slott, som i sista stund lyftes ut ur förra numret men tyvärr då fanns kvar i redaktionsspalten Vi hoppas att ni också är nöjda med innehållet och nästa nummer kommer i september.
Jag har varit med i en intervju och är omnämnd i en annan (Bragesjö) – och det känns ju bra för egot, men jag vet från Claus att fler vapen kommer att presenteras och fler okända vapenbärare kommer att vara med. Okända inom heraldikens värld.
Läs gärna dessa intervjuer så får du höra att det inte bara var du som hade beslutsångest inför vapenantagandet.
Får man ta ett släktvapen man upptäcker under sin släktforskning? Frågan kommer oftast från de som stöter på adelsmän bland sina förfäder, men gäller förstås även andra vapenbärare i historien.
Mitt enkla svar är att det ska man INTE göra. Med varje vapen följer någon form av vapenrätt. Den kan vara formell och juridiskt bindande, som i fallet men offentliga vapen och adelsvapen; den kan vara informell och personlig och grundad på vapentagarens önskningar.
En tumregel för vapentagare
För oss heraldiker är båda lika giltiga även om den senare är svårare att känna till. När jag är osäker är min tumregel är att ett vapen direkt eller indirekt (beroende på hur vapenrätten ser ut) kan hämtas upp om det burits av ens anfäder inom tre generationer bakåt. Det betyder farfars far till mormors mor. Finns den aktuella skölden inom denna grupp om åtta personer så kan man använda det även om det inte använts av generationerna däremellan.
Det tumregeln har jag dels från den norska namnlagen (egentligen irrelevant), dels eftersom jag anser att det är så långt tillbaka man kan gå om man ska anse att det finns möjlighet att få ett muntligt erkännande att vapenrätten kan utökas till den yngre släktingen. Det är också så långt folk i gemen kan tänkas veta vad sina äldre släktingar heter.
Är det längre tillbaka så är det en rolig och spännande släkthistoria, men inget mer. Inget man ärver.
Ser vi på äldre borgerliga och frälsevapen (alltså adelsvapen före Riddarhusets första instruktion från c:a 1625) så är det tydligt att det är ytterst ovanligt att två nära släktingar för samma vapen. De varieras väldigt men man håller sig inom ett tema. Ibland lägger man till ett nytt tema när två likvärdiga släkter slås ihop, men man byter nästan aldrig till något helt nytt.
Det är en kunskap man ska ha med sig.
Två moderna sätt att variera släktvapen
Här beskriver jag två helt olika sätt att variera ett släktvapen för den som inte kan eller vill använda en äldre släktings stamvapen men ändå vill markera släktskapet på något sätt. Båda kommer från Ryssnässläkten som kan vara en av de mest betydelsefulla moderna heraldiska släkterna. Se deras stamvapen högst upp i det här inlägget.
Fredrik Holms frimuraresköld. Teckning Tomas Falk.
Den ursprungliga skölden kan även användas som del av en ny sköld. Fredrik Holm är även han medlem av Ryssnässläkten och har som sådan rätt att använda släktvapnet. Men han har som medlem av ordensällskapet Frimurarna valt att göra en helt ny sköld som visar både släktskapet, hans hemstad och hans yrkesval.
Lägg märke till att skölden inte är indelad i formella avskilda fält vilket gör att det inte blir ett alliansvapen utan ett vapen inspirerat av det föregående.
Bragesjös vapensköld, registrerat av SVK
Tomas Bragesjö är en medlem boråssläkten Ryssnässläkten men har ingen direkt kontakt med Borås. Vapenskölden har därför inget med Ryssnässläkten att göra. Däremot har släktens sköldmotiv placerats som hjälmprydnad och blir på så sätt en tydlig markering av släktskap.
Det är två sätt att inspireras av äldre släktvapen utan att man säger att man är den enda och sanne arvtagaren. Det här gäller för både adliga (=av staten givna) och borgerliga (=självtagna).
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
