Etikettarkiv: Svenska Heraldiska

Jourhavande heraldiker, Svenska Heraldiska Föreningen

Möt mig på släktforskardagarna

Vill du träffa en heraldiker så ska du besöka släktforskardagarna i Borås helgen den 24 och 25 augusti. 

Förutom att jag är där kommer du att kunna möta Stefan Bede, Magnus Bäckmark och Pontus Rosenqvist.  Vi presenterar heraldik i allmänhet och Svenska Heraldiska Föreningen i synnerhet.

Vi kommer att finnas på plats för att berätta om heraldik och dess betydelse för släktforskning. Vi kommer också att berätta hur du gör ett släktvapen som en sammanhållande symbol för släkten.

Och vi kommer att finnas där för att svara på alla uptänkliga frågor. Så hälsa gärna på oss i Borås.

Svenska Heraldiska Föreningen

Förtjänata heraldiker får medalj

Svenska Heraldiska Föreningens medalj
The Swedish Heraldry Societiys ”Medal of Honour” for heraldic achievements, established 2001.

Du vet väl att Svenska Heraldiska Föreningen varje år utser nya förtjänstmedaljörer. Från starten 2001 har det blivit 41 nordbor, mest svenskar, som fått medaljen.

Det är styrelsen i SHF som utser medaljörerna. Antalet varierar, Några gånger har det varit fem namn, andra bara en person. Det har funnits skäl för antalet, men dessa drar jag inte här. De får framtida historiker reda ut.

Nya förtjänta heraldiker

Jag vill här förklara lite hur jag, som en i juryn, tänker kring medaljörerna. Min röst är ju trots allt inte helt betydelselös i sammanhanget eftersom ja är sekreterare i föreningen och ledamot i styrelsen sedan 1994. Att förneka att det har betydelse vore att korrumpera mig själv.

För mig är det viktigt att det finns en viss logik i valet av medaljör. Till exempel är jag den förste att skriva under på att statsheraldiker Henrik Klackenberg uppfyller alla tänkbara krav på en förtjänstmedaljör inom svensk heraldik. Men. Det vore oklokt att ge medaljen till honom innan hans lika förtjänstfulla företrädare har fått samma erkännande. Om inte annat så för att de kom före honom (Jan von Konow, Lars Wikström och Clara Nevéus hör hit). Just det här lite träiga sättet att resonera vet jag ofta får kritik i andra sammanhang men bland heraldiker, som har känsla för ton och tradition, finns förståelse.

Man hedrar inte sig själv

Jag delar även den åsikten att en styrelse i mesta möjliga mån ska undvika att ge förtjänstmedaljer till sig själva. Det blir lätt jävigt. Där har vi i SHF haft en klar linje sedan starten 2001. Och därför har styrelseledamöter fått medaljen först när de lämnat styrelsen (Ingemar Apelstig, Bengt-Göran Lundqvist, Perolow Jonsson-Falck, Johanna Hellström, Rune Torstensson).

På senare år har ledamöterna Alexander Ulltjärn, Thomas Falk, Magnus Bäckmark, Marcus Karlsson, Pontus Hedberg lämnat styrelsen. Kanske blir de aktuella inom kort. Eller inte. Eftersom de berör framtiden uttalar jag mig inte om mina tankar eftersom det kan påverka andra.

Däremot kan jag ju säga att jag ser ett problem inför en relativ snar framtid. Nu har vi under femton år belönat förtjänta heraldiker i Sverige utan att belöna styrelsen eller andra på centrala positioner i Svenska Heraldiska Föreningen. Samtidigt blir vi ju alla äldre och nu inom kort (men vi är inte där än) finns alla de mest förtjänta heraldiker inom styrelsen eller dess omedelbara närhet. I det läget får vi, tycker jag, frångå den nuvarande praxisen.

Vapensköld

Nationalkommittén för genealogi och heraldik – en orientering

Lämna en kommentar

Varför gömmer sig Nationalkommittén för genealogi och heraldik är Sveriges, främsta heraldiska institut?

I Vapenbilden #69:2007 skrev fil dr Lars Wikström, då ordförande i Svenska nationalkommittén för genealogi och heraldik (SNGH), en kort artikel om kommitténs historia och verksamhet.
Med utgångspunkt i den kan man ställa frågor om kommitténs funktion och berättigande.

Nej

Det är inte så att jag vill avskaffa SNGH eller ens byta ut dess ledamöter.
Vad jag vill är att se lite liv och rörelse i nämnda kommitté.

SNGh grundades 1971 för att få en svensk institution som kunde vara en samtalspartner till Confédération internationale de généalogie et d´héraldique, som grundades 1970 för ”uppehållande av kontakter mellan nationella intressegrupper och internationella organisationer. En av dess främsta ambitioner är att tjäna som rådgivande organ till UNESCO”, som Wikström skrev.

1970 fanns det ingen svensk heraldisk förening och ingen egentlig institution jämte statsheraldikern och Riddarhuset som hade permanent heraldisk kompetens.

Genealogerna ställer upp

Genealogiska Föreningens tidskrift ”Släkt och Hävd” ställdes till kommitténs förfogande som svenskt publiceringsorgan, vilket gör att denna förening fortfarande har representation i kommittén.  Enligt nu gällande statuter av år 2000 består Nationalkommittén av minst åtta, högst tolv ledamöter, som representerar Kungl. Maj:ts Orden, Kungl. Vitterhetsakademien, Riksarkivets heraldiska sektion, Försvarets traditionsnämnd, Genealogiska Föreningen, Riddarhuset och Ointroducerad Adels Förening.

Här skulle man kunna invända mot sammansättningen och hävda att kommittén även borde öppna upp för Svenska Heraldiska Föreningen (SHF). Och det gör jag, för jag tycker att det är SHF som har den i särklass mest samlade heraldiska kompetensen inom heraldik. Både bredd och spets. Dessutom med egen heraldisk publikation som väl fyller SNGH:s behov.

SNGH borde höras mer

Idag är SNGH en mycket tyst kommitté. De verkar inte ens i det tysta och det är synd. Det skulle vara av stort värde om någon av deras ledamöter (helst alla) någon gång tog till orda i heraldiska spörsmål. Vi behöver deras kompetens.

Svenska Heraldiska Föreningen

Idag är det styrelsemöte

Lämna en kommentar
Svenska Heraldiska Föreningens vapen. Teckning: Thomas Falk
Svenska Heraldiska Föreningens vapen. Teckning: Thomas Falk

Svenska Heraldiska Föreningen håller styrelsemöte idag den 24 maj. Telefonmöte som vanligt.

Det blir förstås lite om sommaren. lite om Vapenbilden, lite om hemsidan och lite ekonomi.

Men det roligaste att fundera även är dels vår kommande utställning, dels vårt filmprojekt. Mer än så kan jag inte säga än, men det är en liten fingervisning om vad som komma ska.

En annan sak som är värd att ta upp är vår kommande vapenbok som bygger på de vapen som har registrerats av Svenska vapenkollegiet. Claus Berntsen är vår redaktör som nu arbetar med att översätta 250 blasoneringar till engelska. Lättare jobb kan man ha.

 

Svenska Heraldiska Föreningen, Vapensköld

Bilder på vapensköldar

Lämna en kommentar

Heraldiken handlar om bilder, framför allt bilder på vapensköldar. Men hur får man tag i dem?

Alla heraldiska bilder har en upphovsman. Det går därför inte att ta bilder hur som helst. Vissa upphovsmän är kanske inte så noga med sin upphovsrätt, andra kända konstnärer har nyss gått bort och deras anhöriga vill gärna att arvet ska leva vidare. Det gäller inte minst några av de stora svenska heraldikerna under 1900-talet.

Jag vet också att Svenska Heraldiska Föreningen arbetar med att få fram bilder som man kan använda för att göra åtminstone ett första utkast till sitt egna vapen.

Vapensköld

Lunds heraldiska sällskap bäst i Norden

Lämna en kommentar
Vapensköld för Societas Heraldica Lundensis. Teckning: Ronny Andersen
Vapensköld för Societas Heraldica Lundensis. Teckning: Ronny Andersen

Vid Nordiska Heraldiska Sällskapets årsmöte i Danmark i dag fastslogs att Lunds heraldiska sällskap var 2014 års mest framgångsrika.

Grattis, säger jag såklart till lundensarna i Societas Heraldica Lundensis. Framför allt till Claus Berntsen, Henric Åsklund och Martin Trägen som driver på SHS lokalavdelning i Skåne. De tre är dessutom, som av en händelse, med i Svenska Heraldiska Föreningens styrelse, så sällskapet är lika mycket en lokalavdelning inom SHF.

Tidigare finns det heraldiska sällskap i Göteborg och Borås (vilket delvis är samma, men ändå inte, beroende på hur man ser på det)

Och nu har jag hört ryktas att det kommer en till i Karlstad i Värmland. Det är lustigt, sedan de sociala medierna gjorde sitt intrång har de sociala fysiska kontakterna inom heraldiksfären ökat markant.

Det är bara hoppas att det blir något konkret i Stockholm snart. Visserligen finns Heraldiska samfundet där, men det verkar inte hända så mycket i den föreningen och den bjuder definitivt inte in till spontanträffar med icke-medlemmar.

Vapensköld

Matrikeln börjar här

Lämna en kommentar
Vapen Caperman. Tecknare Kim Dohm-Hansen
Vapen Caperman. Tecknare Kim Dohm-Hansen

Så där, just nu har jag verkligen påbörjat arbetet med årets matrikel. Nytt är en nu konstnär.

Den kommer i allt väsentligt att bli lik tidigare år. Kanske något tunnare på grund av att vi tar bort lite sidoinformation, men det betyder inte mycket.

Vapen Nilsson av Kim Dohm-Hansen
Vapen Nilsson av Kim Dohm-Hansen

Det roligaste i år är att vi har en ny matrikeltecknare som kompletterar Ronny Andersens och Anders Breitholtz. Hon heter Kim Dohm-Hansen och är en frisk fläkt med en lite annan stil än Ronny. Än så länge är hon förstås rätt grön så stilen är inte riktigt där än, men jag ser tydligt vart hon är på väg. Det är en ny modern form av flatestilen.

 

Historia

De hädangångnas heraldik

Lämna en kommentar

Boktips

Först kom Inga von Corswant-Naumburgs bok som svenska anvapen. Sedan kom Cecilia Candréus fristående uppföljare om begravningsfanorna. För den fick hon Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj 2012.

Hennes avhandling, ”De hädangångnas heraldik”, behandlar stormaktstidens senare hälft, från 1670 till 1720. Det är den period då det pompösa fortfarande var centralt och rangtecknen var utvecklade men de ekonomiska förutsättningarna var lägre än de varit under den föregående 50-årsperioden inom aristokratin.

Cecilia Candréus avhandling är en gedigen genomgång av materialet där fokus inte ligger på katalogiseringen av materialet utan på att sätta in fanorna i deras ideologiska sammanhang och på det viset förklara deras uppbyggnad och utveckling. Candréus stödjer sig på andra moderna forskares teser och utvecklar dem på flera punkter.

Författaren lägger också stor vikt vid att tydligt definiera hur olika begrepp kan användas vilket är till stor fördel för läsaren. En hel del av de missförstånd som annars märks i diskussioner kring fanor, baner och vapendukar kan därmed undanröjas.

Cecilia Candréus har en ovanligt stor bredd i sin avhandling vilket märks när hon tar läsaren från metod via en genomgång av fanornas ideologi och utseende till ren industrihistoria i form av broderiteknik och skråväsendet inom pärlstickeribranschen.

Avhandlingen avslutas med en katalog över bevarade fanor och en förteckning över de pärlstickare som gjorde fanorna.

De ceremonier som kantar en människas väg till den sista vilan har under årtusenden präglats av en strävan efter en värdig inramning. Ceremoniernas utformning och betydelse har dock skiftat genom historien. I stormaktstidens Europa utgjorde kröningar, triumftåg, bröllop och begravningar betydelsefulla evenemang där samhällets elit gavs tillfälle att synliggöra och befästa sin sociala position. Vid ceremonierna användes en påkostad rekvisita bestående av bland annat professionellt utförda textilier, vilka bidrog till att ge arrangemanget en symbolbärande inramning. I sin doktorsavhandling undersöker Cecilia Candréus tillverkningen och bruket av en grupp vita, broderade fanor – så kallade länsfanor – som användes av manliga medlemmar av den svenska betitlade adeln i samband med begravningar under stormaktstidens slutskede.

I undersökningen skildras inte bara ett textilt hantverk och dess utövare, utan även de avlidna männen, deras familjer och det samhälle de var en del av. Med heraldiska vapenbilder utförda i ett exklusivt reliefbroderi med guld- och silvertråd manifesterades den avlidnes grevliga och friherrliga titlar för att på så sätt markera hans position i den sociala eliten och en person som innehade flera titlar förde ofta en fana för varje titel. Det symboliska budskapet förmedlades inte bara genom fanornas heraldik och inskriptioner utan även genom deras förhållande till ett samtida stilideal där de ornamentala inslagen och det broderitekniska utförandet var av betydelse. Broderierna tillverkades på beställning och arbetet utfördes av professionella pärlstickare. Efter begravningen placerades många fanor som minnesmärken vid gravarna. Andra återanvändes senare genom att broderierna flyttades över på nytt tyg för att nu fungera som dekor på en altarbeklädnad.

 

Cecilia Candréus
De hädangångnas heraldik (2008)
ISBN: 978-91-7844-750-3.
Gidlunds förlag

Läs mer om Cecilia Candréus

Fick medalj av Svenska Heraldiska Föreningen

2012 mottog Cecilia Candréus Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj för sitt storartade akademiska arbete.

Vapensköld

Omvald på årsmötet

Lämna en kommentar

Så var jag omvald igen. Det är mitt 23:e år i Svenska Heraldiska Föreningens styrelse (19:e som sekreterare) och fortfarande är det lika kul.

Årsmötet i Lund var som vanligt en trivsam tillställning med omkring 25 glada deltagare. Det är svårt att få folk till våra möten när medlemmarna är utspridda över hela landet.

Den här gången premierade föreningen två framstående heraldiker med medalj: Thorleif Aiff och Tom Vadholm. Aiff återkommer jag till. Vadholm premierades mycket tack vare hans arbete för att få våra alla heraldiska föreningar att arbeta tillsammans och om det pratade vi mycket under dagen.

Det ska inte förtigas att den nordiska heraldiken har präglats av många gräl där personliga intressen påverkat hur föreningarna arbetat tillsammans. Det tog egentligen fram till omkring 2005 innan SHS på allvar erkände Svenska Heraldiska Föreningen som en jämbördig partner.
Och att det finns en förening i Stockholm (Heraldiska Samfundet) och vår riksförening beror på en konflikt inom SHS omkring 1982, som de då berörda gärna ha velat förtränga (inga namn nämnda, men två tre av dem är fortfarande aktiva i heraldiksverige).

Hur kommer det sig att det blir så mycket känslor i det här fredliga ämnet?