Etikettarkiv: standar

Heraldic standard, kan man ha det?

Det välkända heraldiska standaret finns i stort sett endast på brittiska öarna. I sin korrekta form är det omgärdat av vissa regler, men här kommer en friare tanke om dem.

Alla standar i denna artikel är en lek med konstformen. De är inte antagna och det är nog högst osannolikt att jag kommer att skapa ett fysiskt exemplar någon gång. Men för den som vill går det ju utmärkt att göra ett eget standar.

”The heraldic standard”, är det engelska ordet och i det här fallet är det bra att tänka på att engelskan och svenskan använder samma ord för två helt olika flaggor. Det svenska standaret är en flaggduk som hänger vertikalt på en stång och som använda i främst kyrkliga, fackliga och ordenssällskapliga sammanhang.  Om dessa handlar inte denna artikel.

Det brittiska standaret

Artikeln handlar istället om ”standard”. Detta är en flagga med såväl vapensköld som badges och livréfärger. Det dök upp under 1300-talets andra hälft och användes sedan av personer av hög rang under de två följande århundradena. Med personer av hög rang avses mer specifikt personer av börd som förde befäl i strid. Just detta ”av börd” är centralt för att förstå standarens framväxt och betydelse. Andra hälften av 1300-talet var en tid då riddarens position som härskare över slagfältet var över. Först kom flera slag där infanterister slog sönder denna bild med våld (de vann helt enkelt slagen), dels kom digerdöden som slog ut det lägre frälset och till sist kom en ny form av legosoldater som hade kriget som yrket men inte var adliga. Vad gör man då i ett samhälle där de yttre tecknen på social tillhörighet är så viktiga?

Ja, enligt Robert W Jones så skapar man nya visuella bilder av makt. De vapensköldar som riddarna använt behålls, men nu börjar också badges användas och detta för att markera att man ingår i en herres hushåll och för att markera egendom. ”Emblemet bars på hans klädsel av en tjänare som följeslagare, och därför var standaren som han mönstrade på lägret av klädernas färger och bar emblem, med vilka följeslagaren var förtrogen.”, som Boutell skriver. Herren själv använde inte sin badge, varför vi kan jämföra den med företagens logotyp i modern tid.

När badges blivit introducerade var det naturligt att de också hamnade på flaggor. Det heraldiska vapnet användes fortfarande på vapenflaggor som användes vid befälsföring i strid. Standaret verkar däremot mer ha använts som ett övergripande samlingstecken. Det var allt för stort för att en ryttare skulle kunna bära det i full galopp men det fungerade bra som markering av var högkvarteret var.
Froissart beskriver flera gånger baner i de härläger han besökte men inte en enda gång beskriver han banerens utseende, innehåll eller for,

 

Numera är det ändå så att dessa heraldiska flaggor används av individer på sina hus. Och det är inte heller så att det endast är den yppersta överklassen som har ett standar utan det kan även gemene man ha, även om man rent formellt nog inte ska betrakta dessa moderna standar för standar likt de som de hade på medeltiden. Deras sociala och symboliska värde är idag något helt annat än då.

Den medeltida engelska standaren var större än andra flaggor och dess storlek varierade med ägarens rang. Längst intill stången hade man då, ursprungligen, oftast Sankt Georgs kors (rött kors på vitt). Resten av fältet delades horisontellt i två färger, i de flesta fall ägarens klädfärger, livréfärger. Ovanpå lades badges och man hade inte samma strikta tinkturregel här som i vapensköldarna. Man la dessutom gärna ett valspråk tvärs över fälten.

Regler om standarens längd

Eftersom britterna inom heraldiken känner ett väldigt behov av regler och byråkratisering fanns det såklart regler för storleken.

I England har idag varje vapentagare som fått ett grant of arms med en badge rätt till ett standar.

I Skottland upprätthåller Lord Lyon ännu de äldre reglerna och ett standard kan endast beviljas om vissa kriterier är uppfyllda.
Längden på standarden beror på ens adliga rang.
Suveränen (monarken) 6,4 m (21 ft)
Hertigar 6,1 m (20 ft)
Markiser 5,5 m (18 ft)
Grevar 4,9 m (16 ft)
Vicomter 4,6 m (15 ft)
Parlamentsledamöter 4,0 m (13 ft)
Baronetes 3,7 m (12 ft)
Riddare och Feodala baroner 3,0 m (10 ft)

Eftersom jag inte är någon så måste mitt standar vara mindre.

Läs mer

  • Robert W Jones; Bloodied banners
  • Robert Gayre; Heraldic standard
  • Charles Boutell & Arthur Charles Fox-Davies; The Handbook to English Heraldry
  • Jean Froissart; Krönika

 

 

Vad var en knight banneret

 

En knight banneret var en militär befälhavare under medeltiden. Titeln används såklart bara i nuvarande Storbritannien men fanns det motsvarigheter i Sverige?

Eftersom det inte fanns några stående arméer under medeltiden fanns det inte heller några fasta officerare. Uppdraget som befäl i strid var därför flytande men ändå till viss del reglerat.

Det baner som en Knight banneret förde var rektangulärt. Det saknade alltså tungorna som fanns i de högre befälhavarnas standar men var inte heller enkla vimplar (pennon). Det går att se i vapenböcker vilka dessa knight bannerets var eftersom deras baner ibland finns med.

I engelskan var en knight banneret högre än en knight bachelor men lägre än earl och duke, som båda var baroner, det vill säga landägare. Åtskillnaden mellan Knight bannerets pch baroner försvann under första halvan av 1400-talet, enligt Given-Wilson; The English Nobility in the Late Middle Ages, sid. 60-62

Svenska bannerets

Här blir det lite klurigare. Det finns inte någon hänvisning till en medeltida person som skulle haft en egen titel på slagfältet, men i bland annat Erikskrönikan står det att kungens baner fördes i stridståget. Bars det av en som var formell befälhavare eller var det någon annan form av ära? Vi vet inte.

Vi skulle kunna titta på heraldiska sigill. Det finns inte ett enda där en frälseman använder en fana som sköldmotiv. Däremot finns det flera exempel på att de används som hjälmprydnad på samma sätt som våra kungar och hertigar hade fänikor på hjälmen. Till skillnad från kungarnas fänikor saknar frälsets varje form av tecken eller symbolik.

Litteratur

  • Given-Wilson, Chris; The English Nobility in the Late Middle Ages : The Fourteenth-Century Political Community (1996)

Fälttecken var regementets värdefullaste ägodel

Tavestehus regementes fana
Tavestehus regementes fana, 1686 års modell.

FÄLTTECKEN Är de fanor och standar som användes av armén. Ursprunget är de personliga fälttecken som befälhavare använde innan stående regementen etablerades.

Fälttecken bars under varje slag och markerade var varje enhet var placerad. Från medeltid fram till 1800-talet sågs de som regementets mest värdefulla ägodel och var tillverkade av dyrbara material och vackert dekorerade. Eftersom det var en stor skam att förlora sina fälttecken och ärofyllt att erövra fiendens utkämpades de hårdaste striderna ofta i dess närhet. Av det skälet bevarades också erövrade fälttecken och i Sverige finns de flesta på Armémuseum i Stockholm.

Beroende på truppslag har fälttecknen olika namn. Infanteriets kallas för fanor. Kavalleriet fälttecken kallas standar. Mellan dessa två enheter fanns dragonerna som var beridet kavalleri så det är inte oväntat att deras fälttecken ibland kallas standar, ibland fana.
Infanteriets fanor hade kungens namnchiffer eller riksvapnet på ena sidan och ett tecken som var helt eller till största delen plockat från landskapsvapnet på det andra. Även standaren som kavalleriet och dragonerna förde hade oftast olika motiv på vardera sidan; en sida hade landskapsvapnet, den andra hade kungens namnchiffer (monogram). Skillnaden mellan dessa var att kavalleriets standar var kvadratiska medan dragonfanorna var tvåtungade.

I alla truppslag under stormaktstiden hade varje kompani ett eget fälttecken så ett regemente hade åtta fanor eller standar. Sju av dessa kallades för kompanifanor respektive kompanistandar och dessa hade ett identiskt utseende. Möjligen kunde kompaniets namn vara inbroderat. Överstens eget kompani, livkompaniet, förde däremot en livfana respektive livstandar som alltid var vit. Vid armens nyordning 1731 bestämdes det att varje infanteriregemente endast skulle ha fyra fanor, två per bataljon, mot tidigare en per kompani. Under Karl XIV Johan minskades antalet fanor ytterligare, till ett per regemente. Idag har alla svenska regementen endast ett fälttecken var.

Fälttecken har funnits sedan medeltiden men före stormaktstiden är bruket inte reglerat. Motivet är oftast heraldiskt, i regel med befälförande riddares märke (som kunde vara sköldens motiv eller en unik flagga) men kunde också vara ett monogram eller en helgonbild. Dessa fälttecken ses ofta i medeltida frälseätters hjälmprydnader och de är då rektangulära med längre höjd än bredd, eller tvåtungade. Baner är det ord som användes fram till 1500-talet.

Under Gustav Vasa infördes mer enhetliga fanor för rytteriet och fänikor för fotfolket. Mot slutet av århundradet började rytteriets fana att kallas kornett. Fanan övergick då till fotfolket medan fänikan försvann.