David Bertie har i boken ”The heraldry of the bishops of Scotland” samlat ihop alla kända vapensköldar för mer än 300 skotska biskopar. Ett gediget arbete.
Det är Heraldry society of Scotland som gett ut boken med de skottska biskoparnas vapensköldar. Utan att ha läst den – än – känns det som en gedigen och intressant bok som klart är värd att ha i sin bokhylla.
Här finns biskoparna från den katolska tiden fram till nutid. Inga perioder är undantagna, men jag är nyfiken på om bruket av heraldiska vapen skiljer sig åt. Det känns som att det borde vara en skillnad mellan perioderna.
För att skapa en harmoni har nya vapenbilder ritats för alla drygt 300 biskopar. Bara det. Och så finns här exempel på vapnen från deras respektive samtid.
Är du intresserad av denna bokså gå till föreningens hemsida.
den kostar bara 25 pund. Med frakt blir det lite mer. 38 pund för oss svenskar.
Så här ser den ut, boken med de skottska biskoparnas vapensköldar.
Den nya digitala världen är mästare på att förmedla kunskap, men också att mångfaldiga fel. Denna gång i vapnet för grevarna Eglington och Winton.
Earls of Eglinton and Winton är en fin gammal släkt som har förbättrat sitt vapen åtskilliga gånger. Något de däremot inte har gjort är att byta ut sina kärvar mot vasar. Så ser det däremot ut på Wikipedia numera och därför är bilden säkert spridd till helt andra platser med. Därför tar jag upp bilden här.
Vapensköld för grevarna av Eglinton och Winton, felaktigt med vasar.
Vapnet är kvadrerat och sedan kvadrerat i kvadreringen. Det är kvadreringarna som är ”förbättringarna” för heraldiken kan ju vara lite inkonsekvent i sitt språkbruk.
Kvadrering 1:
1+4 = Montgomerie
2+3 = Eglinton )
Kvadrering 2:
1+4 = Seaton
2+3 = Buchan
Earldom Buchan representeras av vapnet för Chester som i sitt vapen har tre kärvar av guld, ställda två över en i blått. De har INTE tre vasar, inte ens om dessa vasar kallas vasakärvar. Det ingår numera i Aberdeenshire.
Lärdomen är. Titta gärna i Wikipedia och på andra håll, men var lite försiktig om du ser något sensationellt.
Skotsk härold från c:a 1500, ur Seton armorial (1591). Observera referenserna till Merkurius, budbäraren.
Skottland har en lång tradition av härolder, men inte så lång som många skotska verk i ämnet vill påskina, har Katie Stevenson visat i uppsatsen ”Jurisdiction, Authority and Professionalisation: The officers of Arms of Late Medieval Scotland” (2008).
Historikern Katie Stevenson är, till skillnad från flertalet av hennes heraldiska kollegor från 1800- och första halvan av 1900-talet, bevandrad i källkritik. Därför kan hon tämligen tydligt visa att John Horne Stevenson, James Balfour Paul, Francis James Grant eller för all del Lord Lyon själva skrev inte går att lita på. De som skrev var helt enkelt lite för entusiastiska i att tolka in sina egna föregångaren i texter där de antingen inte fanns eller inte gjorde det som tillskrivs dem. Det här gäller alltså inte nutida Lord Lyon.
En viktig, men ändå så självklar, detalj som hon tar upp är att i stort sett inga av de äldre skrifterna hänvisar till källor, och när källor tas fram är de sentida so i sin tur brister i källhänvisning. På det sättet fortlever myter. Vi kan se samma fenomen i nordisk heraldisk forskning, där mycket lite som sägs om heraldikens första 200 år har någon förankring i samtida källor eller är mycket svaga tolkningar därav.
Lord Lyons betydelse för Norden
Denna skotska heraldiska institution har sitt namn från det skotska lejonet, ”King of beast”, ”and therefore shall I am called the Lion”, sa Kung Jakob I.
Härolden Lyon är känd från 1377 och han är föregångare till den heraldiska institutionen. Kanske. Härolden Lyon, som blev Vapenkung Lyon 1412, hade en föregångare med namnet Rothesay. Denne vapenkung skapades 1398 av kung Robert III när hans son David utsågs till hertig Rothesay.
Förutom dessa två tillkommer en rad härolder i Skottland under 1400-talet och en organisation växer fram. För nordiskt vidkommande är detta nog det mest centrala forskningsområdet om man vill förstå våra härolder under Kalmarunionen, men någon forskning har aldrig bedrivits. Inte ens jag eller Ernst Verwohlt har annat än skrapat på den skotska ytan, utan istället fokuserat på England.
PS. Svenska Wikipedia-sidan om Lord Lyon är lätt förvirrad, dåligt översatt och full av fel. Ignorera den.
Har du någonsin funderat på varför det finns så många engelska böcker om heraldik, men så få vapenböcker?
Orsaken är att den heraldiska myndigheten i England och Skottland inte är myndighet i vår betydelse. De är snarare vinstdrivande företag.
Därför publicerar de inte vapen som de låtit godkänna. Lord Lyon säger till exempel att det är fritt att söka i deras register men att varje enskild sökning, på varje enskilt vapen, kostar en slant. Hur mycket står inte på deras hemsida.
College of Arms har ett liknande system. De har några vapen på sin hemsida, men de är långt ifrån alla som de producerar. Hoppas jag, för annars är de nog den minst producerande heraldiska verksamheten i världen.
Därför är jag glad för heraldikens skull att vår heraldiska myndighet fungerar så alldeles fantastiskt bra.
Skotska Lord Lyon har fått tillökning med tre nya persevanter: Liam Devlin, John Stirling och George Way of Plean. Och Annette Reed har blivit heraldisk konstnär vid samma institut.
Liam Devlin är den hittills yngsta ”junior Pursuivant in Ordinary” som burit titeln Unicorn Pursuivant.
George Way of Plean har utsetts Falkland Pursuivant Extraordinary medan John Stirling är ny Linlithgow Pursuivant Extraodinary. Båda har utsetts för en period av fem år.
Alla tre svärs officiellt in vid Lord Lyons möte den 29 februari. Annette Reed behöver inte sväras in eftersom hon inte är en persevant/härold.
Skotska Lord Lyon har utnämnt tre nya persevanter (pursivant of arms).
Det är herrarna Liam Develin, George Way och John Stirling som utnämnts till persevanter (underhärolder) vid Lord Lyon. Liam ersätter R John Malden som nu går i pension.
De andra två ersätter ingen utan utses för en period av fem år. Alla tre svärs in vid ett öppet möte i februari 2016.
Deras titlar är:
Liam Devlin, Unicorn Pursuivant of Arms
George Way of Plean, Falkland Pursuivant of Arms Extraordinary John Stirling, Linlithgow Pursuivant of Arms Extraordinary
Det är en på alla sätt och vis fantastisk bok från tidigt 1900-tal. Visst kräver det lite ansträngning att komma in i engelskan (och hålla sig kvar där) men efter ett tag flyter det på riktigt bra.
Illustrationerna av Graham Johnston är inte dåliga de heller. Han var också heraldisk konstnär vid Lyon court.
Läs boken, men läs den med viss kritisk blick. Framför allt rörande den äldre heraldiken har forskningen utvecklat kunskapen. Som tidsbild och källa till kunskap rörande brittisk heraldik från 1600 fram till 1900 är den oslagbar.
Skottlands riksvapen Teckning: Sodacan. Licensierad genom CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons
Skottlands kung William var en modig man, kan tyckas. Hans smeknamn var ju lejonet.
Kung William (1164-1214) är känd under tillnamnet lejonet. Han är den medeltida skotska kung som suttit längst på tronen och hans arv är därför betydande. Men arvet är kanske mer heraldiskt än politiskt.
Så speciellt militärt framgångsrik var han inte. Tvärtom regerade han på nåder av den engelska kungamakten. Och det kan nog förklara hans heraldiska arv – det skotska lejonet.
Det var William som placerade ett lejon i det skotska huvudbaneret, ett baner som sedan blev det heraldiska riksvapnet. Det finns ingen bevarad bild på Williams lejon, men hans son har sin kungasköld upptecknad i Mathew paris bok Historia Anglorum, från omkring 1250. Liljeinfattningen är då en bård belagd med liljor. Lejonet finns även på Alexanders stora sigill, men då helt utan liljor och bård.
Att lejonet kommer från Englands riksvapnet får nog ses som självklart – som en form av vasalltecken – , även om jag knappast tror att skotska nationalister riktigt vill erkänna det.
Kung Williams av Skottland (1165–1214) sigill, utan heraldiskt motiv.
