Passa på och dra nytta av Riddarhusets erbjudande. Adelskalendern med 300 kronors rabatt!!! Gäller endast till 1 november.
Sveriges Ridderskap och Adels kalender publicerades första gången 1854. Nästa utgåva, den 110:e, redovisar traditionsenligt ättemedlemmar av den nu levande svenska adeln. Adelskalendern 2025 är klotbunden och innefattar ca 1.100 sidor med korta historiska ingresser, personbestånd, fullständiga vapen i färg samt en gedigen registerdel.
Förbeställ din Adelskalender i webbutiken
Riddarhuset erbjuder Adelskalendern 2025 till ett reducerat pris om 595 kronor exklusive frakt (ordinarie pris 890 kronor). Erbjudandet är giltigt fram till 1 november 2024. Leverans kommer att ske under december 2024.
Detta var en sida publicerad 3 april 2015. Nu omgjord till ett inlägg.
2013 och ett nytt besök på Riddarhuset. Även denna gång var orsaken Svenska Heraldiska Föreningens årsmöte.
För en heraldiker är det kul att komma hit och lokalerna börjar nu kännas väldigt hemtama. Som att springa som barn i huset. Man (åtminstone jag) blir också barnsligt glad över all den heraldik som finns samlad i riddarsalen. Fantastiskt vackert.
Henrik Degerman föreläser i Riddarhuset 2013. Stefan Bede i förgrunden.
Här på bilden håller förre finske riddarhusgenealogen Henrik Degerman ett föredrag om vapenböcker, främst Keysers vapenbok från 1600-talet. I förgrunden ses Stefan Bede, mångårig (sedan 1993, längst i rullorna) styrelseledamot i Svenska Heraldiska Föreningen och nuvarande informationsansvarig. I bakgrunden kan man ana några av de 1500 sköldar som finns uppsatta i riddarsalen.
Lyssna på Magnus Bäckmark när han berättar om Riddarhusets alla vapensköldar för Vetenskapens värld Historia.
Det går inte nog att överskatta det arbete som Magnus Bäckmark lagt ner på den trilogi som heter ”Riddarhusets Vapensköldar”. Vi är många som kommit med bidrag men inte ens tillsammans når vi upp till Magnus insats.
Så därför är jag glad att Vetenskapsradion Historia lyfter upp Magnus på det här sättet.
Heraldiken står för tradition och stabilitet. Genom århundradena har den förblivit densamma trots att kungar kommit och gått. Den är fri från kulturell påverkan och ska så förbli.
Det är nog en syn som de flesta som ägnar sig åt heraldiken ställer sig bakom, men är den sann?
1127 ägde en revolution rum i sättet att framställa identitet genom bild. Då överlämnade kungen av England, tillika hertigen av Normandie, Henrik I en sköld till sin blivande svärson, greve Geoffrey av Anjou, på dagen så denne greve dubbades till riddare inför det stundande bröllopet.
Sedan dess har den heraldiska vapenskölden stått ohotad som märke även om skölden på senare sekler har fått stå till sidan för namnteckningen. (äldsta belägget för detta vapen är från 1150-talet, så historien ovan är inte 100% bekräftad)
Ändå dröjde det länge innan heraldiken blev var mans egendom. Inte förrän tidigt under 1300-talet har bruket spritt sig till de burgna männen och kvinnorna i Skandinavien. Kungen och hans stormän hade hakat på trenden redan ett sekel tidigare vilket får anses vara en mycket lång tid.
Nya regler av ny makthavare
När Magnus Ladulås 1279-80 lät fastslå Alsnö stadga befann han sig mitt i ett inbördeskrig med folkungapartiet. Det senare kontrollerade större delen av Västsverige och hade goda utrikeskontakter. Magnus behövde politiskt stöd. Risken fanns att de som hjälp honom till tronen 1275 nu skulle överge honom. Kanske skulle de stödja hans äldre bror Valdemar, som var den valde konungen. Eller så skulle de stödja den andra falangen inom den Erikska ätten (för de Bjälbo-kungar som vi idag ser som en självklar kungadynasti var trots allt då ännu bara en sidogren inom den Erikska ätten). En av åtgärderna blev att låta hans stormäns riddare få frälsefrihet. Stormännen själva, som var en mycket liten grupp, var i praktiken utan skyldigheter till kronan. Den här distinktionen mellan stormän och riddare är något som jag tycker att man allt för mycket förbiser – troligen därför att det inte finns några titlar att hänga upp det på – fast det är tydligt genom ex giftermål att de själva var mycket medvetna om den åtskillnaden. Till stormanna-ätterna räknar jag de personer som kunde komma ifråga för jarla-ämbetet, blir lagmän eller ha medlemmar som gifte sig med en av dessa. Framför allt gäller det de kvinnor som gifte sig eftersom döttrar annars användes för att knyta uppkommande män till sin familjekrets (vilket Thomas Småberg visat i avhandlingen ”Det stängda frälset”).
Med Alsnö stadga hade en riddartitel skapats och med den följde begreppet väpnare. Detta har ännu inget med heraldik att göra – faktiskt först på 1560-talet – men begreppen kommer långt senare att bli avgörande för vår syn på den heraldiska rätten.
Konsolidering av styret
Kung Magnus Erikssons position var gynnsammare. Han var kung över två riken och inget inre eller yttre hot fanns mot hans makt. Däremot fanns problem med styrelsen av riket. 1346 stiftade han den första stadslagen och 1347 kom Sveriges första landslag som ersatte de äldre landskapslagarna. Till skillnad från Magnus Ladulås odaterade och delvis obekräftade förordning rörde sig kung Magnus Erikssons lag om ett genomarbetat stycke juridik med helt andra ambitioner. Nu indelas också frälset i flera grupper: riksråd, riddare och svenner. Dock utan större skillnader i privilegier och det var fortfarande möjligt för bönder att vinns frälse genom att ställa upp till vapensyn. Digerdöden som slog ner i Sverige bara två år senare gjorde att lagen inte fick det genomslag som krävdes och på många håll var landskapslagarna ännu i fortsättningen det vanligaste riktsnöret.
Värt att påpeka. De olika nivåerna inom frälset påverkade på inget sätt det heraldiska vapnet eller vapenrätten. Om möjligt bidra utvecklingen under Magnus Eriksson till att fler antog vapen och bruket planades ut. Inga rangtecken finns heller.
En union skänker oenighet
Erik av Pommern var en kung med kunskap om hur ett rike skulle styras. Politiken gick ut på att skapa enighet inom unionen och som ett led i det införde han en härold som var härold över tre kungariken. Så skriver mäster Simon om sig själv. Under Simons era, fast vi känner inte till om han själv fattade besluten, utfärdades de första vapenbreven till nykorade frälsemän, i Sverige 1418 och i Danmark 1420. Sedan dess har vapenbrev varit ett naturligt inslag till nya frälsemän, med följd att de inte längre själva varit fria att ta sig ett vapen – eller byta om de skulle vilja det.
Kung Erik införde också det första skandinaviska riddarsällskapet, men det fick en kraftig dansk slagsida och föll bort efter Eriks abdikation. Ett nytt riddarsällskap, det som är föregångaren till Elefantorden, instiftades inte av kung Kristian I förrän Erik avled 1457.
Per Brahes grevebrev från sent 1500-tal.
Vasatidens maktanspråk
När Gustav Vasa kliver upp på Sveriges tron börjar en ny tid av konsolidering. Kronan ska ha kontroll över riket för att på bästa sätt kunna tillgodogöra sig dess resurser.
Med hans söner kommer turen till adeln. Först instiftar Erik XIV ett ordenssällskap och de två högadliga graderna greve och friherre. Det görs när han 1561 kröns till kung och svär trohet till folket och försäkrar att inte missbruka sin makt. Erik är den första kung någonsin i Sverige som ärvt tronen utan föregående val. Det gör att hans position är vacklande och hans osäkerhet över just detta mynnar ut i Sturemorden 1567, det brott som kostade honom tronen.
1569 kröns Eriks lillebror Johan III till kung över Sverige. Erik XIV lever ännu och har sina anhängare också inom högadeln och det krävs stora uppoffringar från Johans sida för att inte få ett uppror på halsen. Lösningen blir ett nytt fastställande av frälsets skyldigheter och privilegier. Det främsta privilegiet är att det personliga frälset nu ersätts av en ärftlig adelsklass som ännu består.
Ordenssällskapet som Erik skapade läggs åt sidan av Johan III som i sin tur skapar sitt eget ordenssällskap. Det kommer inte heller att överleva nästa kung på tronen.
Införandet av grevar, friherrar och riddare gav de första effekterna på svensk heraldik sedan riddarna fick för sig att börja använda hjälmprydnader, vilket skedde omkring 1300. Nu införs hjärtskölden som läggs på ett kvadrerat vapen och det är redan från börjar självklart att
Sentida heraldiska effekter
Det är klart att så kraftiga politiska förändringar också slår mot heraldiken och vårt sätt att se på den. Idag har vi medeltiden som ett heraldiskt ideal när det gäller hur ett vapen utformas. När det gäller vem som har rätt i detsamma följer vi däremot de regler som fastslogs för riddarhuset 1626. Under närmare ett sekel ansågs det vara ett adligt privilegium att föra en vapensköld. Först med Harald Fleetwoods artikel i den tredje utgåvan av Bonniers lexikon 1927 sägs det uttryckligen att alla och en var får föra ett vapen och att det senaste seklets uppfattning grundar sig på ett missförstånd angående tolkningen av en förordning från 1766. I ärlighetens namn går det inte att säga hur den förordningen ska tolkas, men vi väljer idag det mest positiva sättet för allas tillgång till heraldiken. Vi skulle dock lika gärna kunna strunta i den förordningen eftersom vi struntat i så många andra.
Allt från det karolinska enväldets tid har adelns konservativa flygel arbetat för att begränsa bruket av heraldiska vapen i Sverige. Ett krav restes redan 16xx men gav inget resultat. Ett nytt lades fram 1686, också det utan resultat. På 1700-talet börjar lärda skriva om heraldik och undan för undan blir heraldiken ett adligt område genom att de ofrälse osynliggörs i dessa texter. Det märks, enligt mig, i de referenser till äldre förhållanden som görs från sent 1700-tal fram till tidigt 1900-tal då Harald Fleetwood börjar nämna det ofrälse vapenbruket i ett par artiklar. Därmed ligger fältet fritt för förordningen från 1766 – samma år som tryckfrihetsförordningen antas i Sverige. Vapensköldar är vid den här tiden en så okontroversiell fråga att en begränsning kan införas.
Den nya demokratiska eran som växer sig stark i slutet på 1800-talet börjar ifrågasätta den äldre synen på adelskapets privilegier. Den nya borgarklassen med sina ekonomiska resurser är måhända inte så intresserade av heraldiken som sådan men den vill samtidigt inte acceptera att få ta del av den när den så önskar. Det är i det ljuset som jag vill se det stora intresset för såväl släktkalendrar som sigill- och vapenforskning från sent 1800-tal.
Det resulterar på 1930-talet i att riksheraldikern under några få år börjar dela ut vapenbrev till ofrälse. Här framgår det tydligt att
Viktiga årtal att hålla koll på
1219 Vapen införs i Sverige (dvs det första kända kan dateras till detta år)
1280 Frälse införs i Sverige
1347 Rangordning inom frälset i grupperna riksråd, riddare, svenne. Ej så formell som den Erik XIV införde och det gav inte heller något heraldiskt avtryck.
1420 Vapenbrev införs i Sverige, troligen till följd av Erik av Pommerns arbete för att förbättra den statliga administrationen.
1561 Grevar och friherrar införs i Sverige
1561 Ordenssällskap införs i Sverige
1569 Ärftlig adelsklass införs i Sverige
1626 Riddarhus införs i Sverige, adeln i tre klasser: grevar/friherrar, riddare, svenne.
16xx Riddarklassen avskaffas. Tre nya klasser på Riddarhuset: grevar, friherrar och svenneklass
1719 Riddarhuset
1748 Statsordnar införs och med dem titeln kommendör.
17xx Gustav III återinför riddarklassen som bygger på några få gamla riddarätter och de nya kommendörerna av statsordnarna.
1866 Ståndsriksdagen avskaffas, Riddarhuset omvandlas till en korporation kallad Ridderskapet och adeln
Du har säkert sett och undrat förr – varför har den där adliga släkten en friherrekrona?
Det rör sig då säkert om den grupp som under Riddarhusets första sekel introducerades i den andra klassen, riddareklassen (då var grevar och friherrar tillsammans den första klassen). Dessa ätter var ättlingar till riksråd men vare sig grevar eller friherrar. Nästan alla kom också att upphöjas till första klassen under 1600-talet men några gjorde inte den karriären. Dit hör bland annat den gren av Ribbing som använde de två sigillen som vi ser här ovan. Så trots att de enligt vårt sett att se det tillhör den tredje klassen och ska ha en vanlig adelskrona var de under 1700-talet fortfarande att betrakta som berättigade till ridderlig status och förde då, enligt den tidens praxis men inte fastslagna regler, den pärlkrona som vi idag förknippar med friherrar.
Från 1600-talet och fram till 1800-talet var det lite si och så med kronorna. Dagens bruk tillhör den strukturerade moderna tiden som kommer med industrialismen.
Stort tack
till riddarhusgenealogen Göran Mörner och till Pontus Ragnö vid Riddarhuset för informationen.
Kan man bli adelsman fast man är född utom äktenskapet? Ovanligt är det, men det finns ett undantag.
Den adliga släkten Örnevinge, nr 352, är något så ovanligt på Riddarhuset som en ”bastardätt”. Men det menar jag att släktens anfäder har fått sitt adelskap genom att hans pappa var adelsman. och här säger jag fäder för det var två som adlades under samma adelsnamn.
Stammar från Brahe
Anfader 1: Gustav Eriksson
Det var riksrådet, greve Erik Brahe, nr 1, som hade en affär med Anna Filipsdotter Kern. Resultatet blev Gustav som föddes 1598. Eftersom fadern lämnade landet år 1600 av rädsla för Karl IX kom Gustav att uppfostras hos sin farbror greve Magnus Brahe. 1614 reste 1614 till ryska kriget och återkom 1617 till Magnus Brahe, som han tjänade i tjugu år till. När Magnus dog tog han tjänst hos sin kusin, riksdrotset greve Per Brahe och var dennes hovmästare från 1637.
Anfader 2: Johan Gustavsson
I detta fall var det Gustaf Brahe somnade en affär med Anna Reibnitz. Johan avancerade med åren till underlagan och hovrättsassessor.
Gustav och Erik Brahe var bröder.
Adlade Örnvinge
Kusinerna Gustav och Johan adlades 1646 och introducerades året efter på numret 331, vilket sedan har ändrats till 352.
Ätten dog ut 1755 med Johans barnbarn Nils.
Vapnet de fick anspelar på fädernas grevskapen, där stamvapnet syns i sinister fält (men vingen är vänd upp och ner, en klassisk heraldisk finess för att uttrycka oäkta börd) medan sinister är hämtat från bragdsköldens fält 1 och 4.
Även liljorna på hjälmen återfinns i grevevapnets fält 2 och 3.
Stamvapen för släkten Brahe
Bastarder och oäkta barn
Bastardätter som är ättlingar till kungar eller andra furstar är inte så ovanliga runt om i Europa. I Sverige har vi grevarna af Vasaborg och motsvarande finns inom alla äldre kungahus.
Det kungliga och det adliga blodet kunde förr endast föras vidare om barnet var fött inom äktenskapet. De flesta utomäktenskapliga barn erkändes aldrig av sina fäder, åtminstone inte officiellt, men stundom hände det att de fick del av sina fÄrldrars glans. Samma stånd eller nivå som sina halvsyskon kom de aldrig i, men i regel till nivån precis under. Kungabarn blir grevar, grevebarn blir lågadel., precis som beskrivs här ovan.
Nu ska det också sägas att jag inte är speciellt förtjust i begreppen ”bastard” eller ”oäkta”. Barn är barn och i vår tid är det fullständigt absurt att räkna äktenskapet som grund för någon form av arv. Men här använder jag dem för att de förklarar sin samtid.
Sveriges flagga uppfattades ännu vid 1800-talets början endast som den svenska flottans flagga. Det märks tydligt när man läser blasoneringarna för Riddarhusets adel.
Den svenska flaggan ligger mig varmt om hjärtat, som läsare av denna blogg noterat. Och jag har ofta varit kritisk till historiker och vexiologer som lägger in ett nutida perspektiv på den svenska flaggans symbolik förr i tiden. Med det menar jag att man överför vår syn på vad som är en flagga för Sverige till dåtiden, som inte alls uppfattade det så.
Endast flottans män har svensk flagga
Thomas Bragesjö har i en artikel i Vapenbilden nr 110:2016 visat att i stort sett alla adelsätter med en svensk flagga i skölden eller på hjälmen har anknytning till flottan på ett eller annat sätt. De två undantagen är storfursten Johan i hans vapen från 1557 samt en borgare i Karlskrona, som var leverantör till just flottan innan han adlades. Ingen av mig känd adlad ätt som utmärkt sig på slagfältet har fått en svensk korsflagga flagga i någon form. Detsamma gäller adlade affärsmän, vetenskapsmän och industriidkare.
Av det skälet är det svårt att dra någon annan slutsats än att den blågula korsflagga som vi numera hissar som en symbol för nationen Sverige fram till 1800-talets mitt endast representerade den svenska örlog- eller handelsflottan. Det innebär omvänt att det är fel att prata om en svensk korsflagga före mitten av 1800-talet. Istället är det ett ”befälstecken” inom flottan.
Och inget konstigt med det. Även flaggor utvecklas. Men det kan vara värt att vara tydlig med det så att man inte flaxar över med språket bara för att göra flaggan äldre än vad den egentligen är, i betydelsen symbol för nationen.
Kluriga blasoneringar
Men jag vill försiktigtvis mana till allt för långtgående slutsatser, för gamla tiders texter är inte alltid att lita på. Eller, kanske det ska sägas, de resonerar på ett annat och mindre formellt sätt än vi gör idag. Ett sätt där innebörden inte ska tolkas bokstavligt på ett sätt som vi idag tenderar att göra. Därför kan något som säga symbolisera en sak mycket väl vara en symbol för något större.
Låt oss se på den de friherrliga ätterna Nordenskiöld nr 357 respektive 394. De är typiska såtillvida att de uttryckligen nämner begreppet örlogsflagga.
Nordenskiölds nr 357 blasonering av sinister hjälm (höger för dig som tittar på bilden) lyder: ”På wenstra hjelmen åter står upprest en med guld skodd blå Commando-staf emellan en Swensk Örlogsflagg till höger samt en Fransk och en Dansk till wenster.” (Ur riddarhuset.se. Friherrebrevet i original, RHA)
Blasoneringen för Nordenskiölds nr 394 lyder för hjälmen till sinister lyder: Från venstra hjelmen utgå tvänne på gyllene stänger utåt svajande flaggor, varandes den högra den Kongl. svenska och norska örlogsflaggan samt den åt venster den Kongl. stor-britaniska flaggan, emellan hvilka synes en upåt mot höger och nedåt till venster snedt liggande och på längden halft delad gyllene lilja med bladen nedåt vände, uppå hvilken står en hök med hufvudet åt höger vändt och med utslagna vingar i naturlig färg.” (Ur riddarhuset.se. Riddarhusets sköldebrevsavskrifter, 18:19, RHA.)
I den senare (bild längst upp på sidan) uppges alltså den svenska och norska örlogsflagga vara en och samma, vilket betyder att svenska staten inte erkände en norska flagga. Eller om man ska se det som att de ansåg att det inte fanns en specifik svensk örlogsflagga utan att de båda flottorna var en och samma. Var det så förklarar det uttrycket ”norska örlogsflaggan” även om vi idag formellt anser att det inte fanns någon sådan.
Notera även att den brittiska flaggan inte finns med i bilden utan endast i blasoneringen. Istället syns den svensk-norska handelsflaggan på dess plats.
Det sker inte ofta, men ibland finner heraldiken sin väg in i poesin. En av de få dikter jag känner till är Wilhelm von Brauns dikt ”Riddarhuset” från 1841.
Riddarhuset (1841)
Det ståndar ett hus uti Stockholms stad
Med gyllne latin på röda väggar,
Och inne, där sitta på bänkars rad
Det utspädda fullblodets ätteläggar.
Från tak ned till golf hänga taflor små.
På dem springa oxar och svin och björnar,
På dem krypa insekter äfvenså,
Och där flyga korpar och glupska örnar.
Hu! alla slags vilddjur med öppet gap
Den häpne plebejen så djupt förfära!
De äro ju skogarnas ridderskap:
De lefva af rof och af krigisk ära.
Och allt hvad som landet har ädelt ser
På kräken, som luffa bland segerfanor.
Då vidgas dem bröstet, stolt munnen ler;
De känna igen sina höga anor.
Men tyst! En Demostenes stiger opp
Och slår sig för bröstet, hvars ordnar klinga.
Han yrkar på »anslag», med säkert hopp,
Ty »skatterna äro ju nästan inga».
Familjen Stockenström är den typiska adelssläkten av sent 1700-tal.
Det är så enkelt med adelskap, eller hur? En person gör något framstående, blir adlad och hans ättlingar – för det är alltid en han i svensk och nordisk historia – får njuta av denna upphöjelse för evig tid. Ibland till och med lite mer än det var tänkt; se bara §37-ätterna som Riddarhuset inte riktigt handskas korrekt med.
Men verkligheten är ofta mer komplicerad. Låt oss se på den adliga släkten Stockenström och deras adelskap för att förstå adlandet, adoption och synen på privilegier under 1700-talet.
Det börjar med borgmästaren i Norrköping, Lasse Håkansson. Han var stadens rikaste man och bedrev handel i stor skala. Verksamheten utvecklades av hans son Henrik Larsson och senare även av sonsönerna Anders och Erik Henriksson, som flyttade verksamheten till Stockholm. Det var där som hans döttrar och några av hans söner tog sig namnet Stockenström.
Stanna upp här en liten stund och notera att döttrarna uppenbarligen hade en egen åsikt om vilket släktnamn de skulle bära. Det kan vara bra att ha med sig när man försöker pådyvla äldre tiders folk olika regler för vilket sätt att ärva vapen som är det bästa.
Släkten adlas första gången
Anders Henriksson var riksdagsman 1628, 33 och 36 och väl etablerad i Stockholms borgerskap. Därför var det inte konstigt att hans son Anders Stockenström satsade på en militär karriär för att nå högre i samhällshierarkin. Enligt Marks von Würtenberg lyckades han, för han adlades som kapten men dog utomlands utan manliga ättlingar.
Släkten adlas för andra gången
Hans bror Lorentz (1629–1692), som satsade på handel och bergsbruk, kunde däremot både gifta sig och få barn. Det resulterade i att hans äldsta son Eriks (1659-1722) näst äldsta son Erik (1703-90) adlas von Stockenström, blir sedan friherre och greve. Tyvärr avlider han utan ättlingar och släkten dör ut med honom. Eller.
Släkten adlas för tredje gången
Eriks äldsta syster Charlotta (1700-76) gifter sig med borgaren Peter Printzell. Deras son Gustav (1736-98) adlas 1776 med namnet von Stockenström.
Släkten adlas för fjärde gången
Samma sak gäller för Eriks yngre bror Salomons (1711-83) söner Lars (1748-1814) och Salomon (1751-1811) adlas 1776 med namnet von Stockenström och deras bror Erik kommer efter 1784. Erik saknas för övrigt i släkttabellen här nedan men han fanns likafullt.
Nu ska jag vara ärlig och säga att denna adling rent formellt hör till ”släkten adlas för tredje gången” eftersom de adlas vid samma tillfälle, 1776, på samma nummer i Riddarhuset.
Att jag ändå har kvar dem här under denna rubrik är för att visa på hur vi på 2000-talet skulle dela upp dem medan man på 1700-talet såg arv av adelskap på ett helt annat sätt.
Stockenström adlas ännu en gång
Lorentz son Anders var likaledes handelsman. Efter handelsäventyr kom grenen under sent 1700-tal att först hamna i Sydafrika, först i holländsk och sedan i brittisk administration med Anders Stockenström, barnbarns barn till Lorentz. Hans son Andreis fortsatte banan och kom genom sina insatser 1840 att upphöjas av brittiska drottningen till baronet under namnet Stockenstrom of Maastrom och erhöll en årlig pension, allt som tack för ”his long and valuable services”. Titeln utdog 1957 med 4th baronet Anders Johan Booysen S (1908–57) men släktgrenen fortlever.
Samma men ändå inte
Man kan ju notera att de fem släkterna har samma vapensköld och därför räknar sig som ättlingar till samma adliga stamfader, som alltså inte finns. Jo, gemensam stamfader finns, men inte som adelsman.
Det här sättet att ärva adelskap genom adoption var fullt normalt under 1600- och 1700-talet. Det kom med tiden att missbrukas och det gjorde att man införde den regel om adoption och adelskap som riddarhuset fortfarande följer (utan att riktigt förstå dess tillkomst, har jag noterat när jag pratat med GM och PN och HK).
Missbruket var att något för avsides belägna borgerliga släktingar blev adopterade av en äldre barnlös adlig man, varpå den unge fick tillgång till de adliga privilegierna och plats på riddarhuset. Det handlar om många tiotals fall under 1700-talets sena frihetstid och därför är detta något som Gustav III slår ner hårt på för att få stöd av adeln.
Men samtidigt har jag förståelse för hur Stockenström agerade. Man ser tydligt att de håller ihop som släktgrupp och tycks se sig som ett kollektiv. Med våra ögon är därför deras agerande och deras heraldik fullständigt fel. Med deras ögon en självklarhet.
För att hålla ordning på släktvapen och andra vapensköldar behövs vapenböcker. I svensk historia finns ett fåtal publicerade som mest rör adelsvapen.
En heraldiker behöver en fullständig vapenbok som visar samtliga vapen inom sitt kulturområde. Det är inte relevant om vapnet tillhör en grevlig släkt eller en förening – alla vapen ska vara unika.
Men som organisation kan man tänka annorlunda. Svenska Heraldiska Föreningen har en vapenbok, matrikeln, som sedan 2003 visar de vapen som förs av föreningens medlemmar.
Både Riddarhuset och Ointroducerad adels förening har sina egna vapenböcker kompletterade med genealogiska uppgifter (eller tvärtom, beroende på läsarens intresse). Riddarhusets Adelskalender har utkommit sedan sent 1800-tal, numera vart tredje år.
Vapensköld för Johan Adler Salvius. Ur Keysers vapenbok.
Svenska vapenböcker för adeln sedan 1650
Innan Riddarhuset började med sin adelskalender stödde de med jämna mellanrum utgivningar av vapenböcker, utan genealogiska uppgifter. Här har du listan på de som finns.
Keyser, H. Sweriges Rijkes Ridderskaps och Adels Wapenbok, Stockholm 1650. Fullständiga konturritade sköldar med littererade tinkturer avseende samtliga introducerade ätter.
Kiellberg, E. Sweriges Rikes Ridderskaps och Adels Wapenbok, Stockholm 1734-45. Fullständiga skrafferade sköldar avseende samtliga introducerade ätter.
Cedercrona, D.G. Sweriges Ridderskaps och Adels Wapen–Bok. Stockholm, 1746. Fullständiga skrafferade sköldar avseende samtliga introducerade ätter.
Carlskiöld, P. Svea Rikes Ridderskaps och Adels Wapen–Bok. Stockholm, 1764-1872 Fullständiga skrafferade sköldar avseende samtliga introducerade ätter.
Stiernstedt, A. W. o. Klingspor, C. A. Sveriges Ridderskaps och Adels Vapenbok, Stockholm 1857-1890. Fullständiga sköldar i färg avseende samtliga introducerade ätter.
Klingspor, C. A. Sveriges Ridderskaps och Adels Vapenbok, Stockholm 1890. Fullständiga sköldar i färg avseende samtliga introducerade ätter.
Dahlby, F. o. Raneke, J. Den svenska adelns vapenbok, Stockholm 1967. Levande ätters vapen som konturteckningar jämte dess blasoneringar.
Riddarhusdirektionen. Vapenbilder för levande grevliga och friherrliga ätter. Särtryck ur AK 1995. Stockholm 1994.
Den kunnige noterar att fram till Stiernstedt och Klingspors vapenbok från 1857 gjordes ingen vapenbok av en heraldiker utan av förläggare och tryckare.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
