Vill du träffa en heraldiker så ska du besöka släktforskardagarna i Borås helgen den 24 och 25 augusti.
Förutom att jag är där kommer du att kunna möta Stefan Bede, Magnus Bäckmark och Pontus Rosenqvist. Vi presenterar heraldik i allmänhet och Svenska Heraldiska Föreningen i synnerhet.
Vi kommer att finnas på plats för att berätta om heraldik och dess betydelse för släktforskning. Vi kommer också att berätta hur du gör ett släktvapen som en sammanhållande symbol för släkten.
Och vi kommer att finnas där för att svara på alla uptänkliga frågor. Så hälsa gärna på oss i Borås.
Svenska Heraldiska Föreningen är med på Släktforskardagarna i Borås 24-25 augusti. Och dagen till ära har vi satt samman en folder som ska göra reklam för föreningen och för heraldiken.
Hela foldern riktar sig till den som inte vet något om heraldik, som saknar förkunskaper men tycker att det känns spännande med ett släktvapen. Och eftersom föreningens syfte är just att sprida kunskap om detta så vill vi lägga ut folder överallt där vi kan, digitalt.
Därför kan du ladda ner den direkt från den här sidan eller från heraldik.se. Den finns både i högupplöst version (14 MB) och i lågupplöst (1 MB).
Texten har jag skrivit. Omslaget gjorde Pontus Rosenqvist och bilderna är tecknade av Ronny Andersen, Magnus Bäckmark, Thomas Falk och Davor Zovko.
Nu ger jag upp Vapenbilden! Jag lämnar redaktionen och blir en fri man. Nummer 117, som kommer i februari, blir det sista numret av Vapenbilden med mig i redaktionen.
Det här är inget dramatiskt. Tvärtom. Jag fortsätter gärna i styrelsen (om jag blir omvald, vilket jag hoppas) och fortsätter verka för heraldiken i Sverige. Men bara inte som redaktör.
Jag har helt enkelt gjort mitt inom den sfären. För er som inte känner till det så var jag webbredaktör 1997-06 därefter medlem i webbgruppen till 2012 och åter webbredaktör från 2015 + redaktör för Vapenbilden 00-01, 13- och med i redaktionen mer eller mindre ständigt (om än inte alltid formellt) 2001-13 + redaktör för skriftserien 08-, informellt även 04-07, vilket inkluderar de flesta matriklar. På något sätt känner jag att det räcker för mig nu. Istället tänker jag fokusera på att skriva artiklar på beställning av redaktionen och andra intresserade.
Och det kommer att gå fantastiskt bra. Mina kollegor i redaktionen: Elias, Pontus, Stefan, Marcus, Eduardo och Christoffer är minst lika bra heraldiker som jag är, och dessutom finns det såklart fler krafter i föreningen. Så jag känner mig verkligen ersättningsbar.
Mitt arv ska inte jag avgöra. Om det jag gjort varit uppskattat eller bara tolererat lär jag upptäcka när nästa redaktör sätter sin prägel på Vapenbilden. Kanske blir det en fortsättning på den populärheraldiska tidning som jag velat skapa, eller så blir det något annat. Vad det än blir kommer Vapenbilden även i fortsättningen att vara världens bästa heraldiska tidning.
Så nu önskar jag kommande redaktör all lycka med arbetet att göra Vapenbilden till än ännu bättre tidning. Må nummer 118 bli det bästa någonsin!
Små färglagda cirklar används ofta som bitecken. Tyvärr har de med åren fått väldigt många namn så det kan ibland vara svårt att veta vad som menas.
Idag säger vi rundel om en fylld cirkel. Ibland sägs även bysantin om rundeln är av guld men det är något jag avråder från eftersom olika ord för samma föremål bara för att färgen avviker gör mänskliga misstag näst intill ofrånkomliga. För hur ska en heraldiskt okunnig, men konstnärligt fulländad grafiker kunna veta att en rundel och en bysantin ska se identiska ut när båda orden kan förekomma i samma blasonering? Och än värre, hur blir det när teckningen ska vara monokrom?
Så håll dig till ordet rundel oavsett tinktur, det är mitt råd.
Ordet bysantin syftar på byzantinska mynt, och dessa kunde vara både av guld och silver. Därför kan man rent logiskt säga att en bysantin kan avse rundlar av silver eller guld, men heraldiken är sällan logisk.
Och för att trassla till det lite mer så är bysantin den moderna stavningen. I vapenbreven från 1600-talet skrev man besant och det ordet förekommer även i skrifter långt in på 1900-talet. Troligen för att författaren var osäker på vilket ord som var det korrekta.
Kulor sa man förr. Riktigt varför man bytte från kulor till rundlar vet jag inte, men det är före den så kallade PK-perioden så det har inget med att kulor uppfattas som krigiska och våldsamma att göra.
(jag föredrar personligen en person som är PK framför en person som till varje pris känner att han ska ösa oförskämdheter och okunnigheter över sina medmänniskor, för det är vanligt hyfs, därför skriver jag ”så kallade”).
Kulor kunde vara i alla färger och alla metaller. Det verkar mig – utan att jag har studerat det noga – som att man på 1600-talte säger kulor om allt utom guldkulor, för de är bysantiner/besanter. På 1700-talet tycks det däremot även finnas guldkulor, som i beskrivningarna för Ridderstolpe, Lagerbjelke och Kalling.
En bysantin av silver
Längst upp har jag lagt in Henrik Klackenbergs vapen. Han väljer att kalla sina silverrundlar för bysantiner och det är inte så konstigt. För i kompositionen blir det betydligt mer effektfullt om rundlarna är av silver än om de vore av guld. Samtidigt är Klackenberg en framstående myntexpert (han var bland annat chef för kungl myntkabinettet och har doktorerat i ämnet) varför det känns rimligt att få in ordet bysantin (mynt) istället för rundel i blasoneringen.
Som jag skrev ovan. Heraldiken är inte alltid logisk. Ibland måste känslorna och symboliken få företräde framför strukturen och juridiken.
Nu ligger nyheten om Götiska förbundets pris till Svenska heraldiska föreningen på föreningens hemsida. Så därför tipsar jag om att du där kan läsa mer om detta pris och hur det mottogs.
Så har den kommit till medlemmarna, Vapenbilden nummer 111. Ännu ett fantastiskt nummer av Sveriges bästa heraldiker och jag.
Denna gång hade Svenska Vapenkollegiet en extra stor inlaga om hela 12 sidor. Det var 30 nya släktvapen som skulle ut på slutgiltig granskning.
Hitintills har Svenska vapenkollegiet granskat och låtit nära 400 vapen presenteras för övriga heraldiker. Fram till nu har inte ett enda förslag till justering inkommit som kollegiet har känt behöver beaktas. Det betyder i klartext att alla vapen har klarat inspektionen och de få inlägg om kritik mer rör smak än vapnens giltighet. Det om något är ett gott betyg för verksamheten.
Knut långe än en gång
Den mest djupgående artikeln är Mats Perssons djupdykning i Knut Långes vapen. Under året har just detta vapen granskats mer än något annat och jag vågar påstå att det vi nu vet är det vi kan få veta i är det som går att veta med de fynd vi har idag och de forskningsmetoder som finns att tillgå.
Resultatet då? Det kan ni läsa om i Vapenbilden eller, i en förkortad version, på hemsidan heraldik.se i sinom tid.
Heraldiken i SCA
Anna Troy har skrivit en artikel om heraldiken inom föreningen SCA. Deras verksamhet är allt för bortglömd av andra heraldiker, men på många sätt upprätthåller de en heraldisk tradition som andra heraldiker inte förmår.
Vapenbilden kan du endast få på ett enda sätt – genom att bli medlem i Svenska Heraldiska Föreningen. På heraldik.se kan du läsa mer.
Och till sist – ett stort tack till mina medhjälpare i Vapenbildens redaktion: Elias Sonnek, Marcus Karlsson, Pontus Rosenqvist och Stefan Bede samt Lennart Wasling.
Efter slit och släp har jag tillsammans med Martin och Kim till slut gjort klart årets matrikel för Svenska Heraldiska Föreningen. Inom kort skickas den ut till medlemmarna.
Vartannat år gör vi i föreningen en matrikel och så har vi gjort sedan 2002. Första gången var det en rätt enkel skrift med knappt 50 vapen. Nu är det 413 som representerar 600 medlemmar. Det är minst sagt att rätt besvärligt att se till att alla vapen är med, att de är rätt avbildade och faktiskt får föras av den person som säger sig använda det.
Kim (och tidigare Ronny) ser till att vapnen är avbildade. Pontus Rosenqvist har gjort omslaget.
Det andra jobbet är mitt och – till större del – Martins. Det tog oss nog två månader (fritid, alltså inte effektiv tid) att få allt på plats. Nu hoppas vi bara att vi gjort allt rätt. Vi hoppas det, men vi vet att vi förra gången gjorde så att två vapen hade fel tinktur på en del i vapnet och två namn var felstavade. På 350 vapen och 500 namn (i den matrikeln) var det rent objektivt extremt få fel, men vi hoppas ändå på bättre resultat denna gång.
Jag hoppas att den här matrikeln kommer att göra alla våra medlemmar glada, och kanske kan den locka dig som inte är medlem att bli det.
Nu är det nära. Korrekturen är ute på sin sista vända och snart trycks vår bok.
Det har varit en otrolig resa, och vi har lärt oss mycket. Dels mycket engelskt fackheraldiskt språk, men även att korrigera det svenska. I arbetet med att översätta har vi i arbetsgruppen insett att vi inte alltid varit så konsekventa som vi trott. Och att vi är otydliga. Det sista har inte minst våra engelska vänner berättat när de hjälpt oss med översättningarna.
Ett annat problem var att hitta en spridning på det heraldiska konstnärliga arbetet. Några vapen förekommer om och om igen i böcker medan andra aldrig syns. Det är de sistnämnda vi försökt att lyfta fram med denna bok.
Det är lätt att tycka att de engelska översättningarna är meningslösa, men vi tror att de kommer att betyda mycket för synen på svensk heraldik utomlands. Nu, för första gången, är faktiskt svensk heraldik tillgänglig på ett systematiskt sätt.
Idag är det visst 27 når sedan första fröet väcktes till det som kom att bli Sju härolder. Det får vi fira.
Nu bildades förstås inte föreningen förrän den 27 maj 1990, men tanken väcktes till liv denna dag av Stefan Bede. Som jag minns det var det på vägen hem till mig och vi gick över Hötorget i Borås när han kläckte ur sig det, men han minns det säkert annorlunda.
Hur som helst blev det nedtecknat och eftersom vi faktiskt fick till ett möte om att starta en förening några månader senare så kan det ju vara viktigt att veta för den som vill studera svenska heraldiska föreningars historia.
Och ännu idag, 27 år senare, finns alltså föreningen kvar vilket gör den till den näst lästa svenska föreningen idag. Och den svenska heraldiska förening som har haft längst liv eftersom både den ursprungliga Svenska Heraldiska Föreningen och ursprungliga Heraldiska Samfundet samt lokalavdelningen till SHS, Västra Sveriges Heraldiska Förening hade kortare liv (den sistnämnda får anses vara död för alla utom LP redan 1985).
Idag hålls den framför allt i liv av mig, Thomas Falk och Lennart Wasling och i viss mån några andra heraldiker i trakterna kring Borås, som Pontus Rosenqvist, Stefan Bede med flera.
Jag får fler och fler kollegor i Vapenbildens redaktion. Nu har Elias Sonnek och Eduardo Pazikas kompletterat gruppen som tidigare rymde mig, Pontus Rosenqvist, Marcus Karlsson och Stefan Bede.
Det gör mig glad att få arbeta ihop med så många kunniga heraldiker och jag tycker att det är viktigt att visa på att det finns många fler än de som dyker upp på kongresser eller liknande.
Heraldiken lider som så många andra av en viss titelsjuka, där en titel misstas för kompetens. Populärt är att använda en titel som inte ens har med ämnet heraldik att göra. Nu menar jag inte at folk med titlar inte kan, men däremot att personer utan titlar kan vara väl så kunniga. Speciellt i ett ämne som heraldik där i princip ingen i Sverige har formell akademisk examen (det finns en handfull som faktiskt kan sägas ha den formella heraldiska kompetensen, men de brukar inte prata så högt om det). Just därför vill jag gärna lyfta upp de som annars inte lyfts upp.
Vi sitter och funderar på om Vapenbildens redaktion och webbredaktionen ska gå ihop på något sätt, eller om det är bäst att hålla dem isär. Inget är helt givet.
Fördelen är ju att det blir en stark grupp som gör allt och som därför föråt att producera. Nackdelen är att det blir en stark grupp som styr allt som skrivs om heraldik i Sverige och att avvikande röster får svårt att göra sig hörda. Inte för att det blir censur men för att det inte kommer att finnas plats för andra.
Det är inte lätt att vara en ideell förening.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia