Per Andersson har gjort det igen. Sammanställt ett gigantiskt släktträd med tusentals och åter tusentals personer. Denna gång är det Gustav Vasas ättlingar som har samlats ihop.
Släktforskaren och heraldikern Per Andersson är välkänd bland svenska heraldiker efter ett flertal heraldiska böcker och efter att han 2013 fick Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj. De senaste åren har heraldiken stått tillbaka och all fokus har lagts på släktforskningen, framför allt då arbetet med att hitta Gustav Vasas alla ättlingar. 250 000 personer, inklusive ingifta, har det blivit och det är en imponerande summa.
Enligt vad jag har förstått kommer det att ges ut böcker med allt material. Mer om det när det blir aktuellt.
Under tiden tycker jag att du ska titta in på hemsidan där allt finns/kommer att finns. Du hittar den på släkt.se
Vapen Vasa fram till Gustav Vasa blev kung.
PS. Av allt att döma är inte jag en av de 250 000 personerna, men vem vet, du kanske är det?
Vi heraldiker pratar ofta om släktvapen, men mer sällan om vad som är en släkt. Kanske är det inte så konstigt eftersom det kan betyda flera saker som alla får konsekvenser för heraldiken, främst då vapenrätten.
Släktbegreppet är av största betydelse för vapenrätten. Flertalet svenska heraldiska bokförfattare lämnar emellertid obelyst. Det agnatiska släktbegreppet är underförstått och normen. Så är det än idag även om en diskussion de senaste decennierna har växt fram. Som en följd av detta har den teoretiska heraldiken fått två huvudlinjer: en liberal och en som är mer konservativ än föregående generationer eftersom den inte ser undantag utan strikt håller sig till en given regel.
Vad säger svenska skribenter
Jag har samlat ihop några talande citat från framstående heraldiker det senaste seklet. Dessa tre exempel från tre kunniga och insatta heraldiker visar alla på en syn på släkten som idag får betecknas som socialt konservativ. Men trots författarnas anspråk på historisk äkthet bör man ha i minnet att de idéer som de företräder faktiskt är rätt nya inom heraldiken och inte heller kan sägas vara speciellt levande idag när jämlikhetssträvandet mellan man och kvinna även omfattar heraldiken.
Harald Fleetwood skriver följande i ”Svensk heraldik”: ”Vanligen menar man dock med stamtafla en dylik förteckning, upptagandes blott de stamfaderns afkomlingar, hvilka tillhöra hans egen ätt, dvs bära hans namn.” [s xx].
Per Andersson, som företräder det agnatiska släktbegreppet som det enda giltiga inom heraldiken skriver i ”Heraldiska vapen i Sverige”.
”Antagande, förvärv och förande av släktvapen grundas på den agnatiska släktprincipen.” [s 22].
”Rätten att föra ett släktvapen tillkommer släktens agnatiska medlemmar samt ingifta kvinnor”.
Den här meningen är intressant på flera sätt, om Anderssons övriga idéer tas med. Den innebär att en dotter, gift med en man som har ett eget vapen, faktiskt inte längre har rätt att föra sitt eget vapen i sin grundform, medan hennes svägerska, som saknar ett eget vapen, har rätt att föra sin svärfars vapen. Och en dotterdotter har absolut inga av de rättigheter som tillkommer hennes faster.
Ändå avstår han från att förespråka briseringar inom vapenbruket.
”Brisering, som innebär förändringar av ett vapen … företrädesvis för att utmärka en viss gren av en [agnatisk] släkt, är föga utbredd inom svensk heraldik.” [s 14].
Det betyder att det inte är möjligt att ens föra en variant av morfaderns vapen. Det här är en väldigt ny tolkning av den heraldiska rätten även om den kan sägas ha stöd från Riddarhusets regelverk.
Casimir Sparre Lindhe har givit ut två böcker om heraldik där han främst behandlar vapenkonst. Men något om vapenrätt och släkt kommer han ändå in på, här från ”Heraldica hodierna” (1995).
”Släktvapen komponeras och används flitigt enligt släktprinciper. Om ett barn i obruten manslinje härstammar från släktens stamfader, kallas detta för agnatisk succession.” [s 8].
”Släktskap på manslinjen är ett ättebegrepp, som betyder släkt på fädernet i rakt nedstigande led, från far till son, farbror, farfar och sondotter.” [s 8].
”Rätten att använda släktnamnet tillkommer släktens agnatiska medlemmar samt ingifta kvinnor”. [s 8].
”Motsatsen är kognatisk succession – härstamning från kvinnor (sidolinjen)”, [s 8].
Här rör Lindhe till det ordentligt när han inte tar hänsyn till namnlagen från 1982 och upphöjer namnlagen från 1901 till det evigt sanna. Släktnamnet ärvs numera inte alls på det sättet och gjorde inte heller det 1995. Kognatisk är inte heller kvinnolinje utan mans- och kvinnolinje. Tveksamt om man idag kommer undan med att kalla kvinnolinje för sidolinje eftersom det betyder att mannen per definition är norm.
Han utvecklar det hela i sin syn på bitecken:
”Den som redan har ett godtagbart släktvapen (adligt eller borgerligt) bör naturligtvis använda detta oförändrat och utan tillägg av nya emblem”. [s 28].
”Ibland fogade man dessutom till vapnet en ny liten detalj – ett särskilt bitecken – ett tillägg av små figurer för att redovisa samhörighet mellan olika ättegrenar, yngre börd, sidolinje eller adoption”. [s 8].
Detta bruk förekommer inte alls inom den adliga heraldiken från 1626. Före det året, och kontinuerligt sedan medeltid när det gäller ofrälse vapen har vapen briserats lite hur som helst utan något egentligt system.
– Hur vet jag att mitt nya vapen är unikt? – Det vet du inte, men du kan göra så gott du kan genom att läsa rätt böcker.
Den som vill ta ett heraldiskt vapen vill såklart veta om det är unikt. Vad är annars poängen med ett heraldiskt vapen?
Många experter säger då lätt förnumstigt att man ska titta i alla heraldiska vapenböcker, men det är bara trams. Bara de senaste åren har högt betrodda intuitioner gjort vapen för offentliga personer och organisationer som direkt inskränker på andra offentliga vapen, om än i andra kulturområden. Inte ens experterna själv tycks ha koll på andra länders vapen.
Svårt att få överblick
Och det är inte så konstigt. Vapenböckerna är inte så systematiskt ordnade. Många är i bokstavsordning, andra följer när ett vapen skapades eller när vapenägaren tog plats i det sammanhang som vapenboken dokumenterar. Hit hör till exempel alla vapenböcker för Riddarhuset fram till Dahlby respektive Raneke på eget initiativ gjorde sina sammanställningar.
Vapnen är också många. Ingen vet hur många, men ett par miljoner tros finnas runt om i Europa. Det finns såklart ingen som kan hålla koll på alla dessa vapen och därför ska du inte heller känna att du ska behöva göra det.
Bokomslag Vapenlikhetsfällan
Men håll koll på vårt kulturområde
Svenska vapenkollegiet (där jag ingår) har valt den pragmatiska vägen och jag tycker att det är något som alla ska ta till sig.
Den pragmatiska vägen går ut på att alla nya vapen ska granskas mot de vapenböcker som registrerat heraldiska vapen och flaggor i det nordiska kulturområdet. Hit räknas även Baltikum eftersom den regionen är en del av de skandinaviska ländernas historia.
Tack vara att kollegiet har en adjungerad ledamot från Danmark, Norge respektive Finland kan vi hålla relativt bra koll på de länderna, men framför allt är vi noga med att granska mot svenska vapenböcker och andra heraldiska källor.
Sedan granskas vapen såklart mot andra källor med, men i ärlighetens namn kan det inte göras så systematiskt som man skulle kunna önska.
En lista över viktiga vapenböcker
Den här listan behöver du ha koll på om du vill bli en seriös granskare av heraldiska vapen inom vårt kulturområde.
Som du ser finns det i Sverige en bredd som saknas i den andra nordiska länderna. Här finns både systematiska genomgångar av vapen (i regel av Raneke eller Dahlby), här finns borgerliga vapen och här finns avvecklade offentliga vapen. Det finns till och med revideringar av andra böcker (Janzon som i Vapenlikhetsfällan granskade Ranekes Svenska medeltidsvapen).
Det är en fröjd att vara heraldiker i Sverige.
Norden
Skandinavisk vapenrulla (1963–).
Sverige
Andersson, Per: Svensk vapenbok för köpingar, municipalsamhällen och landskommuner 1863–1970 (Mjölby 1994).
Svenska härolder från 1700-talet för de svenska riksordnarna.
Heraldiken vill gärna vara traditionsrik och hålla på det gamla. Men det är inte alltid klart vad det gamla egentligen är och det blandas därför friskt mellan seklerna. Ett historiskt nedslag i våra traditioner bör därför vara på sin plats.
I den här artikeln har jag i huvudsak använt mig av tidskriften Vapenbilden, men några citat hämtas även från Heraldisk tidskrift. och de ska ses som exempel på hur det ofta resoneras bland heraldiker, inte som något speciellt uthungrande av de som vågar sätta sina tankar på pränt.
Mystiska storheter
Jag börjar med en allmän översikt. I den heraldiska debatten förekommer många mystiska och mytiska storheter som aldrig närmare förklaras. Bruket av dessa gör därför många diskussioner väldigt förvirrade eftersom ingen egentligen har klart för sig vad begreppen avser.
Det svenska folket
En anonym grupp som det hänvisas till när kunglig myndighet saknas. Däremot efterfrågas inte det svenska folkets åsikter och inte heller görs det några undersökningar hur denna storhet beter sig idag eller betedde sig förr. De antas i regel ha samma åsikt som debattörer alternativt en motsatt felaktig åsikt.
Urgamla
Det mest traditionstyngda ordet i all heraldiskdebatt som nog betyder att ett det som åsyftas fanns någon gång i tidernas begynnelse. Riktigt när denna urtid fanns är mer osäkert. En karta återgiven i Vapenbilden (nr 18:1985, sid 197) visar på det urgamla Sverige och syftar då på riksgränsen mot Norge och Ryssland från 1600-talet.
Traditionsrik
Snarlikt urgammal men något som har gällt en längre tid. Det mesta i heraldiken är traditionsrikt och slår man ihop det med urgammal kan man lätt tro att heraldiken inte förändrats alls sedan den skapades. Dock är allt som anges som traditionsrikt (och därmed värt att bevara) skapat med vissa givna politiska grundtankar. Det gäller rangsystemet från 1500-talet som visas upp heraldiskt, det gäller synen på den öppna hjälmen som kom på 1700-talet och det gäller så enkla saker som hur många färger det ska finnas i ett vapen (har skrivit om begreppet ”brokigt” här).
Många heraldiker är väldigt måna om att peka på kungliga förordningar från 1762 för att visa att vi har en lång tradition. Samtidigt finns en kritik mot att våra lagstiftare (som aldrig nämns vid namn utan förblir anonyma och därmed främlingar) idag inför regler som bryter mot våra traditioner.
Detta är bland det mest ohistoriska förhållningssätt man kan ha till gångna tider eftersom man då inte tar hänsyn till att historien rör sig. För en 1700-talsmänniska var 1500-talet lika långt bort som 1700-talet är för oss.
Släkt
Släkt är man med alla sina anor, men ens släkt är far, farfar etc. Ordet agnatisk är här synonymt med släkt. Men det här är en ny syn på släktskap som inte har stöd i arvslagstiftningen eller i äldre svensk tradition. Man skulle kunna säga att för att vara riktigt relevant i samhället förutsätter det agnatiska släktbegreppet att man har fasta efternamn (som i svensk lagstiftning kom 1901, även om bruket slog igenom en generation tidigare) eftersom man annars ändå inte kan hålla ordning på hur man är släkt med varandra.
Här är Per Andersson en central skribent eftersom han vågar sätta på pränt det som vara vanligt att man sa förr.
” .. har allmänhetens begränsade insikt om traditionens roll vid val av dopnamn medfört en ytterligare urholkning av det nedärvda namnskicket.” (Per Andersson, Reglerat namnskick och släktregistrering, VB #12.1982, s 103)
Av citatet framgår att traditionen inte är något allmänheten (svenska folket) har utan det är en fristående storhet som går sina egna vägar. Endast den insatte (heraldikern) äger kunskap om traditionens rätta väsen.
Tidens flöde och släktens
Forntidens ättesamhälle är ett begrepp som etableras i slutet av 1800-talet och sedan dess vunnit stort gehör även om dess existens är mycket tvivelaktig. Den miljö som skapade begreppet är konservativ i dess politiska betydelse och utgick från att alla samhällen går från ett utvecklingsstadium till nästa för att sluta som kulturens krona – västeuropeisk borgerskap. Familjen är samhällets viktigaste enhet och ju starkare familjen är desto starkare är nationen. (David Gaunt: familjeliv i Norden, s 186)
Det hela rör sig delvis om en missuppfattning om hur släkter och grupper fungerade förr. I ett ekonomiskt primitivt samhälle äger en släktgrupp (=släkt) gemensamt en viss egendom (jord eller boskap) och förvaltar denna kollektivt. Alla i gruppen har vissa rättigheter och skyldigheter. (Gaunt s 190) Det är däremot svårt att säga om detta system någonsin har funnits i Norden. Det är i vilket fall inte känt i nordisk lagstiftning eller andra källor från vikingatiden och framåt, även om rester möjligen kan finnas i systemet med släktjord.
I Norden, liksom i hela Västeuropa var släkten snarare bilateral och det väsentliga i bilaterala system är att fasta släktgrupper saknas. Det bilaterala släktsystemet är gemensamt för hela Europa, med några få undantag.
”Det finns bland keltiska folk i Västeuropa, i Bretange samt i delar av Irland och Skottland. I stället för att ta individen som utgångspunkt, börjar man med en gemensam anfader.” (Gaunt s 195) Inom dessa system vet alla att de är besläktade med anfadern, men deras inbördes relation är inte lika viktig. Detta har fått ett stort genomslag i skotsk heraldik men är unik för just denna. Och ska så fortsätta vara. Här nedan en enkel bild över hur skottar differentierar ett vapen; ett system där varje individ är unik men där allt räknas från anfadern.
När moder och fader erkänns som likvärdiga får varje individ sin egen unika härstammningsgrupp. Enda undantaget är helsyskon som har exakt samma släktgrupp (släkt) (Gaunt s. 193) De begrepp som används för släktingar blir individcentrerade, man är själv utgångspunkten. Det som för mig är farbror, moster, mormor, brorsbarn är för en annan person i gruppen något helt annat.
Begreppet släktgrupp ersätts med personlig släkt. (Gaunt, s 194)
Ryssnässläktens vapensköld
Rangrullan och Riddarhuset
För svensk, och även nordisk del, har vår syn på släkt starkt påverkats av en vilja att skapa ett vackert system där alla har sin givna plats. Och att det utgår från en person. Det har lett till ordnade antavlor eller långa släkttavlor, beroende på syftet. På senare tid tycker jag mig se en förändrad attityd hos vanliga släktforskare där man samlar på sig alla anfäder och -mödrar med alla deras släktingar. Det är därför vi ser gigantiska släkter som Ryssnässläkten eller Långarydssläkten. Kanske inte de bästa av tavlor för heraldiker men roligare för de som vill lära känna sin egen historia.
Rangrullan är inte oviktig i det här sammanhanget eftersom den skapade en legitimitet för merit på bekostnad av börden. Detta syns i Sverige men än tydligare i Danmark-Norge, där rullan redan på 1700-talet helt ersatte adelsbörden i statlig förvaltning. Om detta har Göran Norrby skrivit initierat i boken ”Ordnade eliter” (Atlantis, 2011).
Ur ett heraldiskt perspektiv är det tydligt att Danmark-Norges fokusering på rangrulla framför börd gjorde att den öppna hjälmen på 1700-talet blev ett tecken på elit, inte adelskap medan den hotade bördsadeln i Sverige under samma tid skapade en en ”tradition” som sa att den öppna hjälmen nu och förr hade varit ett adligt attribut.
Det har gått några år nu, men boken Kyrkans märken av Magnus Bäckmark och Marcus Karlsson är väl värd att uppmärksamma.
Boken tar upp alla de märken som författarna lyckats få tag i hos Svenska kyrkans stift och församlingar. Det är vapensköldar, märken (badges) och sigill. Tillsammans ger det en fin bild av den symbolik som under 1900-talet uppfattades som viktig av Svenska kyrkan.
En viktig del är de vapen som heraldikern Per Andersson skapade åt församlingar i framför allt Linköpings stift. Det har tidigare publicerats av Andersson, men då har inte alla varit avbildade och ingen har avbildats i färg.
Boken har senare kompletterats med fler bilder publicerade i Vapenbilden.
Coat of arms of the municipality of Mark. Wikipedia commons.
Marks kommunvapen skapades inför kommunens bildande 1974, men det bygger på häradets gamla sigill från 1600-talet.
I svart fält en stolpe av guld belagd med fyra svarta kulor och åtföljd till höger av ett sädesax och till vänster av en vävskyttel, båda av guld.
Så beskrivs Marks kommunvapen på heraldiskt fackspråk. Och precis som för alla heraldiska vapen är det beskrivningen i ord som gäller. Varje konstnär har sedan sin frihet att tolka innehållet på sitt sätt. Marks kommunvapen skapades inför kommunens bildande 1974, men det bygger på häradets sigill.
Kort historia över Mark
Mark var namnet på ett härad som fanns i Västsverige redan i början av 1300-talet. Häradet är det gamla lokala tingsdistriktet; enligt jordeböckerna enheten närmast över socken. När 1862 års kommunalförordningar trädde i kraft bildades 19 landskommuner i Marks härad, var och en omfattande en socken.
Kommunen Mark såsom den ser ut idag bildades vid kommunreformen 1971, genom en sammanslagning av de två köpingarna Kinna och Skene samt 6 landskommuner. Kinna valdes till centralort och kommunen fick namn efter häradet.
Ordet Mark härstammar från medeltiden och betyder gränsland. Mark låg en gång i tiden i gränslandet mellan Sverige och Danmark. Idag gränsar Mark till Borås kommun, Bollebygds kommun, Härryda kommun, Mölndals kommun, Kungsbacka kommun, Varbergs kommun, Falkenbergs kommun och Svenljunga kommun.
Ett anrikt kommunvapen med symbolik
Vapnet må vara nytt men det har gamla anor. Mittfältet med de fyra kanonkulorna är hämtat från Marks härads gamla vapensköld. Veteaxet lades till 1974 medan färgerna och skyttlarna hämtades från Kinna köpings vapen.
Bilderna i en vapensköld har ingen förutbestämd betydelse.
För oss symboliserar veteaxet jordbruksnäringen, inte minst de bördiga dalgångarna längs Viskans, Häggåns, Surtans och Storåns dalgångar.
Kulorna minner om de oroligare tider som gällde förr när Mark var gränsen mot Danmark.
Skytteln är en symbol för den textilindustri som gjort Mark känt över stora delar av världen. Denna industri har också gamla anor. För att kunna försörja sig, sysslade markborna redan på medeltiden med vävning. Gustav Vasa ville på sin tid ha skatt från Mark i form av »marbolärft«. Så vår textila industri har sin vagga långt ner i medeltiden.
Gamla vapensköldar i Mark
Under årens lopp har flera andra offentliga vapen använts inom kommunens område. De representerar några av äldre tiders administrativa enheter.
Kinna och Skene köpingar samt Sätila landskommun lät registrera sina vapensköldar hos riksheraldikerämbetet (senare överfört till patent- och registreringsverket). Övriga landskommuner antog aldrig några vapensköldar.
Marks härad
Häradssigillet är känt sedan 1574 och användes fram till 1800-talet.
Arms of municipality Kinna (Köping). Drawing by Per Andersson.v
Kinna köpings vapen
Kinna municipalsamhälle (senare köping) var den första landsortskommun som antog ett heraldiskt vapen. Det skedde 1934. Vapnet övertogs sedan av köpingen Kinna.
Kulorna hämtades från Marks härads vapen och skytteln från textilindustrin. Färgerna är desamma som Västergötland har i sin vapensköld.
Vapnet upphörde att gälla för Kinna köping vid kommunsammanslagningen 1974.
Blasonering: En tre gånger delad sköld i guld och svart med tre svarta kulor i vart och ett av guldfälten och en vävskyttel av guld i vart och ett av de svarta fälten.
Arms of municipality (köping) Skene. Drawing by Per Andersson.v
Skene köpings vapen
Skene köping antog sitt vapen 1953.
Motivet är borgen Öresten och svärden symboliserar dess betydelse som försvarsanläggning. en gång var borgen en av Sveriges två tre största försvarsanläggningar
Blasonering: I fält av silver en på ett blått treberg stående röd borg med ett stolpvis ställt blått svärd mellan tornen.
Arms of municipality Sätila. Drawing by Per Andersson.
Hembygdsvapen är vapen som egentligen saknar ägare men som ändå representerar ett geografiskt område. Mest kända är våra landskapsvapen men även många härader, socknar och andra områden har vapensköldar.
På senare år har Svenska Heraldiska Föreningen (SHF) genom Sockenheraldiska institutet (SHI) verkat för att fler socknar ska ta ett heraldiskt vapen. Socknen som sådan tar förstås inget vapen, utan det görs av hembygds- eller bygdegårdsföreningen.
Hembygdsvapen och påstridiga heraldiker är inget nytt. KOmmunalheraldiska institutet (vars namn har inspirerat Sockenheraldiska) verkade strax efter andra världskriget i samma anda. Privta initiativ har tagits av bland andra Per Andersson i Östergötland och Carl-Axel Rydholm i Skaraborg.
När SHF började sitt engagemang var, förutom jag, Alexander Ulltjärn den som var mest drivande. Senare kom Stefan Rundström in och det är också han som idag är den som leder verksamheten.
Sex vapen från SHI har registrerats i Svenskt vapenregister och ytterligare några vapen har blivit till.
Finska Kommunförbundets samling av vapensköldar. Foto: Anders Segersven
Jag läser på Anders Segersvens blogg om en heraldisk guldgruva i Helsingfors. Det är finska Kommunförbundet som i sina lokaler har i Kommunernas Hus” har ett rum fyllt med de finska kommunvapnen.
Samlingen består av 607 vapen för nuvarande och tidigare kommuner och städer i Finland samt tidigare kommuner på avträdda områden i Karelen.
Jag hoppas att vi kan se något liknande i Sverige. Antalet sköldar bör bli ungefär lika många, om vi tar med de som fanns för landskommunerna fram till 1974. Per Andersson har redan gjort grundjobbet så nu är det bara att göra klart sköldarna.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
