Etikettarkiv: Marcus Karlsson

Svenska Heraldiska Föreningen

Nr 117 blir mitt sista nummer

Lämna en kommentar

Nu ger jag upp Vapenbilden!
Jag lämnar redaktionen och blir en fri man. Nummer 117, som kommer i februari, blir det sista numret av Vapenbilden med mig i redaktionen.

Det här är inget dramatiskt. Tvärtom. Jag fortsätter gärna i styrelsen (om jag blir omvald, vilket jag hoppas) och fortsätter verka för heraldiken i Sverige. Men bara inte som redaktör.

Jag har helt enkelt gjort mitt inom den sfären. För er som inte känner till det så var jag webbredaktör 1997-06 därefter medlem i webbgruppen till 2012 och åter webbredaktör från 2015 + redaktör för Vapenbilden 00-01, 13- och med i redaktionen mer eller mindre ständigt (om än inte alltid formellt) 2001-13 + redaktör för skriftserien 08-, informellt även 04-07, vilket inkluderar de flesta matriklar.
På något sätt känner jag att det räcker för mig nu. Istället tänker jag fokusera på att skriva artiklar på beställning av redaktionen och andra intresserade.

Och det kommer att gå fantastiskt bra. Mina kollegor i redaktionen: Elias, Pontus, Stefan, Marcus, Eduardo och Christoffer är minst lika bra heraldiker som jag är, och dessutom finns det såklart fler krafter i föreningen. Så jag känner mig verkligen ersättningsbar.

Mitt arv ska inte jag avgöra. Om det jag gjort varit uppskattat eller bara tolererat lär jag upptäcka när nästa redaktör sätter sin prägel på Vapenbilden. Kanske blir det en fortsättning på den populärheraldiska tidning som jag velat skapa, eller så blir det något annat. Vad det än blir kommer Vapenbilden även i fortsättningen att vara världens bästa heraldiska tidning.

Så nu önskar jag kommande redaktör all lycka med arbetet att göra Vapenbilden till än ännu bättre tidning. Må nummer 118 bli det bästa någonsin!

Svenska Heraldiska Föreningen

Vapenbilden nr 111 ute nu

Omslaget till Vapenbilden nr 111, 2017

Så har den kommit till medlemmarna, Vapenbilden nummer 111. Ännu ett fantastiskt nummer av Sveriges bästa heraldiker och jag.

Denna gång hade Svenska Vapenkollegiet en extra stor inlaga om hela 12 sidor. Det var 30 nya släktvapen som skulle ut på slutgiltig granskning.

Hitintills har Svenska vapenkollegiet granskat och låtit nära 400 vapen presenteras för övriga heraldiker. Fram till nu har inte ett enda förslag till justering inkommit som kollegiet har känt behöver beaktas. Det betyder i klartext att alla vapen har klarat inspektionen och de få inlägg om kritik mer rör smak än vapnens giltighet. Det om något är ett gott betyg för verksamheten.

Knut långe än en gång

Den mest djupgående artikeln är Mats Perssons djupdykning i Knut Långes vapen. Under året har just detta vapen granskats mer än något annat och jag vågar påstå att det vi nu vet är det vi kan få veta i är det som går att veta med de fynd vi har idag och de forskningsmetoder som finns att tillgå.

Resultatet då? Det kan ni läsa om i Vapenbilden eller, i en förkortad version, på hemsidan heraldik.se i sinom tid.

Heraldiken i SCA

Anna Troy har skrivit en artikel om heraldiken inom föreningen SCA. Deras verksamhet är allt för bortglömd av andra heraldiker, men på många sätt upprätthåller de en heraldisk tradition som andra heraldiker inte förmår.

Vapenbilden kan du endast få på ett enda sätt – genom att bli medlem i Svenska Heraldiska Föreningen. På heraldik.se kan du läsa mer.

Och till sist – ett stort tack till mina medhjälpare i Vapenbildens redaktion: Elias Sonnek, Marcus Karlsson, Pontus Rosenqvist och Stefan Bede samt Lennart Wasling.

Vapensköld

En blädderfilm om Kyrkans märken

Boktips

Det har gått några år nu, men boken Kyrkans märken av Magnus Bäckmark och Marcus Karlsson är väl värd att uppmärksamma. 

Boken tar upp alla de märken som författarna lyckats få tag i hos Svenska kyrkans stift och församlingar. Det är vapensköldar, märken (badges) och sigill. Tillsammans ger det en fin bild av den symbolik som under 1900-talet uppfattades som viktig av Svenska kyrkan.

En viktig del är de vapen som heraldikern Per Andersson skapade åt församlingar i framför allt Linköpings stift. Det har tidigare publicerats av Andersson, men då har inte alla varit avbildade och ingen har avbildats i färg.

Boken har senare kompletterats med fler bilder publicerade i Vapenbilden.

Svenska Heraldiska Föreningen

Vapenbilden nr 110 – spoilervarning

Utdrag ur Vapenbilden nr 110, mer specifikt en artikel av Tomas Bragesjö.

Nu är den på gång, Vapenbilden nr 110. Idag gick den till tryck. Och här är med ”ledare” som jag skrev till den.

Ännu ett nummer av Vapenbilden fylld med ett spritt heraldiskt material.

Huvudartikeln denna gång är Tomas Bragesjös genomgång av den svenska flaggan i framför allt adliga vapen. När började de, vem har dem och varför? Det visar sig att förvånansvärt många har anknytning till sjöfart. Det är uppenbart att den svenska flaggan i dessa vapen inte förknippas med Sverige som land utan med svensk sjöfart och marina stridskrafter. Tomas Bragesjö säger själv att hans artikel endast är en första genomgång så känner du till fler vapen är du välkommen att komplettera i en kommande artikel.

I två artiklar tar vi upp teoretisk heraldik. Den ena på en enklare nivå för nybörjaren (om hjälmprydnader) och den andra för mer insatta (om häroldbildernas terminologi). Just denna blandning tror vi ger både introduktion till ämnet och en fördjupning.

Nära dessa ligger även Marcus Karlssons artikel om hur han resonerade när han skapade ett nytt släktvapen. Den här typen av artiklar ser vi gärna mer av. Kanske har du någon idé.

Och så har vi Mats Perssons artikel om Tyresö slott, som i sista stund lyftes ut ur förra numret men tyvärr då fanns kvar i redaktionsspalten Vi hoppas att ni också är nöjda med innehållet och nästa nummer kommer i september.

 

Svenska Heraldiska Föreningen

Vapenbildens redaktion växer

Jag får fler och fler kollegor i Vapenbildens redaktion. Nu har Elias Sonnek och Eduardo Pazikas kompletterat gruppen som tidigare rymde mig, Pontus Rosenqvist, Marcus Karlsson och Stefan Bede. 

Det gör mig glad att få arbeta ihop med så många kunniga heraldiker och jag tycker att det är viktigt att visa på att det finns många fler än de som dyker upp på kongresser eller liknande.

Heraldiken lider som så många andra av en viss titelsjuka, där en titel misstas för kompetens. Populärt är att använda en titel som inte ens har med ämnet heraldik att göra. Nu menar jag inte at folk med titlar inte kan, men däremot att personer utan titlar kan vara väl så kunniga. Speciellt i ett ämne som heraldik där i princip ingen i Sverige har formell akademisk examen (det finns en handfull som faktiskt kan sägas ha den formella heraldiska kompetensen, men de brukar inte prata så högt om det). Just därför vill jag gärna lyfta upp de som annars inte lyfts upp.

Vi sitter och funderar på om Vapenbildens redaktion och webbredaktionen ska gå ihop på något sätt, eller om det är bäst att hålla dem isär. Inget är helt givet.

Fördelen är ju att det blir en stark grupp som gör allt och som därför föråt att producera. Nackdelen är att det blir en stark grupp som styr allt som skrivs om heraldik i Sverige och att avvikande röster får svårt att göra sig hörda. Inte för att det blir censur men för att det inte kommer att finnas plats för andra.

Det är inte lätt att vara en ideell förening.

Vapensköld

Är prins Daniels vapen otäckt dåligt

prins Daniels vapensköld
Arms of prins Daniel of Sweden, husband of crown princess Victoria

 

Prins Daniels vapen har skapat stor diskussion bland heraldiker. Är det verkligen så dåligt och i så fall varför?

Senast i Vapenbilden #103:2015 togs vapnet upp som ett exempel på dålig heraldik. Någon direkt förklaring ges inte av skribenten Marcus Karlsson.
Jag tar därför chansen att resonera lite kring detta vapen och ett annat vapen , det för kommunen Ockelbo.

Prins Daniel och Ockelbo

Det som statsheraldikern har gjort i vapnet för prins Daniel är inom möjligheternas gräns för en brisering av Ockelbos vapen, om Ockelbos vapen var ett släktvapen. Eller mer korrekt – Daniels vapen är ungefär hur ett vapen för en underlydande vasall skulle se ut om hans herre förde vapen Ockelbo (under medeltiden, för från 1500-talet och framåt görs inga patron-klient-vapen längre). Det skulle vara ett skäl till varför flera har fört fram kritik.

Ett annat skäl skulle kunna vara kompositionen som är obalanserad  och lite klumpig. Påminner ganska mycket om en komposition som görs av någon som kan grundreglerna i heraldik men som inte behärskar konsten tillräckligt bra för att fantasifullt utnyttja dem. eller av någon som, liksom jag, inte behärskar det fria penndragets handlag tillräckligt bra och därför är beroende av klipp-och-klistra-tekniken, fast numer i  digital form.

 

Arms of the municipality Ockelbo
Arms of the municipality Ockelbo

 

Likheten med Hagermann

Det tredje skälet är den otroliga likheten med Peder Hagermanns (från Danmark) vapen. Hagermann är medlem i Svenska Heraldiska Föreningen (SHF) och hans vapen finns publicerad i matrikeln sedan flera år.
Både statsheraldikern och statsheraldikerns heraldiske konstnär får SHFs medlemsmatrikel där alla medlemsvapen finns publicerade. Och med tanke på den närhet som finns mellan statsheraldikern och SHF skulle en enda enkel fråga ha löst just detta problem.

De två vapnen skiljer sig tillräckligt åt för att en heraldiker ska anse att det är olika familjevapen, så kritiken rör snarare fantasilösheten än vapenlikheten.

Peder Hagermanns vapensköld
Arms of Peder Hagermann

 

Ingen skugga faller på Daniel Westling, men det är nästan otroligt att statsheraldikern även denna gång skapar ett vapen för en ingift medlem i kungahuset som har otroliga likheter med ett samtida likartat vapen eller som bygger på namnlikhet. Det förra var skapandet av drottning Silvias vapen när dåvarande statsheraldikern (eller hans konstnär) tog fram ett vapen som byggde på ett tyskt familjevapen vars efternamn var likt Sommerlaht.

 

 

Vapensköld

Referensverk om kyrkliga vapen

Boktips

Kyrkans märken ger en näst intill komplett bild över de vapen, stämplar, sigill och emblem som används eller har använts inom Svenska kyrkan. Boken visar på den emblematiska och heraldiska kulturskatt som finns på området.

Det märks att författarna har brottats med materialet men att de gjort det framgångsrikt. Boken har en kärnfull inledning som mycket bra beskriver såväl källäget som urvalsprinciper och kyrkans emblemhistoria. Därefter följer en uppställning där samtliga församlingar med emblem presenteras stiftsvis. Dessutom finns det upplysande faktarutor.

De märken som de kyrkliga församlingarna har använt sig av säger oss mycket om deras brokiga historia, med sammanslagningar och splittringar. Boken fångar denna historia och författarna gör en stor insats genom att berätta om bygden och samtidigt visa på hur denna återspeglas i märkets motiv.

Det är först från sent 1800-tal, långt efter heraldikens och sigillografins glansdagar, som församlingarna på allvar börjar använda sig av församlingsmärken. Tyvärr blev uppsvinget för sådana märken inte ett uppsving för emblematiken. De nyskapade emblemen är i regel anonyma i den bemärkelsen att de inte kan ses som en unik symbol för en viss församling. Författarna har valt att avstå från att ta med många av dessa bilder, som kan visa församlingskyrkan eller ett kors i kombination med församlingens namn, därför att de inte är att betrakta som vare sig emblem eller vapen. Det är ett urval som jag har full förståelse för. På senare år har heraldiken gjort ett (åter-) inträde på den kyrkliga arenan. Det började med stifts- och biskopsvapen för att senare följas upp med församlingsvapen.

Heraldiska vapen finns framför allt i Östergötland, ett resultat av Per Anderssons insatser, något som författarna uppmärksammar. För en heraldiker är avsnittet om Linköpings stift det mest spännande eftersom man här i brist på gamla märken införde nya heraldiska vapen i församlingarna, vapen som också används av hembygdsföreningarna.

Boken skrevs just innan Svenska Heraldiska Föreningen drog igång sitt hembygdsvapenprojekt som möjligen kan leda till att betydligt fler församlingar antar eller börjar föra vapen.

Kyrkans märken är ett referensverk och en katalog som är ovärderlig för en heraldiker. Man kan bara hoppas att den får uppföljare som tar upp andra sektorer i samhället.

 

Magnus Bäckmark och Marcus Karlsson
Kyrkans märken – vapen, stämplar, sigill, emblem (2006)
Förlag: Historiska Media.
ISBN 91-85377-58-9

Vapensköld

Två nya och en halvny

Lämna en kommentar

På lördag stärker vi Svenska Heraldiska Föreningens styrelse.

Årsmötet den 21 innebär både en början och ett slut. Tre personer lämnar vår styrelse och tre träder in.

De är Magnus Bäckmark, Marcus Karlsson och Pontus Hedberg som lämnar efter ett antal år i heraldikens tjänst, och de har tjänstgjort med den äran.

Mest känd är Magnus Bäckmark som varit redaktör för Vapenbilden i över tio år, men även Marcus Karlsson har varit en del av den redaktionen (och är så fortfarande) och Pontus har bistått i styrelsen.

Men nu kommer Kim Dohm-Hansen, Sami Nahas och  Pontus Rosenqvist in. Kim är idag den som tecknar de nya vapensköldarna för föreningens medlemmar och Pontus är en av skaparna av Vapenbildens nya look. Sami kommer att vara den stockholmske tänkaren och teoretikern.

Det blir ett bra heraldiskt 2015!