Jourhavande heraldiker
Heraldiska handböcker beskriver mycket, men ytterst sällan hur ett vapen används eller vilket anseende det har i sociala sammanhang. För att förstå det får man titta på film, läsa böcker och dagböcker. Eller ta genvägen och ge sig i kast med etikettböcker som här.
Etikettböcker i modern mening uppstår under 1800-talet och genom att följa dem kan man se vad som varit accepterat och vad som inte var accepterat i det sociala livet. De har i regel en konservativ tendens och förhöjer gärna det som nyligen var vilket ger oss heraldiska forskare en bredare ingång.
En lek med konservatismen
Det är kul att läsa äldre tiders etikettböcker för de ger oss ovärderlig kunskap om sin samtid. Men inte på det sätt som vi idag kan tro.
I min ringa samling om ett tjugotal etikettböcker har alla utom två (de från 1980-talet) en burgen medelklass som målgrupp. Det talas om hur man ska tilltala hushållerskan och vad man ska tänka på om man till äventyrs får ett statsråd eller biskop till bords. Det står däremot inget om hur man ska förhålla sig till handlaren i byn eller vad man ska tänka på när prästen kommer på besök när ens gamla mor har gått bort. Lägre medelklass och arbetarklass är alltså inte de som förväntas läsa böckerna.
Ändå står det de mest fantastiska uppgifter i böckerna, även de från mellankrigstiden, som får mig att baxna. Hygienen är lite sisådär, med våra mått, som denna uppmaning från 1928: ”Kultiverade personer bada dagligen eller minst en gång i veckan” (Lexikon i etikett och god ton, s 13). Eller när Textilförbundet 1946 visserligen förstår att byta skjorta varje dag är höjden av lyx, men ett par tre fyra slipsar bör en gentleman ändå ha i sin garderob.
Och vad säger då dåtidens klädexperter om sin egen tidsperiod år 1937. Jag citerar synen på engelsmännen, som tack vare en vinst i ett världskrig, att Hollywood gör filmer på engelska och att vi endast pratar engelska blir vår bild av dåtidens förfing: ”Oss svenskar stöter onekligen engelsmannens minimala intresse för ett putsat och välpressat utseende. Man kan befinna sig var som helst på jordklotet: ser man en herre i en skrynklig flanellkostym med en fläck på slaget, en gammal hatt och med något nedkippade, före detta gula skor, är han med all sannolikhet en engelsman.” (Lidvall, s 109)
Lyssna även på föraktet för de obemedlade hos Sam Arsenius i ”Mannens klädedräkt” (1902) följande ”Lagarna för skönhet […] Dessa lagar kunna aldrig gro från från djupet, från de obildade klasserna, ty stilsinnet hos dessa blir ofta ett ogrässpridande som tager sig uttryck på det mest smakvidriga sätt.” (citat ur Lidvall, s 152f)
Det är med all säkerhet din farfar farfar och mormors mormor han pratar om.
Heraldiken i etikettböckerna
Ja, den finns i stort sett inte. Det enda undantaget är Marius Wingård (Bæckström, Elimar) som i sin ”Så går det till i umgänge och sällskapsliv” ägnar ett helt kapitel åt heraldik. Och med fokus på borgerlig sådan. Och korrekt dessutom.
Det förekommer ibland, men sällan, att vapenringar nämns. Vissa författare tycker att ringar i allmänhet är en prydnad för en man, andra tycker att ringar endast är för kvinnor. Men de är eniga om att vapenringar tillsammans med examensringar och självklart äktenskapsringen ska bäras. Ingen skriver något om att ofrälse inte får använda vapen, även om några helt ignorerar ofrälse vapenbruk och ser det som ett enbart adligt bruk. Vilket det nog också var vid denna tid.
Utöver det nämns inte heraldik djupare vilket jag tolkar som att ämnet är helt ointressant ut ett socialt perspektiv även i den litteratur som riktade sig precis till den grupp av människor som borde ha varit målgrupp för nya släktvapen.
Det är inte alltid roligt att som heraldiker läsa etikettböcker.
Litteratur
- Oscar Lidvall; Tonvikt på kläder (1937)
- BVT; Lexikon i etikett och god ton (1928)
- Sam Arsenius; Mannens klädedräkt (1902)
- Marius Wingård; Så går det till i umgänge och sällskapsliv (1937)
