Hertig Johan (1589-1618) var son till Johan III och drottning Gunilla Bielke. Hans liv är idag nästan helt bortglömt och det är sällan han nämns ens av hertig-forskare. Och det finns skäl till det.
Johan var en häxbrännare.
Som vasahertig hade Johan i princip oinskränkt makt inom sin domän. Han kunde grunda städer, ta in skatt och döma folk efter lag och eget huvud. Det senare kom att bli hans specialitet.
Hertig Johans far, kung Johan III, var en man som ägnade stor tid åt religiösa spörsmål. Han kom med tiden att bli allt mer extrem i sina åsikter och det är sannolikt att han förde över sina idéer på sin omgivning och såg till att hans barn fick den uppfostran som han ansåg lämplig. Eftersom Johan den äldre dog när Johan den yngre endast var tre år är det uteslutet att någon religiös ådra förts över direkt från far till son.
Raderades från tron och historien
Johan uppfostrades av sin farbror hertig Karl och umgicks därmed med sina kusiner, den fem år yngre Gustav Adolf (1594-1632) och lille Karl Filip (1601-1622). Vid den här tiden – mellan 1592 och 99 – var Johans halvbror Sigismund kung över Sverige. Inbördesstriderna tvingade emellertid bort Sigismund och hertig Karl tog över den svenska tronen.
Men – den rättmätige tronarvingen var ju Johan. Han var då endast tio år gammal och sköts helt enkelt åt sidan av sin farbror Karl som själv tog över tronen. Slå upp valfri historiebok och se om Johan står med där, eller om historikerna helt enkelt förbigår honom. Hur som helst tycks Johan har accepterat att hans roll var mer sekundär än den kunde ha varit och att han trots allt ändå var en av Sveriges mäktigaste män genom sin plats i riksstyrelsen efter Karl IX:s död.
Häxbrännaren
Det intressanta med hertig Johan är hans bidrag till den svenska historien. Han var nämligen Sveriges första häxbrännare.
I sitt äktenskap med kusinen Maria Elisabet (dotter till Karl IX) tycks den religiösa fanatismen växt sig extremt stark. Tillsammans med sin kaplan Claudius Prytz anklagade hertigparet en kvinna som var känd som Togohäxan för hertigparets sjukdom.
I en skenprocess med alla tänkbara tramsiga bevis, där tortyr och vattenprov var givna ingredienser, kom domstolen fram till att Togohäxan var skyldig. Hennes straff var att brännas på bål (levande, som enda kända person i Sverige).
Processen gjorde att hertigparet lät instifta en ny lag i sitt hertigdöme som gjorde det möjligt att döma häxor till mycket stränga straff. Den gamla lagstiftningen gav inget stöd för dödsdomar och tortyr.
Minnet av häxbränningarna levde kvar
Om hertig Johan startade den första häxhysterin i Sverige så hade det ändå det goda med sig att minnet av dessa dumheter länge levde kvar hos både hög och låg. När Sverige 1668-1676 drabbades av nästa våg av häxhysteri med dödsdomar mot oskyldiga förekom det inga processer i Götaland.
Redan då 1668-hysterin tog fart sa Per Brahe om häxjakten i Östergötland på 1610-talet:
”Att förfara alltför skarpt med dem som äre inifcerade, efter de inbilla sig mycket som inte är realt, och den skarpa executionen lär öka trolldomen, som i H. Johans tid skedde”, och
”Hr Riksdrotsen påminte sig om Hertig Jans furstinna. Hon begynte till att låta bränna några, så att på sistone icke en hustru var, som icke allenast var beskylld”.
