Vilket är rätt finger för sigillringen?
Svaret är – Det finns inget rätt finger.
Bär den på det finger som passar dig bäst.
”Traditionellt bärs just klackringen på höger lillfinger.” är ett vanligt svar på frågan om vilket finger som är det rätta för en klackring, som ju är den förenklade moderna versionen av sigillringen.
Men för att svara så måste man först säga vad traditionellt är och sedan fundera på om traditionen fortfarande gäller. det går inte att säga att traditionellt, det är när farfar var ung. Det vore som att säga att mode, det är det som farfar hade. Däremot är det sant att klackringen när (min) farfar var ung allt oftare kom att sättas just på höger hands lillfinger. Eller möjligen på vänster hand.
Rätt finger växlar
Väldigt ofta läser jag att man förr hade en sigillring med sitt vapen på. Det är en liten sanning med modifikation. Faktum är att sigillen oftast var i form av en stamp som man bar med sig. Visst finns det sigillringar men de var alltså inte den dominerande typen av sigill.
Vilket finger man hade ringen på var nog också oväsentligt eftersom man tar av sig ringen innan man sätter det i lacket. Om ni undrar varför kan jag av erfarenhet säga att man annars bränner sig väldigt lätt.
I en studie av gamla porträtt har jag noterat att ringar väldigt sällan finns med för perioden 1600-1900, och då räknar jag med alla former av ringar. När de förekommer verkar det inte finnas något system alls. Från denna tid har jag inte heller sett någon vapenring. Från perioden innan dess känns det som att flertalet signetringar bärs på vänster hands långfinger, så som bilden på Dante här ovan. Från 1900, då ringen framför allt är dekorativ och utan sigillfunktion är det helt klart att den oftast förekommer på något lillfinger.
I de länder som har vigselringen på höger ringfinger finns sigillringen i regel på vänster hand, då även på ringfingret. Säger detta för att det är bra att hålla koll på ett lands alla ringtraditioner så man förstår sammanhanget.
Men jag vill säga att jag inte gjort en djup porträttstudie. Det överlämnar jag till nästa person som studerar ämnet.
Sigillring i Sverige
Jag har också tittat i ett tiotal etikettböcker från perioden 1850 till 1950. Här nämns ringar nästan inte alls. Nästintill allt fokus läggs på visitkort och titlar. När (vapen)ringar väl nämns (ex Marcus Wingårdh, s 71) sägs det att det är höger pekfinger som gäller. Då ska man veta att höger hands långfinger är upptaget av föreningsringar (ex frimurarnas ring) och att höger ringfinger är upptaget för den änkeman/änka som gift om sig. För då flyttas den första ringen hit som ett minne av den avlidne. På vänster hands långfinger i hans text bär man utmärkelseringar (för biskop, examen etc).
Nu ska det sägas att jag är lite tveksam till Wingårdhs kompetens, för i hans text om vapenringar lyckas han få in två faktafel om heraldik i en mening. Det finns inte heller någon källförteckning som kan kan gå vidare i.
När vi pratar tradition tycks vi alltså prata om en väldigt kort period i historien, så kort att jag skulle vilja kalla det för mode.
Medeltida system
I tidningen Frimurare nr 2:2015 (s 39) tar Kjell Lekby upp ett medeltida tänkesätt där ringen placeras på olika ringer beroende på om bäraren var kung, präst, adelsman eller narr (frimurarna bär för övrigt sin ring på narrfingret, efter förebilden Karl XIII som gjorde så). Lekby konstaterar att Henrik VIII har sin ring på tummen, men samtidigt finns det flera samtida kungar som har den på pekfingret. Kanske var det skillnad mellan länder? Tack Pehr Emil för tipset.
Det finns med andra ord mer att fundera på i denna fråga.
Bär din ring
Slutsats.
Vill du bära din ring på höger lillfinger så gör det. Vill du bära den på ett annat finger så gör det. Och du som har ärvt din ring. Visst kan det vara så att din pappa hade sin ring på höger lillfinger men om han hade korvfingrar medan du har eleganta pianofingrar så är det bättre att du flyttar den till det finger som passar dig bäst.
Jag tycker att viktigaste är att du känner dig bekväm med din ring så att du faktiskt bär den. Trots allt, det är ju det den är till för.
Om du vill vända din rings motiv mot dig eller mot betraktaren är också upp till dig. Även här gäller att inga regler gäller av tradition, för det finns ingen tradition på det här området (vare sig i Sverige eller i ex England, som numera ofta ses som en förebild). Ringens placering har ständigt ändrats efter modets krav.
Källa
Marcus Wingårdh, Så går det till i umgänge och sällskapsliv (1947)
Frimuraren (nr 2:2015)
