Är jag en hjälte eller är jag en mentor?
Den frågan fick jag i veckan när jag i veckan på jobbet, mitt riktiga jobb, var med i en workshop.

Det handlade då förstås om utbildning men det kan ju lika gärna handla om en heraldisk blogg.  Ämnet var helt enkelt om jag ser mig som hjälten i udervisningen eller om jag är mentorn som hjälper hjälten att lyckas. Är jag Frodo eller Gandalf?

Workshopen fick mig att fundera på den här bloggens funktion. Vad säger jag egentligen här och vad vill jag förmedla till dig. Lyckas jag med det?

Jag tänker här högt så får det bli en form av programförklaring på impuls. Jag skulle säkert kunna tänka ut något mer begåvat om jag skulle ta längre tid på mig men nu vill jag vara spontan.
Det jag skriver här är direkta svar på de frågor som ingick i workshopen.  Därför kan det upplevas lite styltigt, men om du ser det hela som att vi sitter runt ett bord och jag läser upp mina svar så förstår du bättre situationen.

Jag och mitt ämne

Det som får mig att fördjupa mig i ämnet heraldik ännu efter 30 år är möjligheten att utförska kombinationen av mänskligt beteende under historisk förändring. Jag skulle också kunna säga att heraldiken är ett lagom greppbart ämne som ändå fångar många aspekter av mänsklig kultur. Det gör det till ett tacksamt ämne för mig som endast har tid att ha historieämnet som en fritidssysselsättning.

Något jag retar mig på hos andra som ägnar sin tid åt heraldik är viljan att skapa ett (1) fast system som ska gälla nu och för alltid. Jag ser vapenkonsten som en mänsklig kulturell yttring som är i ständig förändring. Som sång, teater eller varför inte fotboll. Reglerna för vad som är tillåtet förändras en aning över tid men det finns hela tiden en underliggande överenskommelse för vad som är heraldik/sång/fotboll och vad som inte hör dit.

Ett minne är när jag insåg att dessa färgglada bilder kunde förklara vissa politiska och ekonomiska samband under sent 1200-tal som inte finns i något dokument. Jag tänker då främst på sjöblads-ätternas koppling till greven av Halland respektive Ulricehamns (Bogesunds) framväxt som betydande plats.

Ett annat minne är hur jag tillsammans med andra tagit fram nya släktvapen och hur vi tillsammans pratat och funderat kring personens historia och hur den kan omvandlas till en bild.

Jag och min hjälte

Min idealläsare är en person som läser, lyssnar, frågar och kommer med utvecklande kritik för att sedan själv skapa något som den först inte trodde den skulle kunna.

Då skulle denne hjälte upptäcka att kunskapen om heraldik fördjupade förståelsen om det ämne som läsaren i första hand var engagerad i: sociologi, historia, genealogi eller vad det nu kan vara.

Min folkbildande verksamhet hoppas jag ska ge dig förståelse för att det finns så mycket vi inte vet om ämnet och att alla tvärsäkra påståenden ska mötas med ett nyfiket: hur vet vi det och vart tar oss denna nya kunskap?

Min personlighet

För att nå fram till det jag sagt hoppas jag att du skulle beskriva mig som en inbjudande mentor som tillåter dig att både ha fel och kräva bättre svar.

Jag önskar att jag skrev så enkelt men ändå så flödande att du inte upplever texten som förklenande.

En svaghet hos mig är slarv. Jag skriver snabbt. En text tar inte så många minuter att få ihop. Därför bjuder jag på att jag ibland gör små stavfel, glömmer att avsluta en mening eller liknande. Självklart rättar jag när jag ser dem, och har inget emot att bli uplyst om diverse småfel.

Vad tänker du om det jag skrivit?