Boktips
Stensböle är Östra Nylands enda fideikommiss. Stadfästningen skedde 1786 och först 1931 upphörde herrgården att vara fideikommiss.
Gårdens hela fideikommissförfattning finns med i särtrycket. I boken presenteras Stensböles hela historia från dess tillkomst under medeltiden genom den Rotkirchska eran fram till idag. Stensböle hör idag till Svenska litteratursällskapet i Finland, efter en donation 1990.
Det roligaste är all heraldik som samlats i detta särtryck. Nästan varje sida pryds på ett eller annat sätt med vapen. De flesta sköldarna tillhör någon ut släkten Rotkirch som står i centrum för hela skriften.
Örnen blev till tupp
Friherre Carl Fredrik Rotkirchs (1775– 1832) vapenbrev visar ett vapen som i varje detalj är ett exempel på vad vi idag ser som heraldikens svarta era. Han upphöjdes till friherre 1830 och hans ätt introducerades på Finlands riddarhus 1832.
Vapenbrevets bild visar en sköld med två hjälmar, en på var sida om en friherrekrona. Ingen av hjälmarna har täcke men det är mer en fråga om smak är korrekt avbildning. Båda hjälmprydnaderna (en tupp och en hjort) vänder sig åt sinister vilket känns oartigt. De två svarta örnar som är sköldhållare är försiktiga av sig och tittar fram bakom skölden snarare än hjälper till att hålla allt på plats uppe på postamentet. Men också här är det mer frågan om mindre lämplig konstnärlig framställning än regelrätta heraldiska fel.
Det är i skölden som bristen på heraldisk insikt verkligen märks. En snabb blick avslöjar inget, men vid närmare granskning visar det sig at alla fem fälten uppvisar ett eller flera fel. Alla hade lätt kunnat undvikas om bara kunskapen funnits.
Hjärtskölden saknar Rotkirchs klassiska örnhuvuden. I stället finns här tre tupphuvuden men det var så motivet i skölden uppfattades vid den tiden så där faller nog skuggan på äldre tiders konstnärer. Uppenbarligen har släkten själv inte haft en klar uppfattning om vad släktvapnet faktiskt föreställde. (Rotkirchs vapen har redan under 1740-talet blivit kraftigt förvrängt, se Vapenbilden nr 42, 1997, s 572.)
Särtrycket ur ”Stensböle i Borgå” har en genomtänkt notapparat och en omfattande litteraturförteckning som gör det lätt för den intresserade att fortsätta forskning på egen hand. Särtrycket visar att redaktörerna inte sparat på krutet när det gäller bakgrundsforskningen och är övriga kapitel så välformulerade och innehållsrika som detta häfte ger prov på är ”Stensböle i Borgå” en skrift som väl motiverar sin plats i bokhyllan. Jag önskar att fler herrgårdsskrifter präglades av samma berättarglädje och distans till sitt ämne för det ger mig som läsare förtroende för texten.
Redaktörer : Henrik Degerman, Torsten Edgren och Olle Sirén.
Stensböle i Borgå – en herrgård under 700 år
Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, nr 666.
ISBN 951-583-109-1
