Etikettarkiv: Erik den helige

Vapensköld

Stockholms vapensköld

 

Varje stad bör ha koll på sitt stadsvapen. Tyvärr har inte alla det, men Stockholms arbete från 1922 är ett föredöme.

1922 gjorde Stockholm stad en föredömlig genomgång av stadens vapen och sigill från medeltiden och framåt. det ligger fortfarande till grund för hur stadens vapen ser ut och används. Se vara på bilden från 1922 och hur det ser ut idag.

Så kom Sankt Erik in

Stockholm har ursprungligen ett vapen med borg eller krona. Det är först 1376 som staden får ett sigill med Sankt Eriks bröstbild, försett med omskriften »Secretum civitatis Stockholmen sis». Det är det fjärde kända sigillet för staden Stockholm och endast ett avtryck är bevarat. Det betyder att vi varken kan utesluta eller så fast att det funnits fler sigill för staden under 1300-talet, även om jag finner det osannolikt.

Varför har då Sankt Erik tagits upp i skölden?
Skriftens författare, Oscar Larsson och Yngve Larsson, föreslår att orsaken finns att hitta i att Stockholm omkring år 1300 kom att lyda under Uppsala domkapitel. Det orsakade i sin tur ,att Storkyrkan blev invigd åt ärkestiftets skyddshelgon Sankt Erik, som också var en av kyrkans tre patroner.
Det kan vara så att det är från Storkyrkan, vars administration ännu långt in på 1600-talet stod i ett nära beroende av borgmästare och råd och på sätt och vis betraktades som en kommunal institution, som helgonet kom in.
Helgonets patronage (beskydd) överfördes på hela staden, vilket (som författarna nämner) var en vanlig företeelse under medeltiden. Städers skyddspatroner förekom även på de fanor som städer hade i fält runt om i Europa och ofta går de tillbaka på domkapitlens emblem. Uppsala stift förde emellertid inte Erik den Helige utan en bild på domkyrkan.
Motsvarande helgonbilder finns i Växjö (Sankt Sigfrid), Strängnäs (Apostlarna Petrus och Paulus), Oslo (Halvard) och Trondheim (Olof).
Just detta bör också vara orsaken till varför vi får tro att Stockholms gubbe visar just St Erik och inte St Olof, vilket har föreslagits.

Här är länken till utredningen

 

Historia

Erik den helige från Eriksberg

Stockholms stadssigill från 1376
Kung Erik som han avbildades på Stockholms stads sigill, känt från 1376. Public Domain, Wikipedia

Legenden är bekräftad. Erik den helige dog våldsamt och var en gudfruktig man. Han åt i alla fall fisk som fastan föreskrev.  

En ny undersökning av Erik den heliges skelett visar att han snarare dog i någon form av strid (mot övermakt) än blev halshuggen. Och det det som legenden säger. Och att han var en synnerligen vältränad man på 171 cm som föredrog fisk framför kött.

Men det intressanta är två andra fakta. Det ena är att han tydligen har levt sina 10-15 sista år (och kanske mer) i närheten av Varnhem, vilket är precis det som de fåtaliga källorna om godsegendom, donationer samt sonen Knut Erikssons dödsplats antyder. Och att helgonlegenden om Uppsala som hans hem är fel.

Det andra är att han vid sin död var 35 år snarare än 40. Det betyder rimligen att sonen Knut inte kan ha varit äldre än 11-13 år (samt att hans andra syskon knappast kan ha varit mer än tre fyra levande till vuxen ålder med tanke på tidens barnadödlighet). Det bör i sin tur betyda att det är begripligt att det uppstod ett maktvakuum fram till Knut var ungvuxen (=16-20 år) vilken han var 1167. Och vid just denna tid låter han (enligt legenden) slå ihjäl kung Karl Sverkersson samt dessutom få så mycket stöd för sin sak att han kan fortsätta ett flera år långt krig mot de andra Sverker-kungarna Burislev och Kol trots att dessa hade stöd av danska kungahuset. Den Erikska ättens position var med andra ord mycket starkare och kanske också mer etablerad än vad vi normalt menar att den var.

Historia, Nationalism

Sveriges tre kronor – en teori

Svenska riksvapnet i en spansk vapenbok från sekelskiftet 1500.
Svenska riksvapnet i en spansk vapenbok från sekelskiftet 1500.

När fick Sverige Tre kronor?

Det har tjatats i sekler om dessa våra tre kronor, och tyvärr har ingen ännu kommit på ett bra svar till vapnets uppkomst. Det enda säkra är att vapnet finns uppmålat i Avignon år 1336.

Under senmedeltiden och en bit framöver hävdades det att Tre kronor var Erik den heliges symbol. Det är emellertid osannolikt  att han verkligen själv förde denna sköld eftersom det inte fanns någon känd  heraldik i Sverige när kungen levde, knappt någon annanstans heller. Men det kan ändå ligga lite sanning i myten.

Kung Erik Knutsson (1210-1216) har ett sigill med två motvända krönta leoparder.

Hans son, kung Erik [läspe & halte] Eriksson (1224-29, 1234-49) hade ett vapen som visar tre stolpvis ställda krönta leoparder (ungefär som Danmarks och Englands riksvapen). Färgerna var troligen blått och guld.

Systersonen Valdemar Birgersson (Bjälbo-ätten) förde samma vapen som sin morbror, men med silverleoparder istället för guldleoparder när han blev kung.

Troligen rör det sig om samma vapen som här har utvecklats. Det spännande är att Valdemars krönta leoparder förlorar sina kronor 1275 när Valdemar förlorar sin tron till brodern Magnus. Samtidigt tar Magnus upp en av dessa leopardkronor och sätter den på sitt lejon (Bjälbo-ättens vapen). Och runt sin sköld (märk väl: inte i skölden) låter han placera tre kronor – en ovanpå och en på var sida om skölden.

Jag tror att vi här ser ett exempel på heraldisk förkortning, där kronorna markerar kunglig värdighet. Snart nog därefter kan dessa kronor ha kommit att förknippas med den gamla kungliga ätten (den erikska) och placerats i en sköld. Tinkturerna hämtades sannolikt från Bjälbo-ättens vapen.

Kung Magnus Eriksson tar upp de tre kronorna som symbol för riket medan han låter sitt släktvapen vara symbol för kungamakten. Förutom skölden i Avignon finns Tre kronor i Ängsö kyrka och på mynt från 1354.

Kungabaner för Erikska ätten, version 2
Kungabaner för Erikska ätten, version 2
Historia, Nationalism

Sveriges rikssigill från 1436

Lämna en kommentar
Rikskämman från 1436
Rikskämman från 1436, där kungen föreställer Erik den helige.

Året är 1436 och det svenska upproret mot unionskungen har lyckats. Erik av Pommern var detroniserad och riksrådet styr landet. Då krävs det ett nytt sigill som inte kan förknippas med kungen. 

För att kunna verkställa ett rådsbeslut och göra det rättsligt bindande krävs en sigillstamp. Man kan av politiska skäl inte använda kungens eller något som påminner om kungen.

Istället vänder man sig till historien och tar fram Sveriges främsta hjältekonung – Erik den helige. Han är en helgonkung som firas varje år runt om i Sverige och han står som garant för den gode härskaren.  Inom kort ska också Sveriges blivande kung Karl Knutsson Bonde i sin propaganda hävda att han är en direkt arvtagare till Erik den helige.

På Historiska museet i Stockholm finns den sigillstamp (stämpel), Riksklämman, som det svenska riksrådet lät tillverka efter kung Erik av Pommerns avsättning. Den är tillverkad av silver, är 9,1 cm i diameter och 0,4 cm tjock. Den graverade bilden föreställer S:t Erik, Sveriges skyddshelgon. Helgonet är klädd som en riddare från 1400-talets början med pansarrustning över en brynjedräkt.

Till vänster om S:t Erik finns en sköld med det svenska riksvapnet, tre kronor, som helgonet håller i sin ena hand. I den andra handen håller S:t Erik en vimpelliknade fana, ”Sankt Eriks banér”, som fladdrar ut bakom hans huvud.

Mittbilden omges av en båge med liljeornament (mönster), där den latinska texten lyder: Sigillum regni Svecie. Sanctus ericus svecorum gothorum rex . Översatt till svenska: Sveriges rikes sigill. Den helige Erik, svears och götars konung.”

På baksidan finns ett handtag i form av av stiliserade blad. Handtaget går att fälla upp, när sigillet används.

 

Vapensköld

Erik den helige : landsfader eller beläte?

1 kommentar

Boktips

Arvet efter Erik den helige

Sveriges nationalsymbol Erik den helige. Idag mest en mytisk figur, men en gång han Sveriges mest kända symbol och själva bäraren av riket med skölden tre kronor.

För heraldikern är Erik den helige idag mest känd som ofrivillig inspiratör till riksvapnet Tre kronor. Ännu 850 år efter hans död påminns vi dagligen om honom. Men hur kommer det sig att detta katolska helgon, denne svenske kung överlevde allt från bångstyriga tronpretendenter från andra släkter, reformationen och den moderna världen?

Det är temat i Henrik Ågrens bok om helgonkungen: Erik den helige – landsfader eller beläte?

Från medeltid till idag

Ågrens bok är en gedigen genomgång av hur Erik den helige har behandlats genom seklerna med stark betoning på perioden 1500 till 1800.

Författaren visar hur kung Erik redan under senmedeltiden förvandlades från en historisk kung bland andra till en högst levande symbol för riket Sverige. Den förvandlingen är, enligt Ågren, den främsta orsaken till att han inte behandlades lika styvmoderligt som övriga svenska helgon under 1500-talets reformation.

För Gustav Vasa och hans ättlingar blev Erik en viktig pusselbit när det gällde att bygga upp en svensk kungamakt som motvikt till den danska. Helgonkungen åtnjöt en stor dyrkan bland vanligt folk i egenskap av just helgon. I propagandan gällde det då att föra över denna dyrkan från det helgonlika till det mer statsmannamässiga och i förlängningen få denna dyrkan att smitta av sig på kung Eriks legitima arvtagare – vasaätten. Historieskrivningen blev ett sätt att bygga upp bilden av en god centralmakt som trots att den inte var katolsk ändå hade band till det gamla Sverige.

För makthavare i alla tider har det varit viktigt att kunna legitimera sina anspråk. Inte minst om de tillskansat sig makten genom våld eller på annat kan anses vara fel. Ett viktigt sätt i det arbetet är användandet och kontrollen över symboler eftersom symbolerna kan användas för att skapa samhörighet och peka ut fiender. För en ny makthavare går det inte, visar Ågren, att kasta bort alla symboler som representerar den gamla ordningen. Några måste vara kvar men föras in i den nya.

En bild av en symbol

Henrik Ågren visar i sin mycket inträngande bok hur just Erik den helige i svensk historieskrivning användes som en symbol för riket och kungamakten. Och Henrik Ågren gör detta genom att dela upp boken i flera teman: Eriks roll som världslig kung, som kristendomens och kyrkans välgörare, som människa, som helgon, som rikssymbol och också hans legitimitet.

Det är ett lyckat sätt för Henrik Ågren kan därigenom lättare tränga in i problemet och pedagogiskt förklara det för läsaren.

Resultatet av hans undersökning är att det visar sig att bilden av Erik den helige förändras mer under upplysningstiden än under reformationen.

Det är först på 1700-talet helgonkungen blir ett avskräckande exempel på en dålig härskare. Det hänger delvis samman med att historieskrivningen utvecklas och man blir allt mer källkritisk. Den mytiske helgonkungen får då stå tillbaka för den riktiga människan.

Genom sin bok Erik den helige – landsfader eller beläte? lyckas Henrik Ågren ge en djupare bild av hur människor tänkte kring symboler under den tidigmoderna perioden i vår historia. Det är en kunskap som vi heraldiker har stor nytta av när vi studerar den heraldiska utvecklingen under samma tid, från 1500 till 1800.

Genom att jämföra med Erik den helige kan vi bättre förstå varför dåtidens heraldik ser ut som den gör och vad man ville uttrycka med sina vapenkompositioner. Den idéhistoriska kunskapen ger heraldiken en extra dimension bortom dess pompa och ståt.

 

 Läs mer om Henrik Ågren

 

Henrik Ågren
Erik den helige : landsfader eller beläte? – en rikspatrons öde i svensk historia
ISBN: 9789185767960
Sekel Bokförlag/Isell & Jinert