När du tar dig ett vapen får du använda vilka bilder du vill. Heraldiken sätter inga hinder. Men det finns några symboler som är skyddade för att de förknippas med en stat eller motsvarande.
Hund, svärd, fiskespö eller DNA-sträng – alla dessa bilder är möjliga att ha i ett heraldiskt släktvapen. Du får till och med ha ett hakkors/svastika men det är extremt dålig smak oavsett vilken aspekt du än lägger på det. Men jag nämner det för att markera att heraldiken som sådan inte värderar symbolerna i en sköld, det är det vi betraktare som gör.
Men det finns svenska undantag
Du kan inte ha riktigt vilka symboler du vill. Det svenska riksvapnet får inte användas – varken folkungalejonet på sin randiga bakgrund eller tre kronor. För att få använda dem måste du ska tillstånd hos statsheraldikern och det beviljas endast ett om du har ett giltigt skäl och inte är en privatperson eller ett företag.
Hos WIPO (World Intellectual Property Organization) – kan en stat registrera sina officiella symboler. Här hittar du de svenska. Förutom statsvapnet och flaggan finns också kattfoten med.
Det finns även utländska skyddade vapen
Även andra staters vapen är skyddade enligt lagen om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar (Eric Bylander: Kommunvapenrätt s. 20-24) . Samma skydd finns för riddarordnar, som Malteserorden, och andra internationella organisationer som för staters emblem. Det går alltså inte att använda sig av den tyska örnen, Irlands harpa eller så till synes självklara bilder som ett malteserkors hur som helst. Det senare därför att Maltesiska staten har registrerat malteserkorset som ett av sina emblem (WIPO källa 1 och WIPO källa 2).
Om du är osäker på vad som gäller för olika länder kan WIPO och flaggböcker ge en bra ledtråd. Även ländernas officiella hemsidor ger en bra kunskap om vad som gäller. För just Malteserorden hittar du informationen här.
Tänk på att när det kommer till så här officiella symboler är det alltid bättre att fälla ditt eget förslag än att försöka argumentera för att det egentligen inte är så likt som andra påstår.
Du kan till exempel se mina egna tidiga alstersom alla har en vase, men som jag till slut insåg var omöjliga.
Nytt referensverk om nordiska hertigar. Det senaste numret av Heraldisk Tidsskrift är en fantastisk sammanställning av heraldiken kring hertigarna från 1200-talet fram till idag.
I maj 2015 hölls en heraldisk konferens på temat hertigar. Nu har föredragshållarna samlat ihop sig och skrivit ner sina tankar i artikelform och publicerat dem i Heraldisk Tidskrift nr 116 år 2017. Och jag måste säga att detta är det bästa numret av denna tidskrift sedan dess start för 60 år sedan.
Hertig-artiklarna ger en bra inblick i den nordiska heraldikens utveckling från medeltid fram till i alla fall 1700-tal. Nu rymmer visserligen vissa artiklar utvecklingen även därefter men från 1800-talet fram till idag kan den kungliga heraldiken inte sägas vara den nyskapande utan mer en eftersläntrare. Därför är den mer intressant ut kulturhistoriskt än ur ett heraldikteoretiskt perspektiv.
Fantastiska skribenter
Med författare som Martin Sunnqvist, Eric Bylander, Henrik Klackenberg, Tom C Bergroth, Steen Clemmensen, Terje Bratberg, Carsten Rasmusen Nils Bartholdy och såklart Ronny Andersen får man som läsare en heltäckande bild av hertigarnas heraldik i Norden från medeltiden fram till idag.
För svensk del tar Klackenberg hand om medeltiden och Martin Sunnqvist om titulärhertigarna från Gustav III och fram till idag. Eric Bylander och Tom Bergroth gör nedslag i Vasa-hertigarna däremellan även om någon heltäckande bild inte ges här.
Fördragen är förlagan
Nu ska vi komma ihåg att alla dessa texter är artiklar skrivna utifrån de föredrag som hölls i maj 2015 och att föredrag av naturliga skäl mer bygger på bild och närvaro än på analys och eftertanke. Men jag tycker att det är värt att reflektera över att samtliga artiklar är deskriptiva till sin natur. Dessutom lider de av den heraldiska åkomman att inte ta till sig forskning från utomstående fält.
Två områden som jag skulle vilja få lite mer reflektioner kring är det medeltida hertigbegreppet, dess utformning och relation till riksenandet. Trots allt uppkommer hertigarna som begrepp ungefär två generationer efter det att kungabegreppet etableras på allvar med tillhörande maktapparat, till skillnad från den tidigare innebörden av titeln där makten mer var beroende av personliga relationer.
Den andra delen av forskningen som jag saknar är den som rör renässansen begynnande nationalstat. Här tänker jag på den tidens konglomeratstat och hur synen på dess delar påverkade synen på hertigskap och vidare hur dess symbolik skulle uttryckas. Speciellt den svenska hertigtitulaturen under vasakungarna visar på hur svårt det var att definiera vad ett hertigskap var och hur det skulle särskiljas från storfurstendömen eller andra indelningar. Leif Tengroths avhandling är visserligen intressant men bara en första skrapning på ytan av detta spännande ämne. Bland historikerna finns det numera en hel del forskning inom detta område.
Men detta är förstås överkurs för den som har förläst sig på ämnet. Den här skriften täcker däremot allt annat som man behöver veta och jag vet att jag själv kommer att ha mycket nytta av den både som inspiration och som referensverk.
Coat of Arms for Heraldiska samfundet/The Association for Heraldry. Wikipedia commons
2017 fyller Heraldiska Samfundet 25 år. Jag säger grattis redan idag.
Precis som Svenska Heraldiska Föreningen har Heraldiska Samfundet en svårt övertolkad historia. Dagens version grundades 1992 i samband med den internationella genealogiska och heraldiska kongressen i Uppsala samma år. Det var i stort sett samma personer som grundade Heraldiska samfundet som arrangerade kongressen med bland annat legendaren Per Nordenvall i spetsen.
Sedan dess arrangerar de föreläsningar och aktiviteter (tydligen för sällan, enligt kritiska medlemmar som är med).
1995-98 gav de ut tidningen Sköldebrevet, med Eric Bylander som redaktör, men nu får medlemmarna Vapenbilden precis som medlemmarna i Svenska Heraldiska Föreningen.
Samfundet har inval av nya medlemmar, det är därför de kallar dem ledamöter. Vet dock inte om någon någonsin har fått avslag. Jag själv blev inbjuden att vara med men eftersom jag bor i Borås kändes det omständigt att vara med i en förening som är verksam i Stockholm/Uppsala. Annars hade jag gladeligen varit med där också. Så om du bor i Stockholm så tycker jag att du ska hänga på dem för i samfundet finns många väldigt kunniga heraldiker och du får ett fantastiskt bra nätverk. Hör gärna med riddarhusgenealogen Göran Mörner, som numera är samfundets ordförande.
Det ursprungliga samfundet
Heraldiska Samfundet bildades ursprungligen 1941 i Stockholm av bland annat Harald Fleetwood, Einar Kedja och Arvid Berghman och avtynar snart därefter. Ett skäl tycks ha varit Arvid Berghman själv som tydligen lyckades bli ovän med allt och alla. Samfundet fanns i realiteten inte ens när det Nordiska Heraldiska Sällskapet/Societas Heraldica Scandinavia (SHS) bildades 1959 vilket säkert var ett ska till att SHS överhuvudtaget blev till. Hade det funnits en stark svensk förening hade knappast någon svensk kommit på idén att bilda något tillsammans med norrmän, finnar och danskar – så ödmjuka är vi sällan.
Att då säga att man 1992 återupplivade HS är ungefär lika sant som att säga att Svenska Heraldiska Föreningens grundande 1976 var ett återupplivande av föreningen med samma namn från 1911.
Ibland är vi heraldiker lite för förtjusta i historien och vi friserar händelser lite grand så att vi tror på det vi påstår. Men jag lovar – det är ingen skam att skapa något nytt. Se bara hur bra SHF och HS är!
Heraldiska nämnden är Sveriges högsta organ i heraldiska frågor.
Riktigt vad de gör och på vilka grunder hur de utses är oklart, men riksarkivarien är alltid nämndens ordförande och de två övriga ledamöterna utses av regeringen. För var och en av ledamöterna finns en suppleant som utses på samma sätt. En ledamot ska vara jurist så regeringen utser i regel en person från högsta domstolen eller motsvarande. Den tredje i Heraldiska nämnden ska vara konstnär, tror jag.
Nuvarande ledamöter (riksarkivarie Björn Jordell, justitierådet Kerstin Calissendorff och formgivare Erika Lagerbielke) sitter sedan 2013 och fram till juni 2015. Så gör även deras ersättare (konstnär Ingegerd Råman och generaldirektör Jane Cederqvist, tidigare på Historiska museet). Sammankallande och sekreterare är alltid statsheraldikern (Henrik Klackenberg). Nu finns dessutom tre adjungerande till nämnden (biträdande statsheraldiker Carl Michael Raab, riksarkivets chefsjurist Efwa Westre Stövander och riksarkivets heraldiske konstnär Henrik Dahlström).
Om det ska bytas ledamöter i Heraldiska nämnden
Jag vet inte om dagens ledamöter ska bytas ut i juni 2015, och jag har ingen önskan om att så ska ske. Men om så sker har jag lite synpunkter på efterträdarna.
Ska det finnas med en jurist så bör denne ha heraldisk kunskap. Då finns det två namn som är aktuella. Och eftersom nämnden möts i Stockholm och regeringarna i Sverige tycks ta det här med geografisk spridning med en klackspark så förordar jag den av de två som bor närmast statsheraldikerns kontor – Eric Bylander. Den andre är Martin Sunnqvist. Båda jurister med stor integritet, stor juridisk kompetens och med heraldisk kunskap. Oavsett vem så tror jag att bara deras intresse för ämnet kommer att ge Heraldiska nämnden en betydande energikick.
Som konstnär förordar jag kunglige ordensmålaren Leif Ericson. Han är säkert alldeles för okänd för att bli aktuell, men han vore synnerligen lämplig.
Tyvärr blir det väl någon, visserligen skicklig men ack så okunnigt heraldisk formgivare som inte har mycket att tillföra.
En riktigt bra och genomtänkt blogg om juridik och heraldik.
Martin Sunnqvist, som idag är ordförande i Svenska Vapenkollegiet, är en av Sveriges bästa heraldiker inom vapenrättens område (Eric Bylander är den andre experten inom området).
I sin blogg tar han upp en del inom detta område, men än mer om praktisk vapenföring inom landets domstolar.
