Debatten rasar i Skåne. ”Ska man inte få flagga med den skånska flaggan intill den svenska längre? Vart är vi på väg i det här landet?”
Jag fascineras av den upprördhet som finns, och oroas över den fördomsfullt som anas under ytan och som förstås bortförklaras med att ”det bara är på skoj”. Men när man ser samma skoj om samma sak om och om igen förstår man att det inte är skoj utan bara ett försök att komma undan ett tabu.
Men nog om fördomsfullhet. Vad är det bråket handlar om egentligen? Här tycker jag att de heraldiker som är engagerade borde vara tydligare med att förklara vad som gäller och varför biträdande statsheraldiker Carl Michael Raab har rätt i varje stavelse han yttrat (att någon misstolkat vissa ord är inte hans fel och här vill jag framföra ett tack till Martin Asker som fick TT att ändra sina citat och välja de korrekta orden, de som Raab faktiskt hade yttrat.)
Region Skåne, vad är det?
Förvirringen beror nog på alla varianter av Skåne som finns i södra delen av Sverige. Här finns ett landskap, ett län, ett landsting/region och en kulturregion med samma namn. Och det började på 90-talet.
1997 slogs Kristianstad län och Malmöhus län samman till Skåne län.
1999 slogs landstingen samman på samma sätt till region Skåne. Region Skåne är ett landsting (sekundärkommun, skapad 1862) om än med utökade befogenheter och därför kallad region och med ett betydande ansvar för förvaltningen i Skåne. Landsting har traditionellt inte specifika egna vapensköldar utan brukar ha länets/landskapets men utan kunglig krona (även om det förstås har slarvats en hel del med denna sista detalj).
Kronan används av länet eftersom länet (landshövdingen) är statens (kungens) förlängda arm i området. Landstinget är däremot en omvänd organisation som vilar på folket och dess fria val. Därav skillnaden i heraldiska rangsymboler.
Både län och landsting är dock myndigheter till skillnad från kulturregionen, och som myndigheter ska de i myndighetssammanhang föra den symbol som är skapad för denna typ av läns-/landstingsförvaltningar. Och det var precis det som Raab sa när han fick frågan om användandet av kulturregionens flagga intill den svenska i regionen sessionssal, av alla ställen. Han framförde dessutom en rekommendation, inte en regel som regionen var tvungen att följa.
Jag är av den åsikten att denna rekommendation var helt korrekt eftersom man bör skilja på myndighetens officiella flaggning och flaggning för att visa gemenskap och sympati med någon/något.
För att klargöra det heraldiskt. Under pågående politiska förhandlingar inom landstinget använder landstinget sina formella symboler.
Om samma politiker i samma lokal vid annat tillfälle önskar diskutera pride, FN, folkdans eller något annat som inte berör dess myndighetsuppgift kan de flagga med precis vilken flagga de vill både inne i sessionssalen och på husets tak.
De skånska vapensköldarna
Region Skåne är lite speciellt för de valde till skillnad från alla andra landsting att ta sig ett eget vapen istället för att använda länets. Se den blå skölden med guldgripen här nedan. Genom att ta detta vapen har de också skapat en flagga med samma utseende eftersom seden i Sverige är att man som kommun, län eller landsting flaggar med sin vapenflagga. Men detta har man inte riktigt förstått så därför tag man också och gjorde kulturregionen Skånes flagga till sin.
Just detta är lite dumt eftersom kulturregionen Skåne är något helt annat och något mycket större än regionen Skåne eftersom det även innefattar (södra) Halland, (västra) Blekinge och Bornholm. Denna flagga har dessutom funnits sedan 1800-talet så vad regionen gjort är att att de har tagit någon annans flagga och kallar den sin egen. Låt gå att de nästan har rätt till den, men inte riktigt. Och då spelar det för en heraldiker ingen roll om politikerna tar ett beslut att kalla skånelands flagga för sin.
Tydligen har statsheraldikern fått svara på om man kan/bör tatuera Intressant fråga, men jag är tveksam till Raabs slutsats. Den känns lite omodern.
Så här skriver Elias
Att tagga en underdånig hyllning
HÄSSELBYfredagen den 10 juli 2015
Riksarkivet, som genom statsheraldikern är ansvarig för offentlig heraldik i Sverige, har avrått en man från att tatuera in Sveriges riksvapen på sin kropp (DI). Inte för att det är olagligt – det är det inte – utan för att de kan ge fel signaler.
Biträdande statsheraldiker Carl Michael Raab avrådde, för att riksvapnet kan ge en antydan om att den tatuerades kropp tillhör statsverket. Korrekt så.
Riksvapnen är ju nämligen bara statens symboler. Till skillnad från Sveriges flagga, är de inte också en symbol för svenska folket. Statens härolder bar förr i tiden tunikor med tre kronor på.
Fast i rätt kontext, alltså om riksvapnet skulle ingå i ett större tatuerat motiv, så skulle det nog hyggligt tydligt framgå att vapnet inte fanns där som en egendomsmarkör utan mer som en underdånig hyllning till Konungariket Sveriges krona.
Mina tankar om tatueringar
Flaggan och statsvapnet är i lagen identiska som representation för staten Sverige. Det är det ena och den saken kan vi lägga åt sidan.
Det andra är nationalsymbolen tre kronor.
Här skulle jag vilja säga att det finns två parallella spår. Det ena är att det är statens symbol. Samtidigt är det St Eriks symbol och har så varit sedan åtminstone tidigt 1400-tal. Sannolik lite längre (utan att för den sakens skull påstå att kung Erik själv förde detta vapen – för det gjorde han inte). Som St Eriks symbol är det en symbol för svenskar och svenskhet, inte Sverige. Det är en liten men viktig skillnad.
Dekorativa vapen
Sedan kommer vi till aspekten vapen som dekoration eller igenkänningsmärke.
Jag tror att den som i något officiellt sammanhang låter framhäva åsikten att en tatuering av riksvapnet betyder ”tillhör statsverket” snarare än ”är svensk” kommer att få det svårt att argumentera för sin sak, för personen kommer inte att tas på allvar av sin omgivning. Det är exakt som att hävda att den som ha en Appel-logga är underordnad företaget Apple och dess lednings beslut. Man måste förstå att symboler används som dekoration och inget annat.
Inte heller kan man på allvar i ett demokratiskt statsskick ens på skoj (jo kanske, om man är en känd humorist) få folk att se en tre kronor-tatuering ”som en underdånig hyllning till Konungariket Sveriges krona.”
Att statens härolder periodvis bar kläder med tre kronor på betyder inte mer än att någon av kronan anställd annan gjorde det. Häroldskåpornas utseende har dessutom varierat över tid.
Heraldiska nämnden är Sveriges högsta organ i heraldiska frågor.
Riktigt vad de gör och på vilka grunder hur de utses är oklart, men riksarkivarien är alltid nämndens ordförande och de två övriga ledamöterna utses av regeringen. För var och en av ledamöterna finns en suppleant som utses på samma sätt. En ledamot ska vara jurist så regeringen utser i regel en person från högsta domstolen eller motsvarande. Den tredje i Heraldiska nämnden ska vara konstnär, tror jag.
Nuvarande ledamöter (riksarkivarie Björn Jordell, justitierådet Kerstin Calissendorff och formgivare Erika Lagerbielke) sitter sedan 2013 och fram till juni 2015. Så gör även deras ersättare (konstnär Ingegerd Råman och generaldirektör Jane Cederqvist, tidigare på Historiska museet). Sammankallande och sekreterare är alltid statsheraldikern (Henrik Klackenberg). Nu finns dessutom tre adjungerande till nämnden (biträdande statsheraldiker Carl Michael Raab, riksarkivets chefsjurist Efwa Westre Stövander och riksarkivets heraldiske konstnär Henrik Dahlström).
Om det ska bytas ledamöter i Heraldiska nämnden
Jag vet inte om dagens ledamöter ska bytas ut i juni 2015, och jag har ingen önskan om att så ska ske. Men om så sker har jag lite synpunkter på efterträdarna.
Ska det finnas med en jurist så bör denne ha heraldisk kunskap. Då finns det två namn som är aktuella. Och eftersom nämnden möts i Stockholm och regeringarna i Sverige tycks ta det här med geografisk spridning med en klackspark så förordar jag den av de två som bor närmast statsheraldikerns kontor – Eric Bylander. Den andre är Martin Sunnqvist. Båda jurister med stor integritet, stor juridisk kompetens och med heraldisk kunskap. Oavsett vem så tror jag att bara deras intresse för ämnet kommer att ge Heraldiska nämnden en betydande energikick.
Som konstnär förordar jag kunglige ordensmålaren Leif Ericson. Han är säkert alldeles för okänd för att bli aktuell, men han vore synnerligen lämplig.
Tyvärr blir det väl någon, visserligen skicklig men ack så okunnigt heraldisk formgivare som inte har mycket att tillföra.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
