Heter man Westfalk måste man ha en falk, det säger ju sig själv.
Vapnet gjorde jag 1993 tillsammans med Johanna.
Att det här är en falk och inte en örn syns på bjällran runt foten. Ofta har en falk även en huva runt huvudet, för att visa att det är den förnäma halvtama jaktfalken. Det må vara en gammal tradition, men den är svår att upprätthålla numera när vapen i regel tas efter att man fått sitt släktnamn och inte tvärtom som det var förr.
Som alltid gäller det att ha förståelse för kontexten i vilken vapnet är framtaget och vad som är vapnets syfte (identifikation, såklart)
På hjälmen ses två drakvingar. De anspelar på London, där Johanna då nyss bott och där hon träffade pappan till hennes dotter. Det tycker jag är en fin gest även om de två redan då hade separerat. Eftersom anknytningen till England finns är det värt att påpeka att vapnet så att säga tillhör släkten Westfalk & Malcolm.
Färgerna är just svart och vitt.
Jan Raneke lät mig använda hans schabloner. Det är alltså inte tecknat av honom för familjen Westfalk, utan ett collage jag gjorde som en skiss. Det är värt att notera för den som till exempel studerar Ranekes konst.
Månar är ganska så vanliga, men fladdermöss syns mer sällan. Här i familjen Förnes vapen finns båda två.
Vapentagaren Carina Förne var ganska ås ung när hon tog det här vapnet. Månen kom med för att nattlivet och natten stod henne varmt om hjärtat vid den här tiden (som för oss alla, när vi var unga). Lite mystik skadar ju aldrig.
Fladdermusen hänger också ihop med natten, och hon funderade på om hon skulle tatuera en liten bat. Det vet jag inte om hon gjorde. Kanske var det tillräckligt att ha en liten läderlapp i en sköld. Det fanns vid den här tiden också en idé om att använda fladdermusen i en logga för företaget Batsy. Inte heller det vet jag något mer om.
De randiga hornen har däremot ingen symbolik alls. De är där för att de är symmetriskt vackra.
Vapenskölden gjorde jag 1993 och den finns med på sidan 474 i Vapenbilden nr 36 .
Som frimurare förväntas du ta dig ett vapen från grad åtta. Och då ritas din sköld upp på en plåt. Bara det är ju ett skäl att gå med i frimurarna. Men hur ser de ut?
Frimurarevapen är tyvärr illa sedda bland heraldiker. Ändå skulle jag vilja påstå att de är en av de viktigaste skälen till satt heraldiken är så levande idag som den ändå är. Merparten av äldre heraldiker har rötter i frimureriet.
Dessutom är dessa vapen en källa för släktforskare som vill ta upp ett familjevapen. Många av vapnen innehåller förstås frimurarsymbolik, men den kan man antingen skala bort eller göra om till något eget. Trots all, en murslev kan ju lika gärna användas av en frimurare som en ingenjör/murare som av någon som heter Murare (3 st) eller Tegel (123 st).
Familjen Reis. Mycket frimureri här.Familjen Nylander (som har en riksdagsman i modern tid). Mycket frimureri här med.Carling. Mycket Borås här, men inget frimureri.
2017 besöker historiedagarna Borås. Här bokstånden i Högskolans entré. Foto: Jesper Wasling.
Historiedagarna 2017 i Borås. Ett evenemang som jag nu för första gången fått möjligheten att besöka. Och det gav mersmak.
Invigningen hölls i Carolikyrkan mitt i Borås och gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström höll invigningstalet efter att ordförande Dag Klackenberg hälsat välkomna. Därefter utdelning av priset till bästa historielärare, som jag tror gick till Mikael Karlsson, men jag kan ha hört fel.
Med detta avklarat promenerade de 400 deltagarna över till Borås högskola några stenkast bort. Visserligen var detta av nöden tvunget eftersom Borås inte har byggt klart sin kongresshall än och Högskolan inte rymmer alla som kommit, men inte desto mindre var det ett välkomet trivsamt uppbrott som gav oss möjlighet till lite informellt småprat. Vilket alltid är välkommet.
Själv fick jag en pratstund med såväl Magnus Bergsten, Jacob Wiberg, Bo Eriksson som Henrik Klackenberg. Bara det var värt det lilla uppbrottet.
Forskarna Johan Östling, Bo Eriksson och Annika Törnqvist (från Clio). Foto: Jesper Wasling.
Kunskapens nya rörelser
Första föreläsningsomgången (och den enda för mig denna dag). Jag valde Bo Erikssons och Johan Östlings ”Att skriva historia för en intresserad allmänhet” för den kändes mest relevant för mig.
Just det här med att skriva för en intresserad allmänhet är något som jag själv funderar mycket över, både här på bloggen och som redaktör för Vapenbilden. Jag håller med Johan och Bo om att populärhistoria inte är en förenklad version av riktig historia skriven av glada entusiaster som Nationalencyklopedin antyder. Läs gärna deras förklaring och ni ser en text som inte hade passerat en vanlig redaktörs röda penna. Det är som ett eko från 50-talets Elvis Presley eller Tommy Steel, men mer i versionen av 90-talets Herman Lindqvist eller Peter Englund.
Nä, populär historia är snarare att på ett seriöst sätt bemöta en läsekrets som är intresserad och ofta kunnig, men inte inom det historiska facket. Så därför stryks de mest akademiska inslagen i texten till förmån för läsbarheten. Innehållet tror jag däremot vinner på att behålla sin abstraktionsnivå och efter att ha tittat igenom boklådornas historieavdelningar verkar redaktörerna ha dragit samma slutsats.
Problemet är för historiker, och här kan jag bekräfta att det även gäller heraldiker, att det är väldigt svårt att få forskare att skriva. Om det är för att de inte vill sänka sig till de övrigas nivå eller om det skulle visa sig att den akademiska nivån är densamma som den icke-akademiska när de får mötas vågar jag inte svara på men det är synd att mer expertkunskap inte kommer fram.
Men det var en liten utvikning från Johan och Bos diskussion. Det handlade mer om hur akademierna kan och behöver verka för att nå ut men ändå behålla sin expertis. tt intressant projekt finns i Australien och kallas ”The conversation”. Här har riktigt redaktörer ansvar och de ger uppslag/uppdrag till forskare som skriver en text som sedan bearbetas till läsbart skick.
”Kunskapens nya rörelser” är ett annat uppslag och den skriften kan du läsa här. Den sammanfattar forskningens problem på ett förtjänstfullt sätt samtidigt som den utvecklar Johan och Bos tankar under symposiet. Läs den gärna och fundera kring den några minuter. Jag säger inte att den förändras ditt liv men kanske uppmuntrar den dig till någon form av aktivitet.
En notering jag gör är att skriften pratar om det nya medielandskapet och hur pressen retirerat. Därför är det talande att de tidningsartiklar som författarna själva refererar till finns i Svenska Dagbladet, men inte i Dagens nyheter, Göteborgs Posten eller Sydsvenska dagbladet.
Jag hoppas kunna återkomma till detta ämne.
Tips till den som vill skriva
Från föreläsningen vill jag förmedla sex tips som gör dig till en intressantare författare av populärvetenskapliga texter utan att förlora din relevans.
1 Skriv en intresseväckande ingress/inledning (tänk scener)
2 Dramaturgin är central. Bygg upp historien, spara det intressanta till slutet (det är alltså motsatsen till att skriva en uppsats där vi börjar med att berätta vem mördarens är och därefter grottar ner oss i alla detaljer)
3 Skapa närvaro.
4 Detaljerna är viktiga. Inte i form av noter men i form av miljöer. Det har också fördelen att ge oss själva bättre förståelse för vårt ämne. Ta gärna hjälp av reenactment-personer eller museer när böckerna inte ger ledtrådar.
5 Snärtigt språk med oväntade formuleringar.
6 Våga komma med något nytt. Upprepar du bara vad andra skrivit kan då vara säker på att även läsaren har den informationen och varför ska de då läsa din text?
FRÅGA: För ca 2 år sen flyttade jag in i en lägenhet på Kungsgatan i Borås. Utanför vårt sovrumsfönster vajar den vackra stora Borås flaggan. Varje gång jag tittar ut så blir jag irriterad för att ingen kan svara mig på varför det är två kors på ullsaxarna och vad dom står för…?! Funderar även på varför korsen bara finns på vissa vapen/flaggor och inte andra.
Dagens fråga till Jourhavande heraldiker kommer från Borås.
Och som boråsare har jag själv funderat på just dessa kors som frågeställaren tar upp.
De förekommer inte i dagens officiella framställning av kommunvapnet, men de finns med i den teckning som dåvarande riksheraldikerämbetet gav till staden mellan 1930-53. Jag gissar att konstnären var Brits Grep, men kan inte säga det med säkerhet.
Korsen saknar betydelse
Korsen har ingen symbolik alls och har egentligen inget med stadsvapnet att göra heller. Det var den enskilda konstnären som fick för sig att rita in korsen i saxarna. Om det var av religiös nit eller för att hen (ev Brita Grep) gillade den kantiga symmetrin som kontrast till de rundade men spetsiga saxarna vet jag inte, men något med sköldens heraldiska framställning har det inte att göra.
Inte fel med detaljer
Det är alltså inte fel att som heraldisk konstnär lägga till små detaljer i en enskild framställning av en vapensköld, men dessa behöver/ska inte upprepas av andra och detaljerna får inte vara så stora att de får en symbolisk betydelse och blir ett bitecken. Jämför hur en krona ser ut i riksvapnet tre kronor. Här kan man välja att ha rena kronor eller ha dem smyckade med rubin och smaragd. Kronan kan även ha klöverbladsdekoration eller vara kantig.
Men man får inte lägga ett klöverblad intill kronan (=bitecken) eller ersätta en rubin med ett kors eller ullsax eftersom dessa symboler aldrig annars finns på kronor. Den i Sjuhärad så välkända, och med ullsaxar dekorerade, Toarpskronan räknas inte eftersom det är en ljusstake.
Coat of arms of the University of Borås (Högskolan i Borås).
Kan människor vara med i heraldiska vapen? Klart att de kan, men det kan vara svårt att beskriva dem. Därför brukar man numera föreslå att inte använda människor i nya vapen.
Det är svårt att beskriva en människa eftersom heraldiken ska tåla att stiliseras. Så vad skiljer en modern hipsters ansikte från en renässnasädlings, sett ur en 1700-talsmänniskans perspektiv?
Inget.
Och hur definieras utseentet på en gårdfarihandlare, när deras verksamhet varit igång i många hundra år.
Inget där heller.
Alltså måste man använda attribut. En figur som dykt upp på sistone är den västgötske gårdfarihandlaren, knallen.
Vapen för familjen Claesson från Borås.
Knallen finns nu i vapnet för Högskolan i Borås och i familjen Claéssons vapensköld. Han finns dessutom i hjälmprydnaden för familjen Werner, nämnd av Arvid Berghman redan 1949.
De attribut som återkommer är fässingen (en tygsäck för att förvara varor), en alnstav för att mäta tyget, och en speciell hatt med breda brätten av 1600-talssnitt. Detta för att det finns en gammal bild som visar just en sån knalle. Klockan är också ett föremål som förknippas med knallarna medan vågen faktiskt inte alls har att göra med deras verksamhet. Vågen hos Claéssons har istället en innebörd som refererar till deras yrkesverksamet.
Arms of the city of Borås.
Knallens ullsaxar
Ullsaxen som finns hos både Claéssons och högskolan samt i Borås stadsvapen har mycket att göra med knallarna men inget att göra med textilindustrin. De syftar istället på den smidesindustri som fanns i Sjuhärad förr och som jämte träsnideri var knallarnas ursprungliga varor. Textilen kom först på allvar på 1700-talet och kom att dominera totalt under 1800-talet. Då hade knallarna varit ett skattetekniskt problem i flera hundra år.
I serien Släktvapen i Sjuhärad har turen kommit till Lundström.
SV-32 Lundström
Vapnet registrerat i Svenskt vapenregister 2008-08-27.
(Ansökan: 2007:20)
Sköld: Delad i silver, vari i posten tre gröna kopplade trekanter ställda två över en, och grönt, vari i ginposten tre kopplade trekanter av silver ställda två över en, av en av vågskuror bildad bjälke av silver ovan avgränsad med en grön vågskuresträng. Hjälmtäcke: Grönt fodrat med silver. Hjälmprydnad: Tre från samma punkt uppväxande grankvistar av silver överlagda med tre gröna kopplade trekanter ställda två över en.
Antagaren Gustav Lundström är uppväxt i Fristad i Borås kommun. Fristad var en egen kommun 1952 till 1973 och hade ett eget kommunvapen. Detta vapen anspelar på tälten på Fristad hed, föregångaren till Älvsborgs regemente fram till tidigt 1900-tal.
