Alla idéer blir inte avslutade, inte ens om de är bra. Här är tre exempel på vapen som förtjänade ett bättre öde.

Det första tillhör en gammal väninna. Det i sig kan förklara varför det inte blev klart. Här måste jag ändå säga, utan några speciella baktankar, att färgerna mer än motivet är henne. Hon var ofta klädd i just dessa färger, i olika kombinationer, och hon var en färgstark person.

Det är smed-bonde vapnet kom till när en person tog kontakt med mig. Det är för övrigt alltid kul när det sker, så tveka inte att göra detsamma.

Tanken var först att vapnet skulle illustrera hans bakgrund, men men när det här förslaget kom blev det kanske väl tydligt för honom vilken bakgrund han hade, och att just det inte var något han ville skrika ut, visade det sig. Då. det kan ju ha ändrat sig och jag vet ju inte om de jag haft kontakt med verkligen lagt idén åt sidan eller inte.

Det tredje vapnet har ett innehåll som däremot bygger på efternamnet, och det två gånger om. I det här fallet var det inte ointresse eller fel motiv som gjorde att vapnet ”försvann” utan en sjukdom. Möjligen kom det till heders när han tillfrisknade.

Av de här tre måste jag säga att jag tycker bäst om det gulblå i mitten, och det beror på att det dels har en bra komposition, dels för att det har väldigt tydliga och bra symboler, men som ändå är ovanliga inom heraldiken trots att de varit så grundläggande i vårt vardagsliv.